BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Det är inte så att de inte har sökt hjälp. Men uppenbarligen har de inte fått det gensvar som de behövde för att behålla hoppet, säger Gisela Priebe, som är docent vid institutionen för psykologi på Lunds universitet och forskar på barns och ungas utsatthet.     

Den äldsta flickan hade helt slutat med sina fritidsaktiviteter för att orka med att koncentrera sig på skolan och fick sedan en längre tid tillbaka hemundervisning fyra dagar i veckan. Under hösten började även den yngre flickan med hemundervisning efter att föräldrarna lämnat in ett läkarintyg till rektorn om att hon led av samma kroniska trötthetssyndrom som sin storasyster.

Borde ha reagerat

Gisela Priebe menar att det är anmärkningsvärt att två barn i samma familj har fått hemundervisning från skolan under så pass lång tid. Såväl skolan som vårdkedjan borde ha reagerat och vidtagit andra insatser, resonerar hon, även om hon inte vill lägga skulden för det inträffade på dem.

– Hemundervisning är tänkt som en tillfällig lösning och under tiden ska man sträva efter att eleven kommer tillbaka till skolan så snart som möjligt, annars är risken överhängande att tiden bara rullar på och att situationen förvärras, säger hon.

Eftersom hon inte är insatt i det specifika fallet har hon ingen inblick i vad som har gjorts och inte. Därför vill Gisela Priebe inte skuldbelägga någon, men hon framhåller att företrädare för samhället i sin yrkesroll har ett ansvar att följa de regler som finns.

– Som lärare exempelvis har man en anmälningsskyldighet, och det räcker med misstankar om att barn far illa eller har det svårt i sin hemmiljö. Det här medarbetaransvaret är personligt och kan inte skyllas på chefen i efterhand, säger hon.

Svårt att be om hjälp

Att på eget initiativ efterfråga professionell krishantering kan vara ett svårt steg att ta för en utåt sett välfungerande familj, menar Gisela Priebe.

– Har man alltid klarat sig själv som förälder tidigare är det svårt att be om hjälp, även om familjen mår väldigt dåligt av situationen. Att säga att man inte vet vad man ska göra och att man inte orkar mer kan vara svårt att erkänna. Man försöker hålla fasaden uppe och drar sig kanske undan, säger hon.

Det Gisela Priebe framhåller att det svenska samhället generellt måste bli bättre på för att tragiska händelser som den i Bjärred ska kunna undvikas, är samverkan mellan olika samhällsinstanser.

– Det kanske låter osexigt, men det är det jag vill trycka på för. Skolpersonalen kan inte göra allt, men genom samverkan med socialtjänsten skulle de kunna erbjuda avlastning för föräldrarna till exempel, för att de inte ska förlora allt hopp om en meningsfull tillvaro, som de här föräldrarna tycks ha gjort, säger hon.

”Fullföljer sin plikt”

Jessica Olsson, lärare på St Eskils gymnasieskola i Eskilstuna och fackligt förtroendevald inom Lärarnas riksförbund, menar dock att skolornas rutiner för orosanmälningar fungerar som de ska.

– Min erfarenhet både som lärare och som styrelseledamot i facket är att skolorna fullföljer sin plikt och att det fungerar bra. Vid misstanke om att en elev far illa eller inte mår bra så anmäls det, även om det gäller något litet. Det kan handla om allt från en skilsmässa mellan föräldrarna som gjort eleven orolig, till mer allvarliga saker, säger hon.           

För att se och förstå att ett barn mår dåligt på något sätt krävs en förtrolig relation och en tillit mellan eleverna och skolpersonalen.

– Det finns såklart vissa risker på en skola där personalomsättningen är väldigt hög, eftersom förtroendet måste finnas från barnens sida för att de ska klara av att berätta. Men sådana här beslut om en orosanmälan är ju något man diskuterar i hela personalgruppen. Man lyfter sina misstankar och går igenom indikationerna man ser tillsammans. Det här är verkligen ingenting man tar lätt på, säger Jessica Olsson.      

Viktig skyddsfaktor

Enligt Marie Angsell, sakkunnig socionom på Bris, berättar ofta de barn som hör av sig till Bris stödverksamhet att de inte har någon vuxen att vända sig till.

– Det är mycket vanligt att de säger det, att hemmiljön inte är bra, men att de inte har någon att vända sig till. Möjligheten till att få stöd från en kurator ser väldigt olika ut beroende på hur skolan har valt att organisera det. På vissa skolor finns inte ens en kurator som barnet kan söka upp själv, säger Marie Angsell.

Hon poängterar att det är helt avgörande att de vuxna omkring barn identifierar de problem som kan förekomma i hemmiljön.

– Barn behöver ha en relation till vuxna utanför familjen, på skolan, förskolan och i bekantskapskretsen. Vi kan inte förutsätta att barnen kommer till oss vuxna för att berätta om att de far illa, utan vi måste se signalerna och hjälpa dem att dra slutsatser av sina erfarenheter. Vi vuxna måste finnas närvarande, vara tillgängliga och ge av vår tid till barnen, säger hon.

En stor del av det ansvaret vilar på skolpersonalen eftersom det är på skolan som barnen vistas under dagarna, framhåller Marie Angsell.

– Samhället har ett ansvar för våra barn och till stor del förvaltas det av skolan, eftersom det är den plats där barnen tillbringar nästan all sin vakna tid, när de inte är hemma. Det är avgörande att de som arbetar där förstår vilken enormt viktig skyddsfaktor de utgör. Vuxna som har barn omkring sig i sitt arbete behöver ha särskild kunskap om hur man identifierar att barnen är i fara, säger hon.