– Jag brinner för folkbildning och mitt fokus har alltid varit: hur kan vi bäst jobba mot gängkriminaliteten, mot hedersförtryck. Jag såg enorma utvecklingsmöjligheter i de här frågorna. Man jobbade inte med dessa frågor utifrån de marginaliserade, men mer uppifrån och ner. Där har vi en viktig roll som folkbildningsaktör som når grupper som drabbas av den här problematiken.

Hur ser du på Ibn Rushds roll?

– Det finns en ensidig bild av vilka insatser som behövs i samhället. Om det exempel­vis är någon som motiverar sin hederskultur med islam, då är det vi som behövs. Som kan folkbilda med ett muslimskt perspektiv. Vår plats i de här frågorna behövs. Det är vi som folkbildningsaktör som ställer de svåra frågorna i moskén, våra samhällsutmaningar berör alla oss, oavsett om vi vill eller inte. Vi är alla en del av samhället.

Hur är det att vara ordförande för ett ­omdebatterat studieförbund?

– Alltså, hela Ibn Rushd är så missuppfattat. Vi har inte heller fått möjligheten att jobba utvecklande på det sätt vi hade önskat, istället har det varit krishantera, ­krishantera, krishantera. Vi måste möta felaktiga påståenden om oss hela tiden. De senaste fem åren har gått så snabbt, vi har hela tiden påtalat att behandlingen av oss är en större fråga om samhället och föreningsfriheten.

– Jag är otroligt liberal, alltid sett mig som väldigt liberal. Jag snusar, är hardcore hiphopare, som hittade till islam genom hiphopen. Känner mig inte alls hemma i Muslimska brödraskapet, hela vår personal känner så.

***

Det som Zana Mohammad lyfter är intressant. För bara ett decennium sedan ansågs personer och organisationer i ett muslimskt civilsamhälle vara en viktig aktör i kampen mot radikala krafter. Det var civilsamhället som agerade mellanhand, civilsamhället som var de allierade.

Många jag talat med under arbetet med denna granskande artikelserie beskriver hur detta förändrats de senaste åren. I takt med att organisationer som Ibn Rushd och Islamiska förbundet beskrivs som islamistiska, vill allt färre politiker samarbeta med dem.

– Vi är Sveriges yngsta studieförbund och misstag har begåtts, vi förnekar inte det, säger Zana Mohammad.

– Men vi måste få möjlighet att rätta till det. Det spelar ingen roll hur många gånger Folkbildningsrådet går ut och säger att vi gör rätt för oss, det känns som att det inte spelar någon roll vad vi säger. Folk har redan bestämt sig för vad vi är för studieförbund och vilka intentioner vi har. Det är vad som gör allt det här diskriminerande och orättvist.

– Förut ringde politiker hela tiden i samband med terrordåd, de såg oss som en viktig aktör. Nu är det många som köpt propagandan och har beröringsskräck. Vi har alltid haft en väldigt bra relation till politiker, vi har haft flera möten med syftet att försöka tillsammans ta oss an samhällsutmaningarna. Idag svarar de inte ens på mina samtal, de vill inte synas i samma sammanhang som oss. Det är inte jag eller vi som har förändrats, det är de. De har inte ens modet att stå upp för oss.

Något som flera i civilsamhället som jag talat med poängterar, även utanför det muslimska, är samtalet inom ramen för folkbildning. Hur ser du på det?

– Det är något folkbildningen alltid måste förhålla sig till. Säg att det finns personer som är extremister som har en ideologi eller en förgrening som vi på Ibn Rushd anser är extrem: Om inte samtalet äger rum, om inte de får gå i en studiecirkel – hur ska det då bli en utveckling? Vi måste ju tillhandahålla möjligheterna för en bildningsresa. Vi är tydliga i våra värderingar, men vi måste också få möjligheten att arrangera plattformar där samtalet tillåts äga rum.

***

Zana Mohammad understryker vikten av feedback och kritik, att de tagit till sig av misstagen och utvecklats tack vare att andra påpekat problem med bland annat inbjudna talare. Han lyfter samtidigt svårigheterna med att när en medial bild satt sig av ett studie­förbund så försvårar det deras samarbeten.

– Jag har länge varit så nära judiska församlingen genom mitt arbete. Jag har alltid stått upp mot antisemitismen. När vi bjudit in föreläsare som sagt problematiska saker har det såklart påverkat förtroendet för oss i de här frågorna. Vi har sett det och vill bli bättre. Därför vill vi exempelvis ha ett närmare samarbete med judiska församlingen, men detta är en till aspekt av att det kan innebära att isoleras, att andra religiösa samfund inte vågar arbeta med en i frågor som är livsavgörande. Hela Ibn Rushd erkänner att det finns utmaningar med både anti­semitism och islamofobi, men vi kan inte göra det här arbetet själva.