Jag tänker.
Om jag hade haft möjlighet att i en liten broschyr säga något, det allra viktigaste, till alla människor i det här landet. Då skulle jag inte tala om hur mycket vatten man bör kunna bunkra hemma eller att det kan vara bra att ha ett lager konserver och en batteridriven radio.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag skulle.
Om jag fick den möjligheten.
Försöka finna de ord som kan förhindra att kriget eller krisen kommer.
Sara Lidman sökte hela sitt liv efter de orden.
Orden som kunde stoppa kriget.
Hon var övertygad om att de fanns.
Det var det hon i slutat av sitt liv sörjde mest
att hon inte funnit dem.
Jag söker ännu.
För jag tror också att de finns.
Det måste vi
om vi tror på människan.
Men många gör inte det längre.
Titta säger de. Hur man i land efter land röstar fram ledare som är rasistiska, förnekar klimatförändringarna, stänger gränserna och rustar upp.
Människan är egoistisk och kortsiktig och förmår därför inte fatta långsiktigt hållbara beslut.
Demokratin fungerar inte.
Och så börjar man inskränka folket makt.
Vi har inte tid med demokrati.
Inte i de stora och viktiga frågorna.
Säger man.
Men det är just då
just nu
vi måste stå
upp och säga som Dagerman
”att yttra sig om människan är att yttra sig om sig själv”.
Ty demokrati bygger på tillit.
Mellan folk och de av folket valda.
Och tillit är som börsen.
Börjar det rasa så rasar det.
Men folk vill ha trygghet.
Och börjar längta efter starka ledare.
Och då passar det bra med en liten broschyr i brevlådan som kan inge en känsla av detta.
Något faktiskt, praktiskt att hålla sig i.
Och falsk trygghet känns säkrare än ingenting.
Och är just därför så mycket farligare.
Ty ingen broschyr i världen kan rädda en demokrati i sönderfall.
Hur många vattendunkar och konserver vi än köper hem.
Och inget land som förbereder krig kommer
i längden kunna bevara freden.
Därför skulle jag
om jag hade den möjligheten
att i var brevlåda lägga en liten broschyr
för att förhindra att kriget kommer
börja med att be om ursäkt för det pågående moraliska hyckleriet när det gäller svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Ta bara detta att vi tillsatt en utredning som ska reda ut huruvida Sverige ska ratificera ett förbud mot kärnvapen. Som lägligt nog inte ska vara klar förrän efter valet så man slipper ta ställning till resultatet.
Jag skulle i samma andetag passa på att berätta hur mycket pengar Trump nu lägger på att förnya sina. William Harton som arbetar på en tankesmedja i USA har tittat på detta. En trillion dollar menar han att det rör sig om.
Det är en summa svår för oss vanliga dödliga att greppa.
Vad skulle man annars kunna få för de pengarna? frågar han därför.
Tiotusentals lärare, sjuksköterskor, läkare och andra offentligt anställda. Massiva satsningar på miljö, infrastruktur, forskning med mera. Listan är lång, men han lyckas ändå bara göra av med en tiondel. Men, säger han, för att närma sig en förståelse för hur mycket pengar det är, om vi bränner upp en miljon dollar i timmen under 30 år då skulle vi bara göra av med en fjärdedel av den summan.
Och vi som blev upprörda när Schyman brände 100 000 kronor i Almedalen.
Vi struntar i utredningen skulle jag säga.
Vi kommer ratificera förbudet.
Det finns frågor om moral och etik som inte behöver utredas.
Och vissa som behöver.
Och jag skulle där passa på att ge en liten känga till Teresa May, som tillsammans med sina allierade, som svar på den påstådda gasattacken i Syrien, genomförde en omfattande missilattack.
Vi hade inte tid att vänta på en oberoende utredning, säger hon. Och jag behövde heller inga bevis. Jag är övertygad att det var regimen. Och, nej. Det var inte något brott mot folkrätten. Vi agerade i självförsvar för att försvara Brittiska intressen i Syrien, säger hon.
Attackerna fick för övrigt Boeings, Lockheed Martins och två andra missiltillverkares börsvärde att stiga med 50 miljoner kronor.
Det kan ju vara bra att påminna om tänker jag.
Att det finns de som tjänar pengar på att kriget kommer.
Och upprätthålls.
Och på tal om pengar skulle jag lova att se över det rimliga i att försvarets nya helikopter kostar 200 000 kronor i timmen att flyga.
200 000 kronor i timmen för att öva krig med en helikopter. Men hur kan vi veta att det är just en helikopter som behövs om kriget kommer? Eller ett nytt luftvärn för tiotals miljarder?
Det kan vi inte.
Men man har skapat en bild av att det är ansvarsfullt att satsa pengar på vapen, poliser, övervakning, förbud och straff.
Att det kommer skänka den trygghet som många längtar efter.
Att det är ansvarslöst att lita på folket.
Därför får vi nu en broschyr som säger om ni ser till att klara er själva så sköter vi de stora viktiga frågorna.
Medan ni äter era konserver och lyssnar på er batteridrivna radio
pysslar vi med handelsavtal och skriver under försvarssamarbeten.
Gör det ni ska göra så ser vi till att ställa allt annat tillrätta!
Vi garanterar er trygghet.
Om ni inte lägger er i
vårt arbete.
”Det var en gång”
skriver Stig Dagerman i Fröken saga
”två människor som gav sig ut att vandra
och de blev inte dömda och gripna för sitt brott.
Det var en gång två mänskor som inte sköt varandra
det var en gång en gosse som inte hört ett skott”.
Det var en gång när utvecklingen för den liberala demokratin tycktes självklar.
Att den skulle erövra världen och var lösningen för att folk efter folk att resa sig ur fattigdom och uppnå frihet och mänskliga rättigheter.
Det var en gång.
När jag i förra veckan hade ett samtal med Hanna Stjärne på ABF kom hon med livvakt.
Är det något särskilt hot just nu? frågade jag.
Nej. Men det är så här det ser ut idag.
Det var en gång man kunde anordna att samtal på ABF utan att gästerna behövde livvakt.
Det var en gång när man kunde gå in på en skola utan passerkort.
Det var en gång det fanns ett annat svar.
Jag tänker på borgmästaren i Bogota som när antalet trafikolyckor sköt i höjden tog bort alla trafikljus och anställde mimare.
Nu vet jag inte hur ett svenskt fack skulle se på en sådan lösning ur arbetsmiljösynpunkt men tilltaget fungerade bra och visar att det finns andra sätt att tänka.
Broschyren är inte så lång, men jag skulle nog ändå få plats med ett löfte att riva upp den nya lagen som tillkom för att skärpa kraven på svensk vapenexport. Den behövs helt enkelt inte. Det räcker med att följa de lagar vi redan har. Eftersom vi redan har ett förbud mot svensk vapenexport. Och sluta bevilja undantag. Punkt.
Och det löftet skulle jag ge.
Jag skulle nämligen, till skillnad från vår utrikesminister, erkänna att det finns en motsättning mellan en feministisk utrikespolitik och att exportera vapen. Vilket hon blankt förnekade
i en intervju i Svenska Dagbladet häromveckan. Som att hon inte ens förstod frågan.
Jag undrar i så fall vad feminism står för?
Är den bara ett varumärke som man kan nyttja när det passar?
Jag vet inte.
Och så mycket mer får nog inte plats.
Och folk har inte heller så mycket tid att läsa broschyrer från myndigheter.
Så jag skulle nog avrunda här.
Och jag skulle göra det med att berätta om ett besök i den botaniska trädgården.
En liten pojke som går där med sin pappa frågar:
Varför ska man veta vad alla blommor heter?
Varför tror du? svarar pappan.
För att det är svårare att döda den som har ett namn.
Säger pojken.
Och jag känner att han där snuddar vid orden jag söker.
Bästa medborgare skulle jag skriva.
Den mänskliga fernissan är tunn.
Och det är allas vår uppgift att ständigt vara där med penseln för att bättra på de ställen den nötts bort.
Så nästa gång du ser en människa som tigger på gatan.
Fråga vad hon heter.
* Jag vill understryka att jag när denna artikel skrivs ännu inte fått möjlighet att läsa den färdiga broschyren. Texten bygger alltså på direktiven till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, läckta uppgifter och den senaste tidens förda politik. Och skulle broschyren när den släpps innehålla något helt annat än det jag befarar, är jag den första att glädjas.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
