– Vi behöver mer vård, inte mindre. Att lägga ner akutsjukvården och ett väl fungerande BB är vansinne.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det säger Karl-Erik Lundström. Han gör sin 85:e natt som ockupant och börjar prata om idiotiska politiska beslut. Hans ockupationskamrater flikar in och samtalet glider snabbt in på transporter och onödigt lidande när människor fraktas till sjukhusen i Örnsköldsvik eller Sundsvall, tio respektive tolv mil bort.

Någon berättar om en 94-åring med brutet lårben som blev skickad vidare i en vanlig taxi till Örnsköldsvik.

– Bedrövligt. Inte är det konstigt om man nästan spricker av ilska, säger Anhild Eriksson, som åkt de fem milen från hemmet i Näsåker för att vara med och ockupera. Nu har hon förmiddagspasset och tar på sig ockupanternas gula väst.

– Alla vill samma sak. Det har aldrig varit så enkelt att strida för en sak, säger hon och berättar att hon själv är född på sjukhuset, liksom barn och barnbarn.

Det är drygt ett år sedan BB stängdes. Den 30 januari 2017, samma kväll som BB-avdelningen stängdes, flyttade ockupanterna in. Och här har de suttit sedan dess, dag som natt.

Några bänkar på ena sidan av entrén till sjukhuset är navet för protesterna. Och det har också blivit en samlingsplats där folk stannar till, pratar en stund eller bara hejar på ockupanterna.

– Vi sitter så länge det behövs. Till BB öppnar igen, säger Malin Modin, som också har tillbringat natten på golvet i entrén. Inte för första eller sista gången.

– Tre av mina fyra barn är födda här på BB och jag har bara goda erfarenheter av vården. Att de drar ner på förlossningen är obegripligt, säger hon.

”För mig handlar det om trygghet”

Vi tar en promenad genom korridorerna till förlossningen. Skyltarna är kvar, men salarna är låsta. På en vägg hänger en tavla som berättar om avdelningens kvalitetsarbete och det faktum att Sollefteå lyckats halvera antalet kejsarsnitt och bli bäst i landet.

– Jag har småbarn. För mig handlar det om trygghet att veta att det finns snabb tillgång till vård om något händer. Jag vill kunna bo kvar, säger Malin Modin.

Vid entrén pratas det politik och om Thelinaffären, där en före detta personalchef fick 30 månadslöner i avgångsvederlag, vilket senare ledde till regiondirektörens fick sparken. Alla verkar väl insatta i landstingpolitikens turer.

– Det är klart att det blir mycket diskussioner när vi sitter här. Så klart om tokigheter som chefer och politiker i landstinget hittar på, men vi har tid att prata om mycket annat också, säger Anhild Eriksson, som tillsammans med Anita Selin och Barbro Mikaelsson avsätter en dag i veckan för att ockupera.

En eld som som inte kan släckas

De diskuterar vad det betyder att så många engagerar sig och menar att ockupationen skapat en ny anda i bygden.

– Vi har fått en otrolig sammanhållning. Jag längtar efter den här dagen, säger Anita Selin.

– Ja, det är en glädje att få åka hit, samtidigt som man har sorg i hjärtat, säger Barbro Mikaelsson.

Sedan BB lades ner har det funnits ockupanter på plats varje dag, dygnet runt. Millan Holmberg är en av dem som administrerar motståndet och håller koll på att alla pass fylls med minst tre personer, oftast fler. En pärm med listor står på ett litet bord där människor kan skriva upp sig.

– Det är fantastiskt hur engagemanget håller i sig. Det är en eld som brinner som inte kan släckas. Det är inga problem att fylla listorna. Vi har över 2 400 personer registrerade och är det något pass som det är tunt med folk behöver jag bara skicka ut en efterlysning så fylls det direkt. Inte ens under jul eller nyår var det några problem att få hit folk, säger hon.

Sjukhusprästen Elisabeth Grafström är en av dem som kommer förbi. Hon har blivit känd för att ha ordnat gudstjänster och samlat in kollekt till stöd för sjukhuset och hållit förbön för att politikerna ska ta kloka och livgivande beslut.

– För mig handlar det om att sätta människovärdet främst, inte ekonomin eller makten, säger hon och diskussionen tar fart igen.

Jan Röhlander har bland annat arbetat som centrumledare för att skapa en mer levande stadskärna i Sollefteå och arbetar nu med att utveckla nya företag i Ådalen. Han talar om en särskild anda.

– Människor här är vana att kämpa för att få något gjort. Men det som händer nu är att det är nya människor som kliver fram. Det är inte den gamla vanliga klicken utan många nya ansikten.

Han tycker att landstingsledningen borde ta tillvara på engagemanget som finns i Ådalen.

– Jag saknar dialogen. Varför inte ta tillvara den kraft som finns och sätta sig ner och lyssna på argumenten?

Ledningen kommer med nya argument

Bland ockupanterna finns en stor bitterhet gentemot landstingsledningen.

– Det är tillvägagångsättet som retar många. De står och säger att man vill skapa bättre vård för alla, men vi kan ju alla se att det inte blivit så. Inte heller har de andra sjukhusen fått bättre vård, säger Linda Selin.

Hon är frustrerad över att ledningen hela tiden kommit med nya argument.

– Först handlade nedläggningen om ekonomi, att spara pengar. När vi sedan visade att det inte blev någon besparing så började men istället att prata om bristande kompetens. Sedan var det för svårt att rekrytera personal och sedan att vården inte var patientsäker. Med fakta har vi på varje punkt kunnat visa att de har fel. Det finns en vilja att centralisera som inte har något med ekonomi, personalbrist eller patientsäkerhet att göra, konstaterar Linda Selin. Ockupanterna syns även utanför sjukhuset. I våras åkte ett par hundra tjejer åkte till Sundsvall och sprang Vårruset i ockupationströjor. Och Ockupationskören har uppträtt på den lokala festivalen Nipyran och på Stora torget i Sundsvall under parollen ”En annan vård är möjlig”.

Kören medverkar också i Riksteaterns uppsättning ”Sång till välfärden” som inspirerats av motståndet i Ådalen och som hade premiär i just Sollefteå i början av mars och turnerar runt på 14 platser i landet under våren, med lokala körer på varje ort.

Nedläggningen av BB och den påföljande ockupationen har gett upphov till många rubriker i både lokal- och rikspress. Och när ABF ordnade kurs i bilförlossning spreds nyheten även i utländska medier. Flera partiledare och opinionsbildare har besökt ockupationen. Tv har sänt debatter. Artisten Stefan Sundström har skrivit en låt om nedläggningen.

– Det vi har gjort här har gett många ringar på vattnet, inte bara här i Ådalen utan i hela landet. Frågan om Sollefteå sjukhus är så mycket större än bara en fråga om tillgänglig vård för medborgarna. Det handlar om dilemman som rör glesbygd och hela vår välfärd, säger Millan Holmberg.

Flera av de som engagerat sig i kampen för sjukhuset har nu också valt att engagera sig partipolitiskt. En av dem är Sebastian Gunnasson, som inför valet i höst återfinns på vänsterpartiets lista till regionfullmäktige.

Ett naturligt steg, menar han.

– För mig handlar det om vilket samhälle vi vill ha. Hur ska Sverige se ut? Jag tror på en förändring av det som blivit galet och då är partipolitiken ett redskap på vägen.

Kampen om sjukhuset har även utvecklats till en kamp mellan Västernorrlands två delar, Ångermanland med Ådalen i norr och Medelpad med Sundsvall i söder. Flera ångermanländska S-politier har röstat mot partiledningen eller hoppat av. Vänsterpartiet har splittrats där två ledamöter från Medelpad har röstat med majoriteten. Även Alliansen är splittrad.

– Som så mycket annat är även medierna i länet koncentrerade till den största staden, Sundsvall, vilket kan vara ett demokratiskt problem, menar Sebastian Gunnasson.

Enligt hans kartläggning finns ungefär två tredjedelar av journalisterna i Sundsvall, liksom alla huvudredaktioner och redaktörer. I Ådalen finns totalt fyra journalister, två i Kramfors och två i Sollefteå. Att jämföra med cirka 45 i Sundsvall.

– Det blir svårare för våra perspektiv att få gehör och vi ser att de lokala medierna förminskar motståndet. Följden blir också att människor i den södra delen av länet inte förstår vad vi gör. Man beskriver världen från den plats man befinner sig, medvetet eller omedvetet. Det skapas ett vi och ett dem.

Hur länge orkar vi?

Och även om inte BB har öppnat igen ser Sebastian Gunnasson ockupationen som en stor framgång. Den har inneburit förändring.

– Något måste göras när politikerna inte lyssnar. Vi tar tillbaka sjukhuset på ett fredligt sätt. Det blir ett statement: vi är värda en framtid här, säger han.

Och bland ockupanterna verkar kampviljan vara intakt.

– Hur länge orkar vi? Hur länge som helst, säger Anhild Eriksson.

– Beslutsfattarna har slagit dövörat till, om det är av prestige vet jag inte. Men jag tror att de har missbedömt motståndets kraft. De hade nog hoppats att frågan skulle dö ut innan valet. Nu blir det inte så. Vi kommer att äga agendan inför valet, säger Millan Holmberg.

– Vi kommer att fixa detta. Man kan inte köra över en hel befolkning hur som helst, säger Linda Selin.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.