Barnen som skjuts har inte sig själva att skylla

I Östberga i södra Stockholm berättar förskolepersonalen om dagen då de samlade alla barn i boden på gården och satt i mörkret och sjöng sånger, tills de var helt säkra på att skottlossningen som pågick intill hade slutat.  

På en vårdcentral i en annan söderförort berättar kuratorn om alla mammor han möter som inte ensamma kan hantera ångesten över att inte kunna skydda sina barn från våldet. I Aftonbladet berättade Susanne, mamma till tolvåriga Adriana som sköts till döds vid en bensinmack i Hallunda förra sommaren, om hur hon drömmer om att Adrianalagar ska få dotterns död att kännas något lite mindre meningslös. 

Femtonåriga Robin Sinisalos ett år yngre syster har berättat om hur om såg sin storebror ta sitt sista andetag. Han sköts till döds utanför familjens port. Polisen vet fortfarande inte varför. 

För alla som de senaste åren delat sina berättelser om hur våldet för alltid förändrat deras liv står det klart och tydligt: Sverige kan inte skydda barn i utsatta förorter från skjutvapenvåldet. Det spelar ingen roll vem du är, hur skötsamt du lever ditt liv eller vilken tid din tonåring ska vara hemma på kvällen. Den skräcken måste du ändå leva med varje dag. 

Ändå fylls kommentarsfälten och Flashbacktrådarna av människor som kastar skuld. Varför var en tolvåring ute ensam så sent på kvällen? Visst har 15-åringens bror dömts för ett rån, och varför var mamman inte hemma?

Nu bör det även stå klart för de som inte själva lever med den skräcken i sin vardag att ett skjutet barn i förorten inte är ett barn som förtjänat att dö. Att de som träffas av kulor kan vara precis vem som helst. Det är inte längre möjligt att hävda att den som blöder på asfalten måste ha gett sig in i leken, att den som skjuts per definition är kriminell. Att den vars barn blir skjutet måste brustit i ansvar. 

Den som träffas är en tonåring som kanske, eller kanske inte, langar knark. Det är en femtonåring som går ut och röker vid porten, för att cigarettröken inte ska leta sig in från balkongen in i lägenheten. En tolvåring som går ut en sista kvällsrunda med hunden. Eller en femåring som är ute och leker en stekhet julikväll. Ett skjutet barn är ett skjutet barn, och ingen kan längre hävda att det är som det ska.