VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

För Mohamad har 18-årsdagen inte varit någonting att fira. Det är dagen då socialtjänstens ansvar för unga ensamkommande upphör. De blir av med sina platser på HVB-hem och familjehem, oavsett om de faktiskt är 18 eller om Migrationsverket har skrivit upp deras ålder.

Då är det meningen att de ska flytta till något av Migrationsverkets vuxenboenden, men något sådant finns inte i Uppsala längre.

– När jag fyllde 18 bodde jag i ett familjehem. Vi hade en bra relation. De sade att jag fick stanna efter att jag hade fyllt 18, att de inte behövde några pengar för mig bara jag gick i skolan.

– Men när jag fick det tredje avslaget från Migrationsverket blev de rädda att det skulle bli problem med polisen, så jag blev ändå tvungen att flytta. Jag tackade för allt och gav mig av.

Mohamads kompis Javad nickar inkännande. Även han har fyllt 18 och tvingas också lösa sin situation från natt till natt, även om han inte har kommit lika långt i asylprocessen som Mohamad. Båda vittnar om en situation där skolarbetet blir lidande av den ständiga oron.

Migrationsverket placerar regelbundet 18-åringar på sina boenden i andra delar av landet. Men att förlora sin plats i skolan, sina vänner och sitt kontaktnät var mer än både Mohamad och Javad vill gå igenom.  Bättre då att leta sängplats från natt till natt.

Växande grupp hemlösa

Anna, som har följt med pojkarna till kaféet där vi träffas, är aktiv i föreningen ”Vi står inte ut”. Av säkerhetskäl vill hon, precis som de, inte uppge sitt riktiga namn.

Hon berättar att Uppsala nu under lång tid har haft en växande grupp hemlösa ensamkommande som från en dag till en annan räknas som vuxna, och inför det kommande månadsskiftet är det ytterligare ett 40-tal som väntar in den ödesdigra födelsedagen. Flera lyckas inte ordna sängplats och sover ute eller på bussar. Själv driver hon familjehem på ideell basis för tre vuxenförklarade killar.

Problemet med unga som är rädda för att lämna sina kommuner och skolor märks i hela Sverige, och i somras avsatte regeringen därför pengar för att kommunerna skulle hitta lösningar så att 18-åringarna kan gå kvar i skolan på den ort där de först placerades. I Uppsala har man sökt hjälp genom kyrkor och andra ideella föreningar, men inte lyckats hitta så många platser som krävs. Därför har de 18-åringar som bor på HVB-hem fått sin tid förlängd från månad till månad och regeringspengarna börjar brukas upp.

Nytt beslut på onsdag

På onsdag är det dags för ett nytt beslut. Då ska socialnämnden bestämma hur man ska göra i november månad. Både för de 18-åringar som har fått sina placeringar förlängda, och för de som i likhet med Javad och Mohamad redan har tvingats flytta.

– Det finns ett förslag på bordet, men jag kan egentligen inte uttala mig om det innan handlingarna släpps. Dessutom är det nämnden som ska ta ställning, förklarar Johan Eikman, socialförvaltningens strateg med inriktning på ensamkommande barn.

”Det är inte okej”

Mohamad Zaki Ahmadi är en av dem som väntar på beskedet med spänning. Han har fyllt 18 och har två gånger fått packa ihop alla sina tillhörigheter från HVB-hemmet där han bor för att invänta kommunens beslut – och därefter kunnat packa upp dem igen.

– Det är inte okej. Varje gång undrar jag vart jag ska ta vägen. Och sedan vet jag bara var jag får bo i en månad framåt.

För att vara någon som bara har bott två år i Sverige talar Zaki mycket bra svenska.

– Jag hade tillräckligt bra resultat i skolan för att gå ekonomiprogrammet, men jag har valt att läsa VVS för att det ger jobb. Hade jag kunnat välja helt fritt så hade jag velat bli advokat, säger Zaki som drömmer om en universitetsutbildning i framtiden.

Utbildningen sista halmstråt

Gymnasieutbildningen och möjligheten att få jobb efter att den är avklarad har blivit Mohamad Zaki Ahmadis sista halmstrå efter att han fick sitt tredje avslag från Migrationsverket. Nu lever han på hoppet om att utbildningen ska hjälpa honom att få stanna.

Hans familj skingrades när skottlossning uppstod vid gränsen mellan Afghanistan och Turkiet medan de flydde. Han väntade på dem i månader i Turkiet innan en smugglare tog honom med sig över gränsen. Han har inte lyckats nå dem och har ingen annan släkt i Afghanistan. ”Inte ens en kusin.”

– Skickar de mig till Afghanistan är jag död. Jag kanske klarar mig en eller två månader, men inte längre. Man dör eller börjar med droger och dör av det.

– Migrationsverket säger att det inte är farligt i Afghanistan, men varje dag ser jag nyheter om nya explosioner. Jag har två kompisar som är nere nu. Det finns inga jobb, ingen kommun som tar hand om dig. En av mina vänner säljer sin kropp för att överleva. Båda de här vännerna tar droger. Vi får ingen framtid.