– Först var det bara ett giftermål, men när jag sa nej blev det värre. Eftersom jag är tjej och sa nej så måste jag dö för att min pappa ska känna heder igen. Han vill vara en man som kan känna stolthet och då måste jag dö, säger Sara.

Just nu lever hon på skyddad ort och beskriver själv hur utredningar har visat att hon är i behov av maximalt skydd och löper en hög risk att drabbas av brott från sin familj. Ändå försöker hon leva ett normalt liv, hon arbetar, drömmer om att utvecklas både som människa och på jobbet. Men de senaste veckorna har hon levt med en panikartad rädsla, berättar hon. Kommunen som har ansvaret för henne vill nämligen placera henne på ett öppet flyktingboende.

– Där jag är nu är det enda stället där jag kan vara trygg. Problemet är att jag har en hög hyra och behöver hjälp av socialtjänsten med det. Jag har varit tydlig med min situation, men hur jag än berättar så förstår de ingenting, säger Sara.

Om hon skulle sättas på ett flyktingboende, vilket är kommunens enda bostadslösning för tillfället, skulle det innebära stora risker.

– Det är delat kök och badrum. Jag har ingenting emot att bo på ett sådant ställe, men just här skulle det innebära en enorm risk för mig. Får min pappa veta var jag är så kommer jag att råka väldigt illa ut. Jag blir förmodligen förd utomlands, och så fort jag blir det så är det kört, säger hon.

Var inlåst i sju år

Sara vet vad hon pratar om. I sju år satt hon nämligen inlåst efter att familjen kidnappat henne.

– 2011 blev jag förd till mitt hemland och där låste de in mig i ett hus. Jag var inte utomhus på sju år och kunde inte göra någonting. Men sedan blev det krig och familjen åkte tillbaka till Sverige.

Varför fick du följa med?

– Min pappa är dömd sedan tidigare och han tänkte att om han tog med sig mig så kunde han visa att han inte dödat mig och att det var bra.

Men Sara flydde igen från sin familj. Efter att ha fått kontakt med Linnamottagningen, en organisation som arbetar mot hedersrelaterat förtryck, fick hon det skyddade boende som hon nu riskerar att bli av med.

– Det här är en typisk historia, tyvärr. Det är ofta som socialtjänsten och kommunen inte förstår de här tjejernas problematik, säger Azam Qarai, chef för Linnamottagningen.

Hon har jobbat i nästan tre decennier med att hjälpa unga människor som är offer för hedersvåld och när hon beskriver vad som har hänt sedan Fadime sköts ihjäl av sin pappa i Uppsala 2002 suckar hon lätt uppgivet.

– Det är klart att vissa saker har blivit mycket bättre, men det finns fortfarande många stora brister. Socialtjänsten gör fortfarande enorma fel, de kan placera någon utsatt för hedersproblematik på ett hotell och lämna dem där. Jag har exempel på när flickor rymmer från socialtjänstens boenden och de anser att ärendet är avslutat i och med det. Med tanke på att nästan alla politiker från alla färger säger att de bryr sig om den här problematiken så måste jag säga att vi är väldigt besvikna över att inte mer har hänt, säger hon.

”Oerhört allvarligt”

Nylien genomförde Örebro universitet en studie som visar att mellan 7 och 9 procent av alla niondeklassare i Stockholm, Göteborg och Malmö lever med hedersnormer. Värst är situationen i Malmö, där uppger 20 procent att de har krav på sig från familjen att till exempel vara oskulder tills de gifter sig.

– Det är så klart oerhört allvarligt. Det finns ju i sig inget olagligt i att föräldrarna har förväntningar på att deras barn ska vara oskulder, men det går ofta ihop med att det följer vissa konsekvenser av detta. Det gör att unga människor inte själva får bestämma vem de ska umgås med och hur de ska forma sin framtid, säger Margot Olsson, kvinnofridsamordnare på Malmö stad.

För Sara inleddes problemen just när hon var i samma ålder som ungdomarna som svarade på enkäten. Även om familjens heder varit centralt under hela hennes uppväxt fick begreppet en ny mening när hon var 14–15 år, särskilt när det gällde henne. Och nu fruktar hon varje dag för sitt liv.

– Min familj rör sig väldigt mycket, de är väldigt aktiva och kan vara överallt. Jag vet inte var de kan vara, jag vet inte ens var de bor just nu, säger hon.

Hur många letar efter dig?

– Åh, gud… Det är många. Min familj är väldigt, väldigt sociala och min pappas kompisar kan vara överallt. Så det är många.

Fotnot: Sara heter egentligen något annat.