I pianobaren en bit därifrån står hans majestät konungen och pratar med TT:s reporter. Han instämmer i vad statsministerns sagt dagen innan, att ”det inte är krig, men inte heller råder fred”. Fast han tar det, i den mån kungen ska tas på orden, ett steg till. ”Det är inte fred någonstans”, säger han.

Det är dag två på konferensen Folk och försvar. Utanför fönstret har en kall, ogenomtränglig dimma lagt sig över Sälen. Det är dålig sikt, även i diskussionen, tycker hon som just smugit in broschyren under dörren – en pastisch på MSB:s ”Om kriget eller krisen kommer”, där ”kommer” bytts ut mot ”förebyggs”. Hon heter Kerstin Bergeå och är ordförande för Svenska freds. 

– Vill vi ha fred måste vi investera i fred, säger hon.

Sedan fjolårets konferens har ministrarnas retorik skruvats upp. Då väckte ministern för civilt försvar uppståndelse genom att deklarera att det kan bli krig i Sverige. I år står talarna på kö efter statsministern för att inskärpa att det är i den riktningen vi rör oss. Liberalernas Joar Forssell slår fast att ”Sverige befinner sig redan i krig, ett kallt krig”. Men ”hybridkrig” ska vi inte prata om, tycker utrikesministern. Det är för mjäkigt och för tankarna till miljöbilar snarare än bomber i flygplan, manipulerade val i Rumänien och andra högst påtagliga aktioner Ryssland misstänkts för de senaste månaderna.

Kerstin Bergeå invänder inte mot hotbilden. Hennes kritik riktar in sig på den intensiva fokuseringen på militära medel för att möta dem. Avskräckning är nu ordet på militärers och försvarspolitikers läppar. 

Ska inte rädda världen

Samtidigt har det fredsförebyggande arbetet övergivits, anser Kerstin Bergeå. Den diplomati som varit en svensk nationalsport under decennier får stå tillbaka. Engagemanget i FN likaså. Biståndet skärs ner, inklusive det till FN:s fredsbyggande fond. 

– Det är som om alla de verktygen lagts under någon slags skämskudde. Det är vansinnigt i den värld vi har att inte använda oss av de fredsbyggande redskap Sverige faktiskt har.

Regeringens uttalade ambition är att koncentrera sig på närområdet. I sitt inledningstal i Sälen beskrev statsministern Sverige som ”ett land som inte blundar för allt elände i världen, men som inser att just vi inte kan lösa alla världens problem”.

Kerstin Bergeå applåderade inte.

– För mig är världen sammankopplad. En epidemi kan sprida sig till oss, är det svält någonstans leder det till migration. Jag häpnar av den smala synen.

Men när det värsta redan hänt – när Putin vill lägga sitt grannland under sig, bombar sjukhus och gör strimlor av folkrätten – är det då relevant att ens prata om fredsbyggande arbete?

Det som verkligen kan få Ryssland att lägga ner sina vapen och dra sig ur – det är bara makt. Muskler helt enkelt.

Faktiskt, anser Kerstin Bergeå. Visst har den demokratirörelse som fanns i Ryssland – och gav Kreml skrämselhicka i samband med den arabiska våren – slagits i spillror av kraftfull repression. Men fickor av motstånd finns, också inne i Ryssland. Kerstin Bergeå vill se en strategi för hur ett reformerat Ryssland kan stöttas.

– De folkliga resningarna mot honom är Putins stora skräck. Ett demokratiskt Ryssland är det som på lång sikt kan ge oss en stabil fred i vårt närområde.

Bara muskler som gäller

Annicka Engblom är ordförande för Svenska atlantkommittén, vars målsättning om svenskt Natomedlemskap redan uppfyllts. Hon får höja rösten för att överrösta sorlet från kaffedrickande journalister, militärer och politiker omkring, men hennes budskap är i linje med de flesta konferensdeltagare: Upprustningen av svenskt försvar är nödvändig. Rysslands anspråk på expansion kommer inte sluta varken med Ukraina eller med Putin, enligt Annicka Engblom. 

– Vi kan inte betrakta Ryssland genom våra glasögon. Det som verkligen kan få Ryssland att lägga ner sina vapen och dra sig ur – det är bara makt. Muskler helt enkelt.

Östersjöns betydelse för Ryssland gör oss utsatta, enligt Annicka Engblom. Den ryska skuggflotta som bidrar till finansieringen av kriget i Ukraina genom sina oljetransporter – och nu misstänks för inblandning i kabelbrotten på havsbotten är en påminnelse om hur viktigt Östersjön är för Ryssland, ekonomiskt och strategiskt.

– Det har det varit före Sovjetunionen, under Sovjetunionen och även nu då Ryssland bara har tillgång till Östersjön längst in i Finska viken och i Kaliningrad.

”Det kan bli krig i Sverige” är en mening som skrämmer. Men den är vag. Nu har regeringen konkretiserat vad den kan innebära. För att myndigheterna ska veta vad de ska förbereda sig för har ett antal scenarier satts på pränt. Det handlar om cyberangrepp, påverkansoperationer och sabotage. Men också om mord på nyckelpersoner i alla samhällets delar. Och i slutändan fullt krig och attacker mot civilbefolkningen som vi känner igen från Ukraina, med attack- och bombflyg, kryssningsrobotar och ballistiska robotar.

Kulorna rullar

Inte heller Malin Nilsson, generalsekreterare för Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF), ifrågasätter att Ryssland utgör ett hot. Problemet är de hot som hon anser glöms bort – inte minst klimatkrisen, som utgör ett påtagligt hot mot våra liv här och nu.

– Regeringen satsar alla resurser på att bemöta ett hot, men i princip inga på att bemöta det kanske allvarligaste hotet mot vår säkerhet, säger Malin Nilsson.

Det leder oss in på konferensens andra stora snackis: stålarna.

För mindre än en månad sedan klubbade riksdagen försvarsbeslutet. Det är tänkt att gälla fram till 2030 och innebär att försvaret – vars budget redan fördubblats på fem år – ska få drygt 50 miljarder mer om året.

Nu öppnar regeringen redan för mer. I Natosammanhang talas om att kravet på medlemsländerna kan komma att höjas från två till tre procent av BNP. Det skulle innebära i runda slängar ytterligare 30 miljarder årligen, jämfört med vad partierna just kommit överens om. Mer än hela studiestödet.

Vad skulle motivera det?

– Det är den säkerhetspolitiska utvecklingen och att Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet, säger försvarsminister Pål Jonsson (M).

Eller annorlunda uttryckt: Donald Trumps återkomst i Vita huset och ett minskat amerikanskt engagemang för Europa.Oppositionsledaren Magdalena Andersson (S) har inga invändningar.

– Vi socialdemokrater är beredda att satsa det som krävs i det säkerhetsläge vi har, säger hon.

För att inte tränga undan sådant som sjukvård till en åldrande befolkning och upprustning och utbyggnad av eftersatta järnvägar ska de med höga inkomster eller förmögenheter betala en beredskapsskatt, enligt S. När Magdalena Anderson får frågor om hur långt en sådan ska räcka pekar hon på regeringen.

– Då är ju framförallt de svaret skyldiga på hur de vill finansiera försvaret utan att det ska gå ut över viktiga satsningar på allt annat.

Istället för bistånd

Finansminister Elisabeth Svantesson (M) vill inte veta av några skattehöjningar. Tvärtom, sänkta skatter ska få fart på ekonomin. Och försvaret är statens kärnuppgift – annat får stå tillbaka.

– Förra året la vi 34 miljarder mer på försvaret. Hur gjorde vi det? Prioriteringar, säger Elisabeth Svantesson och lyfter fram minskat bistånd och slopat investeringsstöd för bostadsbyggande som exempel på hur regeringen skakat fram pengar.

Gränserna förflyttas hela tiden för vad man måste gå med på för att tillhöra gruppen vettiga realister.

Ganska nyligen kunde miljöpartistiska politiker väckas mitt i natten och säga: ”Vi har rötterna i fredsrörelsen”. Nu stänger den försvarspolitiska talespersonen Emma Berginger inte dörren för mer försvarspengar. Hon vill att en ny försvarsberedning sammankallas för att följa den säkerhetspolitiska utvecklingen.

– Jag vill inte att vi kommer i ett läge där regeringen kör över oppositionen i försvars- och säkerhetspolitiken, utan att vi ska värna den breda samsyn som ändå finns, säger hon.

Det är svårt att hålla emot, konstaterar Malin Nilsson på IKFF. Nyss ansågs det vara en extrem ståndpunkt att förespråka försvarsutgifter på 2,5 procent av BNP. Snart kan den som inte är villig att satsa ännu mer stämplas som oansvarig, tror hon.

– Gränserna förflyttas hela tiden för vad man måste gå med på för att anses tillhöra gruppen vettiga realister.

Ansatt forskare

Frida Stranne, docent i freds- och utvecklingsforskning vid Högskolan i Halmstad, staplar ved när Dagens ETC ringer. Hon är inte inbjuden till Sälen.

– Det har jag inte förväntat mig eftersom jag står för kunskaper och perspektiv som inte är efterfrågade, säger hon.

Sedan kriget i Ukraina bröt ut har utrymmet att ifrågasätta den förda försvars- och säkerhetspolitiken varit minst sagt snävt. Den bilden delar hon med Kerstin Bergeå och Malin Nilsson. Säkerhet skapas med militära medel, punkt slut.

– Tunnelseendet har varit graverande, säger hon.

Visserligen inte förvånande, med tanke på att en aggressiv stormakt har invaderat ett land i vårt närområde, konstaterar hon. 

– Men att det är begripligt gör det inte mindre problematiskt.

Inte minst har vi kriget igenom matats med en allt för ljus bild av hur det går för Ukraina, enligt Frida Stranne. Att Ukraina ska kunna segra mot Ryssland om vi bara förser dem med vapen beskriver hon som en villfarelse. Den har fört med sig ett enormt mänskligt lidande och försatt Ukraina i en situation som är sämre än om man gått in i förhandlingar med Ryssland under krigets början, anser hon.

– Där är vi nu. Men vi som pratade om det då blev fruktansvärt hårt attackerade.

Dessa ståndpunkter har fått såväl militärintresserade män med sociala medieplattformar som ledarskribenter att gå hårt åt Frida Stranne. Hon går Putins ärenden, har det skrivits. Men avskyn mot Rysslands orättfärdiga agerande får inte hindra oss att tänka klart kring konsekvenserna av vårt handlande, anser hon.

– Det är inte känslor som bör styra hur vi ska hantera verkligheten.

Ryska problem

Oscar Jonsson, doktor i krigsvetenskap, hör till dem som argumenterat för att Ukraina kan vinna kriget med stöd från väst och att det är viktigt för Sveriges säkerhet. Visst kan medkänslan med Ukraina, skapa en viss slagsida i rapporteringen till förmån för ukrainska framgångar, anser han. Men han är övertygad om att Ryssland kan komma till en punkt då de enorma kostnaderna får dem att backa.

Siffror som pekar på 30-40 000 dödade och skadade ryska soldater i månaden talar för det, anser han. Liksom svårigheterna att ersätta dem.

– Just nu erbjuder de en mindre förmögenhet för att få soldater att ta värvning.  Och ändå har de svårt att nå sina rekryteringsmål, säger Oscar Jonsson.

Konferensen går mot sitt slut. En röst bryter plötsligt igenom pianobarens sorl. Det är en av de politiker som ivrade för stärkt försvar långt före andra som brister ut i sång:

”Vår bästa tid är nu”, skrålar han skrattande in i mobiltelefonen han har tryckt mot örat.