Igår avslutades försvarets två veckor långa militärövning med Nato i norra Sverige. Stridsflygplanen har dånat fram över myrar, fjäll och byar, medan 3 600 personer från nio länder övat krig 20 mil från den ryska gränsen. Syftet med övningarna i Arctic Challenge Exercise (ACE) har varit att ”sända starka säkerhetspolitiska signaler”, förklarade generalmajor Karl Engelbrektson. 

Frågan är hur signalerna tolkas på andra sidan Östersjön. Fredrik Westerlund är analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och expert på Ryssland. Han menar att Ryssland redan känner sig hotade av Natonärvaron i Östersjön och grannländerna.

– Man kan konstatera att det från rysk sida upplevs som att Nato har ett övertag vad gäller militär förmåga och konventionella förband, säger han.

Flera politiker, med Jan Björklund (FP) i spetsen, har de senaste veckorna tagit tillfället i akt att propagera för att Sverige borde ansluta sig helhjärtat till Nato istället för att tassa kring medlemskapet som katten kring het gröt. 

– Vår uppgift i Sverige är inte att behaga Putin. Vi måste ju se till vår säkerhet, och den skulle öka om vi också var medlemmar i Nato, sade Björklund i SVT:s Aktuellt i förra veckan.

De senaste årens försvarsdebatt har präglats nästan uteslutande av Rysslands upprustning och ökade militära hot. Överbefälhavaren Sverker Göranssons uttalande 2013, om att försvaret klarar att hålla ställningarna max en vecka, slog ned som en bomb i försvarsdebatten och används fortfarande som mått på det akuta behovet av ökade försvarssatsningar för att kunna mobilisera något slags motstånd mot en eventuell rysk invasion. 

Problemet är att samma argument troligtvis framförs i Kreml, om än bakom lycka dörrar. Från rysk horisont sker nämligen en liknande aggressiv utveckling i Europa, som inte diskuterats närmelsevis i den svenska försvarsdebatten – Nato. Sett till Natos ökade försvarskapacitet i närområdet det senaste decenniet är det i själva verket ryska generaler som borde ligga vakna på nätterna, snarare än svenska. Hur många dagar skulle Ryssland klara ett anfall från ett EU-land? 

Expanderade efter Kalla kriget

Från att ha varit en organisation med norra Atlanten som intressesfär (Nato som i North Atlantic Treaty Organization) har medlemsländer och militärbaser flyttat allt närmare Rysslands gränser sedan slutet av 90-talet.

Nato grundades 1949 av tolv stater med kust mot Nordatlanten. 1952 anslöt Turkiet och Grekland, vilket utvidgade intressesfären till Medelhavet. Men under de nästkommande femtio åren behöll alliansen ändå sitt geografiska fokus och en geopolitisk linje som gick ut på att hålla Tyskland i schack, Ryssland borta och USA i kontroll över Nordatlanten. Efter Sovjets fall 1989 och Östtysklands integration med resten av Europa hade Nato egentligen fullgjort sitt syfte – Kalla kriget var slut, kommunismen hade besegrats och stora nedrustningsprogram inleddes. Vare sig hotet från Tyskland eller Sovjet fanns kvar. 

Men istället för att avveckla Nato expanderade försvarsalliansen och fördubblade sitt medlemsantal till 28 stater i olika omgångar 1999, 2004 och 2009. Även Frankrike, som lämnade Nato under 60-talet, gick åter med. 

I Ryssland växte irritationen över Natos fortsatta avancemang, som ju hade avvecklat Warszawapakten i och med Kalla krigets slut och bara var en spillra av sin forna militära supermakt. Dessutom var det forna Sovjetstater (utan Atlantkust) som Nato nu knöt till sig. 

I samband med Balkankrigen på 90-talet och kriget i Afghanistan 2001 såg Nato chansen att befästa sitt inflytande som militärmakt med insatser som flyttade fokus ännu längre österut och in i Rysslands närområde i Centralasien. Den Nato-ledda insatsen i Libyen 2011 inkräktade ytterligare på Rysslands sfär, som hade stora ekonomiska intressen i Libyen inom vapenexport och energi. Bland annat hade Gaddafi 2006 gett ryska Gazprom tillstånd att exploatera ett stort oljefält i Sirtbukten och ytterligare ett väster om Gadames 2007. Ryssland hade även kontrakt att bygga järnväg för 2,2 miljarder Euro mellan Sirt och Bengazi.

2012 inleddes processer för att ansluta även Georgien, Makedonien, Bosnien och Montenegro till Nato. 

Varnar för fortsatt isolering

Flera bedömare varnade under Natos expansion för konsekvenserna om Ryssland fortsatte att pressas militärt och ekonomiskt av USA och EU. När Putin tillträdde visade han tendenser till både ökad repression och ökad demokratisering. I början fanns förhoppningar om att de positiva signalerna, som pekade mot ökad öppenhet och förbättrade relationer med Västeuropa, skulle ta överhanden. 

Bland andra Jakub Swiecicki, analytiker på Utrikespolitiska institutet och expert på relationerna mellan EU och Ryssland, pekade 2008 på faran att fortsätta isolera Ryssland, trots kriget mot Georgien tidigare samma år. 

– Framtiden ligger i att man drar in Ryssland i ett samarbete med Europa, med världen, och inte isolerar det, inte lämnar Ryssland frustrerat och förödmjukat, som ett hot mot omvärlden, inte minst mot grannarna, mot EU och mot Sverige också, sa han i en intervju med Sveriges Radio 2008.

Idag håller han fast vid den utgångspunkten, och poängterar samtidigt att Ryssland idag är så ekonomiskt sårbart att det finns många sanktioner kvar att använda för EU, som skulle vara mer avskräckande för Ryssland än ökad upprustning.

– Det finns många outnyttjade resurser kvar vad gäller sanktioner, men de används inte på grund av att det kan drabba även västländerna ekonomiskt, om än i mindre grad. Rysk ekonomi är beroende av exporten av fossila bränslen. Ett importstopp av olja skulle slå väldigt hårt mot ekonomin, men Tyskland fortsätter att importera stora mängder gas och olja och vill inte drabbas av sådana sanktioner, säger Jakub Swiecicki. 

Jämförbar med Frankrike

Fredrik Westerlund på FOI delar uppfattningen att stärkt militär förmåga kanske inte nödvändigtvis ökar den avskräckande effekten på Ryssland. 

– Det är en hel del fokus på Rysslands försvarsmaterielanskaffning och ökningen av försvarsbudgeten, men jag vill nog hävda att det handlar mer om Rysslands vilja att använda militären snarare än den militära förmågan i sig. Det är inte mängden vapen som utgör ett hot utan politiken och avsikterna att använda dem. Så det hänger mer på vår uppfattning om Rysslands agerande och vår relation till dem, än den faktiska försvarsförmågan, säger han.

I försvarssammanhang är Ryssland ingen supermakt längre. Under hela 00-talet har landets försvarsbudget legat under såväl Frankrikes, Tysklands som Storbritanniens. Så sent som 2011 gick Rysslands försvarsutgifter om Frankrikes för första gången sedan 1990. Samtidigt är den ryska ekonomin fortfarande bara hälften så stor som Tysklands och betydligt mindre än såväl Frankrikes, Storbritanniens som Italiens. Stora delar av det ryska försvaret är också eftersatt, ineffektivt och i stort behov av reformering sedan Sovjettiden. 

– På pappret säger Ryssland att de har en miljon människor i försvaret, men i realiteten bedömer vi på FOI att det snarare handlar om drygt 600 000, säger Fredrik Westerlund. 

Han poängterar också att det gäller för hela Ryssland och att de inte kan slänga allt vad de har i en och samma riktning, som vi i Sverige planerar för. Ryssland är så stort och upplever sig ha fiender i så många riktningar att de bara kan avsätta en begränsad del av försvaret i en viss del av landet. 

– När vi tittar på vad som skedde i Ukraina motsvarar det någorlunda våra tidigare uppskattningar, nämligen att Ryssland kunde avvara ungefär 60 000 man för operationerna i och omkring Ukraina, säger Fredrik Westerlund. 

Situationen liknar den som Sverige stod inför på 80-talet, då försvarets kapacitet och beredskap såg bra ut på papper, men där varken materiel eller reserver var särskilt stridsdugliga när det väl kom till kritan.

600 000 personer är ungefär lika många som Frankrike uppger att de har i stående styrkor och reserver idag. Eftersom Frankrike också har kärnvapen är de alltså en jämförbar militärmakt med Ryssland idag. Lägger man till ytterligare ett Natoland i jämförelsen framstår Ryssland som underlägsna. 

– Natos förmåga är svårbedömd eftersom det beror på vad medlemsländerna har möjlighet att ställa upp med vid varje givet tillfälle, men på pappret har Nato en större konventionell militär förmåga än vad Ryssland har. Så det finns nog fog för Ryssland att se Nato som en övermäktig motståndare i konventionell krigföring. Inte minst på grund av att USA och flera andra Natoländer har en stor arsenal av fjärrstridsmedel som Ryssland saknar, säger Fredrik Westerlund.

Han poängterar samtidigt att det är vanskligt att göra jämförelser mellan länders militära förmåga innan det verkligen ingår i strid.

– Natos försvarsförmåga har avhållit Ryssland från att använda öppen krigföring i Ukraina, men de har angripit militärt ändå och det kan till stor del förklaras med västs bristande vilja att svara militärt. Ryssland har utgått från att övriga Europa inte är villiga att lyfta upp det här till ett öppet krig. Satsar man på att förtydliga viljan att faktiskt försvara sig och sina allierade militärt kanske det har en mer avhållande effekt än om man köper ett nytt vapensystem alltså. 

Nya övningar väntar

Frågan är om det är en särskilt framgångsrik strategi att trappa upp stridsberedskapen mot Ryssland, även om det på kort sikt avskräcker dem från ytterligare militära aggressioner. De historiska jämförelserna borde här ligga nära till hands för politiker i Europa. Ryssland är ett före detta imperium som ansåg sig förödmjukat i och med murens fall, som sedan dess hållits på armlängds avstånd från övriga Europa, som drabbats ekonomiskt i och med recessionen, som omringats av en försvarsallians som rustar upp, som belagts med ekonomiska sanktioner, som i dessa tider vänt sig inåt till nationalism och en stark auktoritär ledare, som annekterat ett grannland, som...

Frågan är om upprustning, alienering och fler chickenrace i luften är rätt sätt att möta en sådan nation. För ett Sverige som ägnar så mycket tid åt att minnas Andra världskrigets fasor kan just den strategin tyckas en aning historielös. 

Nästa vecka ska amerikanska B-52:or öva minfällning i svenska vatten (till fyrtioårsdagen av Vietnamkriget) i ytterligare en Nato-ledd övning, Baltops 15. Den övningen syftar till att ”skapa stabilitet och säkerheten i områden kring Östersjön”, enligt Försvarsmaktens hemsida. I mitten på september äger en tredje övning rum, Noco 15, där Nato återigen bjuds in för att öva med svensk militär i Östersjön. 

Tre av världens största militärövningar i år äger alltså rum inom Sveriges gränser och inom loppet av fyra månader. 

Våren 2016 förväntas riksdagen godkänna ett värdlandsavtal som ytterligare underlättar för Nato att med svenskt tillstånd använda vårt territorium som bas för militära aktiviteter, ”inklusive anfall”, ”i fred, nödlägen, kriser och konflikter eller vid internationella spänningar”.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.