Men strax efter att hon hade fött sitt andra barn fick hon veta att flytten inte skulle bli av.
– Plötsligt sade socialen att de inte hade något för mig, jag fick klara mig på egen hand, berättar hon för ETC Göteborg via en tolk.
Nya riktlinjer
Sara tillhör inte socialtjänstens målgrupp för boendebistånd, det vill säga personer med en kombination av sociala problem som missbruk och psykisk ohälsa. Personer i hennes situation kan visserligen ansöka om akut nödbistånd, vilket innebär tak över huvudet under en begränsad tidsperiod medan man söker långsiktigt boende på egen hand. Men som ETC Göteborg tidigare har rapporterat larmar socialsekreterare om att de pressas av sina chefer att göra allt hårdare biståndsbedömningar. I början på maj infördes dessutom nya riktlinjer över hela Göteborg som begränsar nödbiståndet till en kontantsumma som ska räcka till hyra i högst sju dagar, företrädesvis på vandrarhem.
Använde pengarna fel
Dagen innan hon var tvungen att lämna boendet ansökte Sara om just akut nödbistånd. Men hon fick avslag. Hon själv, och boendepersonalen som hjälpte henne med ansökan, uppfattar det som att det främst berodde på att handläggarna ansåg att hon använt pengar hon haft på fel sätt. Sara hade nämligen fått ett års underhållsbidrag från Försäkringskassan, som betalats ut retroaktivt som klumpsumma. Hon använde det för att köpa en barnvagn och andra saker till sina barn. Men socialsekreterarna hon träffade sade att hon borde ha sparat pengarna till framtida hyra.
– Jag trodde att pengarna var avsedda för ens barn. Och jag trodde aldrig att jag skulle vara tvungen att spara pengarna för att socialen skulle räkna dem som inkomst. Jag trodde att de bara tillhörde barnen, säger Sara, som berättar att det inte fanns någon tolk med under mötet.
– Jag bara satt och förstod ingenting. De pratade på och lade fram papper, sedan var det slut.
Kortare biståndsbeslut
– Vi lever i ett samhälle där det inte finns tillräckligt med bostäder till alla. Och man kanske försöker kommer åt fel orsak till problemet genom att lägga ansvaret på individen att ordna sin boendesituation eller erbjuda kortsiktiga boenden.
Det säger Annika Ström-Öberg, områdeschef för boende inom Räddningsmissionen. Hon berättar att det nya arbetssättet inom socialtjänsten började märkas av hos dem redan i vintras. Innan det infördes över hela Göteborg hade det nämligen börjat tillämpas i vissa stadsdelar. Biståndsbesluten blev kortare och socialen köpte upp allt färre platser på organisationens boenden.
– Vi har tvingats säga till personer att, ”Vi fattar inte besluten, men du kan inte bo kvar längre eftersom ingen vill betala för dig, så nu behöver du ordna det själv.”
Vill hitta lösningar
Annika Ström-Öberg anser att det är inhumant att hemlösa föräldrar inte kan säga till sina barn var familjen kommer att bo om en vecka. Hon tycker att biståndsbedömningarna behöver bli mer individuella och hoppas att staden ska försöka lösa den nuvarande situationen tillsammans med civilsamhället.
– Vi är absolut beredda att titta på alternativa lösningar, partnerskap eller vad som helst. Vi förstår att det kan bli dyrt för kommunen att köpa boendeplatser när så många står utan bostad. Men det är en samhällsutmaning vi kan ta oss an tillsammans för att göra det lite bättre för de här personerna.
”Känns hopplöst”
Sara söker inte längre bostad själv.
– Det känns hopplöst. Jag har sökt under de senaste tre månaderna, men får inga svar. Jag har gett upp hoppet.
En i boendepersonalen berättar att hen hjälpte Sara att skicka över 70 ansökningar en månad. Men inget napp. Nu bor Sara och hennes barn hos en bekant i ett studentrum. Hon får inte skriva sig på adressen eftersom det är ett studentboende och hon får bara bo kvar till slutet på juni. Ängslan och stressen hon känt sedan hon först fick beskedet att hon skulle bli hemlös finns kvar.
– Jag är fortfarande lika orolig och rädd, för jag kommer åka ut snart. Det värsta är ovissheten, att man inte vet vart man ska ta vägen, säger hon.
Nu står hoppet till Hjärterum, ett samarbete mellan Göteborgs stad, Boplats och Räddningsmissionen. Genom det kan nyanlända hemlösa personer få tillgång till andrahands- eller inneboende där Räddningsmissionen står som garant på hyreskontraktet. Än så länge har det inte gett något, men Sara väntar på besked om en lägenhet som hon kanske kan flytta in i nästa månad.
”Försöker mitt bästa”
Allt som har hänt sedan hon kom till Sverige har skett snabbt, säger Sara.
– Jag kom till ett nytt land, blev med barn, fick uppehållstillstånd, fick flytta från flyktingförläggning till familjehem till stödboende. Jag har inte hunnit lära mig svenska och jag vet inte hur man letar efter bostad. Jag försöker mitt bästa och anstränger mig extra för att förstå situationen.
Hon tycker det är viktigt att klara sig själv. Men för det krävs tid, menar hon.
– Jag skulle vilja säga till politiker att de ska ta hänsyn till människors olika behov. Man behöver först kunna bygga upp sig och stå på egna ben för att sedan kunna försörja sig själv och vara en del av samhället. Ingen tycker om att vara hemlös, speciellt om man har barn.
Sara heter egentligen något annat.
