– Hej hej, jag är strax klar. Vill du ha en kopp te?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
En stor skärm av märket Apple står på skrivbordet. I övrigt ger trägolven och de fulla bokhyllorna ungefär det intryck man kan förvänta sig. Längs ena väggen står en schäslong täckt med plädar.
Men vi börjar med att backa ett antal år i tiden - till 2005. Det året var Michael Azar en av sommarvärdarna i P1. Programmet handlade bland mycket annat om vår syn på andra, om européers historiska syn på vildar och om ”västvärldens civilisationskamp mot barbarerna”. Men även om hur begreppet ras och de gränser ordet drar, mer har kommit att bytas ut mot begrepp som kultur och etnicitet. Detta, tillsammans med några närmast poetiska ord i inledningen till programmet, har lett till en vilja att få svar på frågan om hur vi kan se på världen och vårt samhälle idag.
Meningen som åsyftas löd: ”Människans enda fosterland, är det lyssnande örat.”
Michael Azar ser ut att minnas vagt vad han sagt.
– Min reaktion är nog att det inte är så dumt. Retoriskt formulerat så klart, men vad jag var ute efter i det sammanhanget var hur avgörande det är för en människa att bli tagen på allvar.
Vikten av delaktighet
Han kommer in på talet som mänsklig kommunikationsförmåga, och vikten av att en människa får utveckla sitt eget tal.
– Det är ju förutsättningen för att våga kommunicera. Och om det öppnas kanaler där människor kan få ut sorger, aggressioner och smärtor, så tror jag att de blir mindre benägna att senare i livet hamna i grupper som gett upp kommunikationen som redskap.
Han menar att delaktighet är ett oerhört viktigt behov i världen, samt att det finns en både existentiell och politisk fara i att människor känner sig uteslutna. För dem som hamnar utanför kan istället våldet och grupper med våld som redskap komma att ligga nära till hands.
– Ju mer marginaliserade människor blir, desto större risk att de dras till olika former av fascism. Nu är ju inte det här någon allenarådande förklaring, men att nå fram är en förutsättning för att alls vara någon. Det är det mest elementära erkännandet - att man räknas. Den som talar utan att bli hörd kommer att bygga upp en vrede mot de gränser som stänger ute henne.
"På hatsajter får människor som annars har svårt att göra sig hörda en möjlighet att ta ut sin hämnd, och åtminstone föreställa sig att de blir hörda."
Samtalet rör sig mot dagens sociala medier och den kommunikation som råder där.
– På hatsajter får människor som annars har svårt att göra sig hörda en möjlighet att ta ut sin hämnd, och åtminstone föreställa sig att de blir hörda, menar han.
Michael Azar förklarar att resonemanget vilar på den erfarenhet som Sigmund Freud och andra analytiker gjorde av det talade ordet som möjlighet att frigöra sig från traumatiska erfarenheter. Han betonar att Freud i detta sammanhang även riktar kritik mot Karl Marx och den materialistiska skolans syn på mellanmänskliga konflikter.
– Marx fokuserar kring behovets roll. Nyckelorden där är historiematerialism och produktionssätt. Dessa ramverk tillåter alltför sparsamma analyser av begärets olika dimensioner – om det så är kärleken och hatet, eller behovet av att bli hörd och sedd. Vad gäller de starka passionernas plats i våra liv läser jag hellre Homeros än Marx, lägger han till.
Exemplet blir slaget om Troja, där Paris bortrövande av sköna Helena är den utlösande faktorn som leder till våldsamma sammandrabbningar. Helena är i sammanhanget ett ”symboliskt objekt”, ett begrepp som Azar själv lanserat och använder som verktyg i sitt tänkande.
– Det symboliska objektet kan vara olika saker, men det är ett objekt kring vilken en gemenskap samlar sig, och som lätt rör upp väldigt starka känslor av kärlek eller hat. Det sociala livet utmärks ju av skilda påbud angående vilka objekt man skall vörda, älska och försvara, samt vilka man bör avsky och bekämpa.
Paradox
Azar menar att resonemanget exempelvis kan användas till att förklara sammandrabbningen i Charlottesville angående statyn över General Robert E Lee. Eller för att kasta ljus över den upprördhet vi har sett bland vissa muslimska grupperingar över olika former av Muhammed-karikatyrer.
– Och för ett parti som Sverigedemokraterna är svenskheten ett sådant symboliskt objekt som erbjuder gemenskap åt de utvalda. Paradoxen är att man kräver att alla måste sluta upp bakom svenskheten, samtidigt som stora delar av befolkningen utesluts från den.
Azar utvecklar och förklarar att man inte kan dela med sig av ett symboliskt objekt som svenskheten utan att den förlorar sitt värde.
– För vissa grupper på marginalen kan detta innebära att svenskheten upplevs som det enda värde de har kvar, i en värld som hotar att göra allt och alla utbytbara på en anonym och global marknad. Berövar man dem svenskheten enligt denna föreställning, tar man kanske bort det enda som fortfarande gör att de tas på allvar och blir sedda och hörda.
Sanningen är sekundär
En viktig konsekvens av detta, förklarar professorn, är att frågan om hur en konflikt ska lösas inte i första hand är kognitiv, utan emotionell.
– Upplysningsprojektet rämnar direkt inför en skränande fascist, för vilken det avgörande blir att bevara det värde han tillskriver sig själv gentemot andra. Sanningsfrågan är helt sekundär, konstaterar Azar.
Tekopparna är urdruckna och samtalet förflyttar sig över till nutid och vad som är på gång. Michael Azar berättar att hans tre första böcker är på gång att ges ut på nytt i ett band. Annars står allt från pjäsförfattande till nya bokprojekt på agendan.
– Jag jobbar nu med en bok om ödet och olika ödesföreställningar, allt från filosofiska till politiska konstellationer och utgångspunkter. Man pratar om friheten att skapa sitt eget öde till exempel, kontra mer gudsbestämda öden.
Och svaret som söks?
– Det handlar väl om frågan om vad som formar våra liv. Ödesfabriken är den preliminära titeln.
