Enligt statistiken är det allt färre som drabbas av en bristning. Samtidigt är det bara en liten del av de bristningar som drabbar kvinnor när de föder barn som syns i statistiken. Det handlar om det som på läkarspråk kallas bristningar – i dagligt tal pratar man om att spricka – av grad tre och fyra.
Men det har visat sig att även kvinnor som får mindre bristningar än så kan få problem, till exempel om de blivit felaktigt ihopsydda. Inte heller skador på muskeln i slidans sidoväggar, levatorn, har registrerats. Men eftersom det saknas statistik kan ingen säga exakt hur vanliga de här skadorna är.
Ett första steg är dock taget för att synliggöra skadorna genom att nya diagnoskoder för förlossningsskador infördes vid årsskiftet, och fler förändringar är på gång. Redan i år kan gamla förlossningsskador som upptäcks i efterhand att registreras mer specifikt än de gjorts tidigare. Det ska ge vården bättre möjligheter att följa upp vilken behandling som är bäst för varje skada.
– Min stora förhoppning är att vi kan börja jämföra resultat och jämföra olika metoder för behandling av de här skadorna. Och kanske också börja se hur många det är som söker för olika typer av skador, säger Eva Uustal.
Stort tryck på fåtal experter
Hon är överläkare på kvinnokliniken i Linköping och expert på förlossningsskador. Hon har tagit initiativ till Socialstyrelsens arbete med de nya koderna.
Att de nya diagnoskoderna införts är ett steg för att synliggöra skadorna. Men vad har förändringen för betydelse när det kommer till att faktiskt hjälpa drabbade kvinnor? Kommer alla som behöver det att få vård nu?
Eva Uustal säger så här:
– Det är nästa stora fråga. Vi har en ansträngd situation i Sverige i dag, det är för få läkare och fysioterapeuter som tar sig an kvalificerade bedömningar av skador. Vi och de andra klinikerna som kan detta, överöses av egenremisser och remisser från resten av landet. Just nu väntar t ex 80 patienter på besök hos mig, av dem är 70 från andra regioner. Det drabbar våra egna patienter som blir väntande. Vår klinik får betala ett vite för att vi inte kan hålla våra väntetider för besök och behandling, säger hon.
De senaste åren har flera initiativ för att uppmärksamma förlossningsskador tagits. Genom Facebookgrupper och hashtags i sociala medier har drabbade kvinnor samlats och delat sina berättelser.
Hyllas som en hjälte
I flera av Facebookgrupperna hyllas Eva Uustal som en hjälte. Många kvinnor berättar att de kommit till henne efter ha blivit avfärdade av andra läkare. Hon har hittat och lagat förlossningsskador som andra inte tagit på allvar.
Men sedan i tisdags bromsar Linköpings Universitetsjukhus intaget av patienter med förlossningsskador från andra delar av landet, detta för att klara sina egna köer. Eva Uustal säger att det belyser behovet av kompetens för att ta hand om förlossningsskador på fler håll i landet. Hon tycker att kvinnor ska be att få hjälp i sin hemregion.
– Om kompetensen inte finns, behöver man få signaler om att skaffa sig kunskapen. Men ibland är det en attitydfråga, säger hon.
Det har gått en månad sedan den första berättelsen under hashtagen #alltserfintut publicerades på Instagram och Facebook. Där berättar kvinnor öppet om skador de drabbats av i samband med sina förlossningar och hur de blivit bemötta när de sökt hjälp.
Initiativet startades av journalisten Jonna Burén och tanken var att lägga ut minst 100 berättelser under ett år. Bara under den fösta månaden har hon fått kontakt med uppemot 70 nya kvinnor som vill dela sina historier.
– Jag tror att det finns en viss frustration, att man känner "här är jag, se mig då!". Det finns också en vilja att hjälpa andra. De som berättar sina historier vill inte att andra ska behöva känna som de själva har gjort. Framförallt de som sökt hjälp flera gånger och fått höra att allt ser fint ut. Att visa på att det inte behöver vara så, säger Jonna Burén.
Du har sagt att uppropet ska finnas i minst ett år. Vad hoppas du hinner hända på det året?
Under ett år blir det många berättelser som får ta plats, jämfört med hur det ofta är när man skriver en artikel som journalist. Jag hoppas att berättelserna kan få landa och sprida sig. Att så många som möjligt får höra om det här. Jag jag inte säga att min förhoppning är att förlossningsskador normaliseras, men att fler pratar om det. Att man vågar prata om det när man fikar på öppna förskolan. Det behövs ett längre perspektiv för att tänka till och öppna upp ett samtal kring det.
Berättelser från #alltserfintut
Initiativet startades av Jonna Burén i januari i år och tanken är att dela berättelser från minst 100 kvinnor under året som kommer.
I skrivande stund har historier från ett 30-tal kvinnor publicerats på uppropets konton i sociala medier, bland annat Facebook och Instagram.
Dagens ETC publicerar utdrag ur några av historierna med tillstånd av Jonna Burén och kvinnorna som berättat. Hela texterna, och många fler, finns att läsa under hashtagen #alltserfintut.
Frida, 33 år
Fem månader efter förlossningen planerar jag min dödsdag. Jag bestämmer mig för att jag ska ta livet av mig innan min dotter fyller 1 år. Då kommer hon inte att komma ihåg mig. När allt hopp försvinner blir det mycket farligt. Men hur kan man ha kvar något hopp när tre läkare redan har sagt att #alltserfintut? Jag tänker att jag har två val: antingen behöva leva till 80 års ålder med fruktansvärda smärtor i bäckenbotten dygnet runt, eller så kan jag bara ta livet av mig. Döden lockar mer.
Dagen innan min förlossning var jag på gymmet. Jag var så förberedd man kunde vara med gravidyoga, kurser etc. Ändå gick det som det gick. Tiden efter förlossningen hade jag ont och barnvagnspromenader var helt uteslutet. Jag sökte hjälp.
Ett läkarbesök minns jag extra väl. Läkaren sa att #alltserfintut och hon tyckte att jag skulle ta upp samlivet igen. Jag sa att jag inte hade vågat eftersom jag hade så ont. Hon drog då fingrarna ut och in i min slida, när jag låg där i gynstolen, och log och sa ”men du ser ju nu att det går att ha sex”.
Malin Fritjofsson, 31 år
Jag har haft turen att genomgå två snabba och relativt enkla förlossningar, med små bristningar. Jag kände mig som en riktig superkvinna just där och då. Efter andra barnets födelse fick jag den klämkäcka kommentaren ”Det syns ju inte ens att hon fött barn!”
Sex veckor senare gick jag en promenad. En lugn shoppingtur med mannen och min minsta. Då sa det - pang, bom! Efter det kom besvären. Sedan dess har jag sökt hjälpt och fått höra att #alltserfintut otaliga gånger.
Men vet du vad? Jag struntar i hur det estetiskt ser ut - utifrån. För jag bor på toaletten vissa dagar, oförmögen att tömma blåsa och tarm ordentligt. Jag svär över allt annat jag hade kunnat göra i stället för att sitta där. Jag måste tänka mig för innan jag springer, leker och busar med mina barn. Vissa dagar får jag jätteont av en kort fotbollsmatch med 5-åringen, eller så tar urinträngningarna, den ständiga kissnödigheten, som kommer efteråt knäcken på mig. Andra dagar kan jag göra desto mer.
Maja, 50 år
Min första förlossning var 1998. Det tar tid och han är stor. Det är inte en förlossning, det är ett slagfält. När jag ska lagas blöder jag ner både läkaren och väggen bakom henne innan de får stopp. Jag är helt väck i månader efter förlossningen. Konstant ont, haltar runt och kan knappt sitta. Jag blir deprimerad också. Det visar sig som ilska. Jag är så arg.
Jag hade fått en sfinkterruptur, jag sprack hela vägen. På efterkontrollen fick jag höra att jag måste äta läkemedel som gör avföringen mjuk resten av livet, och kommer säkert bajsa på mig när jag blir gammal. Men ”#alltserfintut, gå hem och knip”. Jag kniper och kniper men inget blir bättre. Jag kissar på mig också.
Inför att jag ska föda mitt andra barn har jag panik för att det ska bli ett nytt ”slag” med blod överallt. Men det blir en fantastisk upplevelse, det är så man ska få känna vid en förlossning.
Men problemen finns kvar. Jag jobbar som trädgårdsmästare och skvätter kiss mest hela tiden när jag lyfter tunga växter och kör jord. Jag känner mig alltid ofräsch och luktar urin. Jag blir tvungen att byta jobb. Jag sörjer att inte kunna vara trädgårdsmästare längre.
