Idag är de kommunala fritidsgårdarna 24 stycken och utöver dem finns även en handfull Ungdomens hus. Eftersom kommunen historiskt har organiserats på olika sätt är det svårt att få överblick över hur många de har varit i olika perioder. I Centrum strök fritidsgårdarna med helt på grund av besparingar under 90-talet. I Biskopsgården har det som flest funnits tre stycken. Nu kvarstår en, Vårvinden, som slog upp sina dörrar redan 1967.

I hela landet försvann runt 17 procent av landets fritidsgårdar under 90-talet, främst i mellanstora och stora städer samt storstädernas förorter. Men kommunerna fortsatte att satsa ungefär lika mycket pengar på öppen fritidsverksamhet som tidigare.

Utanför centrum

Bengt Abrahamsson är processledare inom kultur och fritid i Askim-Frölunda-Högsbo. Han har jobbat inom fritidsverksamhet i Göteborg sedan 1975. På den tiden gjordes stora satsningar på fritidsgårdar, främst utanför stadens centrala delar.

– Det har ju funnits en tanke om att barn och unga, framförallt pojkar, inte ska stöka runt och störa allmänheten. Successivt har den politiska ambitionen istället blivit att se till att barn och unga har en meningsfull fritid som bidrar till deras personliga utveckling och välmående. Men det gamla synsättet skvalpar fortfarande kvar, berättar han.

Stabilt antal i Göteborg

Bengt Abrahamssons uppfattning är att antalet fritidsgårdar har varit relativt stabilt i Göteborg under hans yrkesliv, men att de flyttat längre ut i takt med att staden har blivit större, för att finnas där barnfamiljer bor. Det har på en del ställen också skett hopslagningar av fritidsgårdar, kulturskolor och bibliotek, något han anser ger ett positivt utbyte. Men det har delvis att göra med att resurserna har minskat. Att arbetet har blivit mer effektivt kompenserar inte helt för det, menar han.

Jobbar främjande

Några spårvagnshållplatser bort från Bengt Abrahamsson kontor i Högsbo finns 1 200 kvadrat, det rödteglade Ungdomens hus på Frölunda torg. Inne i ett mötesrum går ungdomshandledaren Andrea Engelbrektsson igenom gamla tidningsartiklar om platsen. Sedan den öppnade i slutet på 60-talet, då med namnet Fågeln, har ungdomar och arrangemang kommit och gått. Ett gemensamt tema dyker upp i flera av artiklarna. ”Växande ungdomsproblem i Frölunda” slår en rubrik fast. ”Fågeln som håller brottsligheten nere” lyder en annan.

– Så fort en bil brinner ropas det efter fler fritidsgårdar. Men är det fritidsgårdarnas jobb att stävja våld, att jobba förebyggande? undrar Andrea Engelbrektsson, som har jobbat med fritidsverksamhet sedan 1997.

Nej, är hennes eget svar. Hon och hennes kollegor jobbar främjande, inte förebyggande. Alla är välkomna till fritidsgården, även de som bränner bilar. Personalen tar inte emot dem utifrån att de har gjort det, utan utifrån att de ska få göra saker de är bra på. Vad olika ungdomar är duktiga på är något fritidsledare, eller ungdoms­arbetare som de själva kallar sig idag, är snabba på att känna av, enligt Andrea Engelbrektsson.

– Vi har en knasig målsättning här, att skapa empatiska och lyckliga människor. Det går inte att mäta, men vi strävar efter det.

Hon håller med om att gränsen mellan förebyggande och främjande arbete inte är helt solklar. Alla typer av handlingar kan ersättas av andra och på så vis kan en bra fritidsverksamhet indirekt bidra till att unga inte sysslar med olagliga aktiviteter, resonerar hon. Fritidsgårdar är inte heller platser dit folk bara kan komma för att chilla och spela biljard längre, understryker hon. Ungdomarna ska ägna sig åt något när de är där, vare sig det är filmskapande, dans eller att driva kaféet.

– Men jag tror inte att fler öppna fritidsgårdar skulle ”rädda” en stadsdel. De som går med i gäng går oftast inte till fritidsgårdar, säger Andrea Engelbrektsson och fortsätter:

– Ska vi ha som mål att förhindra unga att gå in i gäng? Är det vår sak? Och har vi då misslyckats om de gör det?

Kan arrangera själva

Andrea Engelbrektsson jobbar inom Ungdomssatsningen, som kommunen drog igång som en direkt effekt av Backa­branden 1998.

– Innan branden byggde mycket fritidsverksamhet på att vuxna serverade utbudet. Efter branden blev det tydligt att ungdomar hade ett behov av något annat. Man förstod att de kan arrangera saker själva, men att de behöver hjälp, till exempel med brandsäkerhet, förklarar hon.

Nittonåriga Minoo Eneroth sitter och målar färgglada geometriska mönster på en av väggarna i fritidsgården. Hon är en av de ungdomar som själv har dragit igång en verksamhet på 1200 kvadrat. När hon blev för gammal för att gå på kulturskolan startade hon tillsammans med några andra en ateljé, i samverkan med kulturskolan och 1200 kvadrat. Där kan alla mellan 10 och 26 år delta i aktiviteterna som hålls på onsdags­eftermiddagar.

– Vi bestämmer själva vad vi gör på träffarna och vi anordnar också läger på sommaren, berättar Minoo Eneroth, som även får en timlön som ungdomsledare.

”Står på stark grund”

Framtiden är oviss. Sverige är på väg in i en lågkonjunktur och det skärs redan ner inom fritidsverksamheter, exempelvis på bemanningen på Positivparken intill 1200 kvadrat, berättar Andrea Engelbrektsson. Hon hoppas att kommunens nya organisation inte kommer innebära negativa förändringar.

– Men fritidsverksamheten står på en stark och stabil grund. Jag hoppas att de inte rubbar på den och att Ungdomssatsningen får vara kvar.

Hon tror det kan komma något positivt ur centraliseringen, till exempel att ungdomsarbetarna och aktiviteterna rör sig mer över hela staden, som ungdomarna själva gör.

– Jag tar det med ro, vi har varit med om mycket. Ena året har vi flera miljoner extra och året därpå har vi inte det. Vi kan trolla med knäna, vi har en grund och kan arbetssättet. Vi ser att verksamheten gör gott. Nu har jag barnen till de ungdomar som jag först jobbade med.