BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Susanne Rappmann hinner knappt få i sig sin prinsesstårta och sitt kaffe mellan alla gratulationer och kramar. Avgående biskop Per Eckerdal cirkulerar bland de stiftsanställda med ett nöjt leende på läpparna. Han ser fram emot att lägga ner staven och gå i pension i mars och, även om han inte vill jämföra kandidaterna, så berättar han att det känns skönt att det är just Susanne Rappmann som tar över efter honom.

– Jag känner henne och hon är en kompetent och duglig person.

Motstånd mot kvinnliga präster

Göteborg har varit ett stift där motståndet mot kvinnliga präster historiskt sett varit påtagligt. Bertil Gärtner, som var biskop till 1992, vägrade prästviga kvinnor. Under hans styre fick göteborgskvinnorna vända sig till andra stift. Men samma år som han gick i pension blev Susanne Rappmann och en kollega de första kvinnorna att prästvigas i Göteborgs domkyrka. Nu står hon för ytterligare en historisk seger över patriarkala strukturerna inom Svenska kyrkans lokalavdelning.

– Det är fantastiskt. Det är roligt att få vara med om det under min livstid. När jag läste till präst så fanns det väldigt väldigt få och då blev man inte heller prästvigd. Jag blev ju det och det är en enorm förändring som jag har fått vara med om under mina 25 år, säger hon.

Hon ser att kvinnor är underrepresenterade i ledande positioner inom Göteborgs stift än i dag och tror att det kan få betydelse att hon nu bryter mansdominansen på biskopsposten, trots att det är församlingarna som tillsätter maktpositionerna.

– Jag tänker att det spelar roll om det finns kvinnor i ledande positioner som sedan får återverkningar nedåt i en organisation, säger hon och tillägger att det fortfarande finns områden i Göteborgs stift där det finns åsikter om att kvinnliga präster är olämpligt.

Konservativ motkandidat

Eftersom den enda kvarvarande motkandidaten Erik Johansson varit tydlig med att han är tveksam till att prästviga personer som lever i samkönade äktenskap, något som Susanne Rappmann i sin tur ser som självklart, så blev det också en seger för visionen om allas lika värde – oavsett sexualitet. Även om inte Susanne Rappmann kan säga om frågan på något sätt var avgörande, så ser hon att det fortfarande finns ett motstånd inom stiftet.

Men Susanne Rappman vill arbeta vidare med HBTQ-frågor, som en del av att göra kyrkan tillgänglig för alla. När hon disputerade vid Karlstads universitet 2005 handlade det om funktionshindrade och kyrkan.

– Att vara församlingar som är öppna på variation och mångfald är inte bara fråga om samkönade äktenskap. Det är viktigt att se att det finns fler dimensioner i det, säger hon.

Kommer från Skåne

Susanne Rappmann kommer ursprungligen från Skåne, men har arbetat länge i Göteborgsområdet. Innan hon träder in i rollen som biskop i mars så kommer hon att avsluta sin tjänst som kyrkoherde i Mölndals pastorat. Där har hon fått stå i fronten för kyrkans arbete med flyktingar. Mölndals kommun är ankomstkommun och fick under hösten 2015 och många månader därefter svårt att ge alla som kom tak över huvudet.

Kyrkan hjälpte bland annat till genom att erbjuda sovlokaler och samla in mängder av kläder. Det var ett gemensamt arbete inom pastoratet, berättar Susanne Rappmann, men integration är en viktig fråga för den nyvalde biskopen. Det har den även varit för Per Eckerdal, som samma dag som biskopsvalet gick ut och vädjade till medlemmar i kyrkan att bereda plats på sina soffor för ensamkommande ungdomar. Frågan blir alltså ett arv Susanne Rappmann tar över med öppna armar.

– Det spelar ingen roll vem som blir biskop, det är en samhällsfråga som är viktig för oss och där många församlingar är engagerade. Det har också kommit mycket nationella medel för att jobba med flyktingar och integrationsarbete. Men sen ligger den mig varmt om hjärtat, säger hon.