Offren för terrorn finns på båda sidor Medelhavet

När jag satte mig på Stockholms tunnelbana i går kröp en ofrivillig tanke fram: Kan samma sak hända här? Hur kan man förbereda sig. Hur vet man vem som vill göra en illa? Sa jag förresten till mina föräldrar hur mycket jag älskar dem?

Jag ringer min pappa. Säger salamo aleikom på arabiska. Men sedan tystnar jag. Tittar upp och kommer på mig själv med att jag talar det där hatade språket. Det som gör människor misstänksamma mot en. Jag lägger genast på luren och säger till min far att jag ringer senare. Jag är rädd.

Daesh har tagit på sig dådet i Bryssel. Samma terrorsekt som tvingar tusentals människor att lämna sina hem i Mellanöstern.

Varje gång ett attentat inträffar i Europa tänker jag på Jonas Hassen Khemiris text ”Jag ringer mina bröder”. Den beskriver en dubbelbottnad rädsla och ilska. Att å ena sidan vara rädd för att falla offer för terror. Och å andra sidan känna rädsla för att själv bli misstagen för att vara en terrorist.

Syrier, kurder, irakier, afghaner flyr just i detta nu från terrorn och söker en fristad. En stor del av flyktingarna når aldrig fram. Många drunknar på vägen över Medelhavet. Andra fastnar i leriga läger ingenmansland. Utan framtid.

Offren har blivit de oönskade. De som ingen vill ha. Jag och mina bröder förväxlas med förövarna. De som vi flytt ifrån.

Här i Sverige spöar nazist­erna folk på stan. De väljer ut bruna och svarta människor. De eldar upp flyktingboenden. Politiker eldar på med tal om systemkollaps, att folk som flyr från terror och krig börjar bli för många.

 Jag var i Bryssel för bara någon månad sedan. Det första som slog mig när jag landade på flygplatsen var den tungt beväpnade militären. Kamouflageklädda män med gevär överallt i staden.

Terrorism slår mot oskyldiga. Mot civila. När man minst anar det. På en helt vanlig tisdag. Flygplatser samlar människor från världens alla hörn. Tunnelbanestationer samlar människor som är på väg till sina jobb. Det var där som terroristerna slog till.

Jag tänker på offren och på deras anhöriga som miste livet i Bryssel. Jag tänker på flyktingar som nyligen kommit till Paris, Bryssel och andra europeiska städer som lämnat skräcken bakom sig i tron om att de nu lever i trygghet men återigen står öga mot öga med terrorn.

Om det finns ett vi och ett dem så går den linjen inte mellan de som kommer från Mellanöstern och de som lever i Europa. Den gränsen går mellan oss, som vill leva i trygghet och frihet oavsett var i världen, och dem som vill göra oss illa. Det värsta som kan hända nu är att vi, som inte är dem, blir misstänksamma mot varandra. Och vad vore det om inte att låta terrorismen vinna?