– Jag gillar att åka, det är kul bara, säger Rayan som inte vill ha med sitt efternamn, under en av få pauser han tar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Varenda lördag är Rayan på plats i actionhallen. Det är också Otto Eneroth och Norton Lynch. De två fjortonåringarna drog i höstas igång Refugee skateboard school – en skateboardskola för flyktingungdomar.
– Min systers kompis pappa hade arrangerat en fotbollsmatch med flyktingar, och när vi kom hem den kvällen började vi prata om att vi borde göra något också, säger Otto Eneroth. Norton Lynch fyller i:
– Vi älskar ju att skejta så vi tänkte att då startar vi en skejtskola för flyktingar.
Så blev det också. Killarna delade ut flyers med information till flyktingboenden och startade en Facebooksida. Sedan lånade de ihop brädor och hjälmar. Därefter var det bara att vänta och se. Kanske fanns det inget intresse för skateboard bland flyktingungdomarna?
– Vi hade ingen aning om hur många det skulle komma. De tre första gångerna var vi vid Röda Sten och först satt vi bara där och väntade utan att någon kom. Men sedan kom det typ 20 stycken, säger Norton Lynch.
Svårt men roligt
Sedan dess har de inte behövt oroa sig. Varje lördag kommer det mellan tio och 30 ungdomar. Oftast killar, fast inte bara.
– Vi vill att tjejer ska komma hit, men det är inte så många som gör det. Så är det ju annars också, att det inte är så många tjejer som skejtar. Men vi hoppas att fler kommer testa, säger Otto Eneroth.
Just idag är det färre besökare än vanligt. Norton, Otto och deras kompis Markus Welin, som också han har varit med från början, kan nästan vara som personliga tränare åt killarna som är här. En av dem åker skateboard för första gången. Otto visar hur han ska hålla balansen och hur han styr brädan genom att luta sig åt olika håll. En halvtimma senare ser det ganska stabilt ut. Nybörjaren snirklar sig fram på betonggolvet mellan olika hinder. Lite mer erfaren är Mohamed Shire, 15. Han har i alla fall åkt någon gång tidigare.
– Det är jättesvårt, men roligt, säger han och skjuter försiktig fart på brädan, medan hans smala kropp gungar till och han tappar balansen.
De flesta av ungdomarna som är här bor på olika boenden och har inte hunnit lära sig svenska. Men kommunicera kan man göra ändå.
– Man kan visa mycket med kroppen. Och sen tror jag att det är rätt skönt för dem att bara komma hit och inte behöva prata så mycket utan bara få vara glada och ha kul, säger Norton.
Norton, Otto och Markus går alla på samma skola – Påvelundsskolan. Det är en skola där så gott som alla barn har svensk bakgrund. Det märks också på många av de andra elevernas fördomar, säger killarna.
– Nu har vi 16 flyktingar på skolan, men innan har det inte varit någon. Man märker att det är ganska många som inte gillar flyktingar på skolan, säger Otto.
Ville göra något på riktigt
När någon säger något dumt håller de inte tyst. Att ta diskussionen tycker de är viktigt.
– En del tror på allt dom hör, dom läser Fria tider och så tror de att alla flyktingar som kommer hit gruppvåldtar. De är så narrow minded. Men det är mest kul att ta diskussionen, för de flesta är väldigt ologiska, säger Norton.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Hur det kommer sig att de själva har en annan syn på flyktingar vet de inte riktigt. Att försöka göra något kändes bara självklart. När medierna rapporterade som mest tidigt i höstas om hur människor tvingas fly för sina liv, och det samtidigt blev tydligt att en del av dem som flyr faktiskt kommer hit, att det kan vara ungdomar i deras egen ålder som ensamma tagit sig hela vägen, bestämde de sig bara.
– Det kanske låter kaxigt, men det finns dom som bara snackar och dom som gör. Vissa lägger ut grejer på Facebook om ”vi måste få slut på flyktingströmmen”, eller ”vi måste stoppa rasismen”, men man kan ju göra något på riktigt också, säger Norton.
– Vi tänkte inte så mycket, utan bara körde på, säger Markus medan de andra två ger sig iväg på brädorna igen.
Norton visar Rayan hur han kan åka nedför en brant ramp och sedan hoppa av den. Det tar bara några försök och så har Rayan lyckats. Han ler stort och får applåder av de andra.
– Jag tror att det här betyder väldigt mycket för dem som kommer hit. Det märks att de tycker det är kul. De har ju flytt från krig och så, här slipper de tänka på allt sådant. Man släpper alla tankar när man skejtar, säger Markus.
Han menar att lördagarna i actionhallen också blir ett naturligt sätt att mötas.
– De får komma ut och lära känna oss, komma in i samhället. Och vi lär ju känna dem också, säger Markus.
I sommar är planen att killarna ska ta med sig sina nyfunna vänner och skejta utomhus.
– Vi ska ta med alla som vill till en skejtpark i stan. Inte som lärare då, utan som kompisar typ, säger Otto.
