Om min pågående otrohetsaffär

Ett mummel i bakgrunden av mitt medvetande. Långt bort någonting som vill tränga sig igenom, fram till mig. Mumlet utvecklas till ett högt surrande som stör mig något så vansinnigt mycket för att slutligen eskalera i ett ”Mamma! LYSSNAR du ens?!” Jag blinkar till. Va? Jag tittar upp från mobilskärmen och nästan bländas av verkligheten. ”Äh” säger ungen, och går. Maken tittar förebrående på mig från andra sidan rummet. Jag slänger lite nonchalant ifrån mig telefonen på bänken och ler prövande. Kämpar för att ge sken av att jag inte alls bryr mig om den där mobilen, varför skulle jag göra det? Samtidigt börjar den blinka, den inte bara talar om för mig att någon gjort ett nytt inlägg i den Facebook-diskussion jag var inblandad i innan livet kallade, den SKRIKER ut det till mig. Blinkandet är frenetiskt och jag anstränger mig så till den milda grad för att inte flytta blicken från min man till telefonen att jag får huvudvärk.

Jag går och sätter mig i soffan, sticker min arm under min mans och lägger mitt huvud mot hans axel. Funderar på vad jag kan säga för att leda bort uppmärksamheten från min andra kärlek som ligger där på bänken och blinkar förföriskt. Till slut gör jag bara en tafatt rörelse med handen mot telefonen och säger ”Alltså... Det var bara… Det är en…” Min mans blick spetsar mig och jag mår illa. Jag måste bort. ”Jag går ut och tittar i förrådet” säger jag och i förbifarten nappar jag åt mig mobilen. Jag tror inte att han såg det. Och förresten får jag väl ha min egen mobil hur mycket jag vill.

Facebook irriterar mig. Jag vet inte hur många gånger om dagen jag är inne och uppdaterar flödet. Lika många gånger är det helt förgäves, för det har inte hänt någonting roligt de senaste fem minuterna heller. Ungefär tre gånger varje dag bestämmer jag mig för att ta bort Facebook. Jag är trött på att känna mig så bunden. Jag är trött på att läsa om Annas dagar timme för timme, Brittas sociala handikapp som visar sig mer än nog i hennes uppdateringar och Lisas 300 bilder på sin katt. Jag bestämmer mig för att ta bort appen, gå in i huset som en Facebooklös människa, bli en lite vettigare fru och mamma. Då plingar det till. Robert har svarat på inlägget jag skrev och han är inte glad. Oh, jag älskar diskussioner som urartar till nonsens där jag i slutet står kvar som den enda värdiga perso… Dörren öppnas. Jag gömmer mobilen i jackärmen i ren reflex. Bara sonen som ska ut med kompisen, tack gode gud för det. Jag var rädd för att min man skulle komma ut och leta efter mig, för nu vet jag inte hur länge jag har stått här igen.

Jag måste gå in, i kväll ska jag svara på inlägget och efter det ska jag radera appen. Inte nu, men i kväll.

När kvällen kommer scrollar jag igenom flödet. Okej. Bryr mig inte, bryr mig inte, men herregud, vad är det för fel på dig? Vilken ful bild och nej jag tror inte på att någon kan vara så himla glad som du låtsas vara jämt. Jag har bestämt mig. Nu ryker Facebook. Efteråt går jag ut och kramar min man. Säger förlåt för att jag varit så inne i telefonen och berättar att jag raderat appen och att jag mår så, SÅ mycket bättre nu.

Nästa dag när min man kommer hem från jobbet sätter vi oss och dricker kaffe på altanen. Han undrar hur mitt nya Facebooklösa liv känns och jag försäkrar honom om att det är en lättnad och att jag inte saknar det alls.

Samtidigt petar jag försiktigt in mobilen under en tidning så att han inte ska se att den blinkar. Och så fort han går på toa ska jag se vad Robert svarade.