För ungefär 17 år sedan konverterade Majornabon Johanna Lihagen, som tidigare inte var troende, till islam.

– Jag hade många vänner som var muslimer, läste en hel del och blev intresserad. Vissa har sådana där fantastiska upplevelser, men jag har en ganska tråkig konvertithistoria, säger hon och ler.

I dag jobbar hon som fängelse-imam, eller muslimsk själavårdare inom kriminalvården för att vara exakt. Hon är anställd 30 timmar i veckan, men arbetet tenderar att ta mer tid.

– Man bryter isoleringen. Många av dem som befinner sig på häktet befinner sig i en kris. De kanske är där för första gången och är fortfarande bara misstänkta. De är väldigt tacksamma att man tar sig tid och lyssnar, säger Johanna om arbetet.

De hon möter på häktet är inlåsta 23 timmar per dygn och Johanna försöker att träffa dem som vill varje vecka. 

– Jag kan möta en person som är helt nedbruten och sedan slutar det med att vi sitter och skrattar. Man inger förhoppningsvis något hopp och det känns, säger hon. 

Arbetet har hon haft i två år, men engagemanget för medmänniskor går mycket längre tillbaka. År 2000 startade hon ett forum för svenska kvinnor som hade konverterat till islam. 

– Jag upplevde att vi behövde stödja varandra. I och med att vi valde att bli muslimer fick många av oss genomgå svåra saker. Det kan vara att man blir utstött av sin familj, vänner och släkt. Och även på arbetsplatser. Då behövde man träffa likasinnade och prata. 

Blev inspirerad

Forumet hade hundratals medlemmar som bland annat kunde hitta andra konvertiter i sina hemstäder. Det kom också många berättelser om diskriminering och Johanna ville få ut dem till allmänheten. Tanken var först att det skulle bli en bok, men så upptäckte hon Instagramkontot ”svartkvinna” som samlar människors upplevelser av rasism, exotifiering och sexism och blev inspirerad. 

– Min och andras erfarenhet är att det de senare åren med SD och allt det här, och speciellt efter valet, har blivit mer accepterat att öppet vara islamofob, säger Johanna.

Hoten har uteblivit

Sedan i början av mars har kontot med Johannas och andras berättelser fått 11 000 följare. Det blir en del modererande med att ta bort kommentarer, men hoten har som väl är uteblivit. På nätet.

– Samhället har ju hårdnat på alla möjliga olika sätt och det ser man ju också på hur människor är mot de fattiga EU-migranterna. Alla vi som arbetar med detta vill ju att kvinnor ska våga anmäla misshandel och ofredande och sådant, men problemet är att utredningarna läggs ner för att det inte finns några bevis. Om inte folk träder fram och ställer upp och hjälper till om man ser sådana här saker så får vi ingen dömd. Det har också att göra med hur samhället ser ut, att man tänker på sig själv, säger hon.  

Johanna konstaterar att de flesta påhoppen sker av män över 50 år. Det vanligaste är att människor förutsätter att kvinnorna är förtryckta och att en make eller pappa har tvingat dem att bära slöja. Även den av Johannas döttrar som, mot sina föräldrars vilja men slutligen med deras godkännande, har valt att bära slöja möter kommentarer och hat på stan. Johanna har bland annat blivit spottad på.

– På senare tid och speciellt efter valet känner jag mig orolig och inte tillräckligt trygg. Fast Majorna är ett bra område, de gånger jag har blivit påhoppad har det varit på mer centrala ställen och på spårvagnen. Jag har inte blivit utsatt för misshandel eller så, men de, det är nästan alltid män, säger ofta väldigt grova saker och det är alltid när de passerar. Det tar några sekunder innan man förstår vad som har hänt, man tror först inte att det man hörde var sant och ser sig om och tänker att det måste ha varit till någon annan, säger Johanna. 

Hon upplever att hon ofta har stått handfallen och inte kan eller hinner springa efter. När hon var yngre brydde hon sig inte så mycket

– Ju äldre jag blir ju mer tar jag åt mig, det gör väldigt mycket med mig. Vid de tillfällen när jag har haft mina döttrar med mig har jag känt att jag vill inte att de ska växa upp här, att de ska behöva gå igenom samma sak som jag har fått göra. Det är jobbigt och det tar på en, säger hon.  

Allt är dock inte negativt. Instagramkontot erbjuder en samhörighet liksom berättelser om fina möten och roliga anekdoter.

– Jag har också fått väldigt fin respons och respekt på min arbetsplats från chefer och personal. Man är ärligt intresserad och nyfiken och jag har ett fint samarbete med mina kristna kollegor, säger hon.