– Det är med sorg i hjärtat jag lämnar regionteatern. Jag har en helt fantastisk chef, och jag jobbar med en helt fantastisk ensemble och medarbetare. Men när jag blev uppbjuden till det här på Backa så kände jag bara; herregud. Det känns så otroligt spännande och jag har alltid älskat Backa teater, säger Lars Melin.
Det är scenen på Hisingen som satt djupast spår i honom, och har funnits med i stort sett hela hans egen konstnärliga karriär.
– Det var lite speciellt. Jag gick Scenskolan i Göteborg. 1992 var Eva Bergman konstnärlig ledare för Backa teater. Hon hade ju varit med sedan starten 1978 och bildat teatern ihop med Maria Hedborg, Ulf Dohlsten och några till. Hon fick något intresse för vår klass, och ville väl även förnya ensemblen lite. Så hon anställde hela vår klass. Det blev omtalat som Backaklassen. Där var även Mattias Andersson med. Vi pluggade ju tillsammans. Så Backa blev verkligen min modersteater. Jag jobbade där som skådespelare i 12 – 13 år och det första jag regisserade, ”Stickor i hjärtat”, var också där. Eva sa bara ”självklart”. Vi fick liksom fullt förtroende, berättar Lars Melin.
Mattias Andersson, Lars Melins företrädare som konstnärlig ledare på Backa, och som nu är konstnärlig ledare för Dramaten i Stockholm ska vi återkomma till. Men starten på Hisingsscenen är det som skulpterat Lars Melins konstnärliga liv.
– Det var ju världens chans och har format mig helt. Framförallt mötet med den unga publiken som jag inte har lämnat på riktigt sedan dess.
Om vi backar bandet ännu mer, så var teaterlivet inte helt självklart trots att Lars Melin verkligen har det i sitt DNA. Mamma är Carina Ahrle, skådespelare och sångare. Morföräldrarna var Elof Ahrle och Birgit Rosengren, bägge svenska filmstjärnor under 1900-talets första hälft.
– Även Leif Ahrle, min morbror, jobbade på Stadsteatern i massa år, så det har liksom alltid funnits med som en naturlig del, och en möjlig framtid. Men jag spelade ingen skolteater eller något sådant, och var inte speciellt intresserad av teater över huvud taget. Jag spelade ju rockmusik. Jag var trummis i massa band, och det var liksom min ungdom.
Teatern skulle komma och göra sig påmind längre fram ändå.
– Det var en period efter gymnasiet, när jag städade, jobbade som lokalvårdare, och hade andra olika ströjobb, där jag kände: vad fan, nu får jag prova det här. Jag kunde väl inte formulera det för mig själv då, men i efterhand har jag förstått att jag nog var rädd helt enkelt. Jag hade nog i det dolda, även för mig själv, ändå närt en dröm om att jobba med teater.
Insikten ledde till en kvällskurs på TBV teaterstudio, som ledde till Nordiska folkhögskolan, vidare till KV teaterverkstad i Stockholm och sedan Scenskolan. Han kom in i Göteborg, vilket var hans andra försök.
– Jag gjorde ett halvdant försök i Malmö först, där hela juryn satt och log. Så jag tänkte ”de älskar mig!”. Men jag gick inte ens vidare, så de tänkte nog att den här killen tycker det är skitkul, men han fattar fan ingenting. Han har bara roligt. Det var nog något slags överseende leende jag fick. Men sen kom jag ju in i Göteborg då.
Lars skrattar gott åt minnet i Malmö. Och med facit i hand var det väl i Göteborg han hörde hemma.
Uppväxten skedde i Södra Guldheden, på Doktor Lindhs gata. Det fanns konstnärsbostäder på den tiden, ett stenkast bort, men Lars Melins pappa var just läkare, så trots att han kommer från den släkt han gör så bodde de själva inte i konstnärslägenheterna.
– Men vi hade mycket fester ihop och så. De kallades ”kommunisthusen” minns jag. Jag minns att pappa på någon fest, när alla var blandade, tyckte det var så kul att läkarbarnen lekte ihop med barnen från ”kommunisthusen” och retades väl lite om det. Det här var tiden då r-arna var stora i Göteborg, och då var det en kvinna där som drog kökskniven och jagade pappa runt i lägenheten. Så det är sköna minnen från 70-talet.
Med promenadavstånd till centrala Göteborg så blev även tonåren spännande. Lars Melin blev en del av svartklubb- och punkscenerna, dit han ofta fick planka eller förfalska stämpel. Om han inte spelade själv då. Musiken finns fortfarande med honom, och han lirar än idag trummor i bandet Rya skog.
– Mina föräldrar skildes när jag var sju år och jag och min storebror växte upp med pappa. Jag har väl förstått i efterhand att vi hade vad man kallar fri uppfostran. Han jobbade mycket, men gjorde även mycket med oss. Jag har sett alla Tarzanfilmer som gjorts och vi kollade mycket på fåglar ihop. Men samtidigt var jag 14 år när jag först gick på de där svartklubbarna och vandrade hem halv sex på morgonen. Jag fattar inte riktigt hur han lät oss göra det. Men det var en väldigt rolig ungdom.
Musiken påverkar fortfarande hans liv mycket.
– Jag får ju inte alltid min inspiration som regissör från teatern direkt. Utan det kan vara konst, musik och andra intryck. Jag tycker teater kan vara ganska tråkigt om jag ska vara ärlig. När det är bra kan det vara helt fantastiskt, men när det är tråkigt kan det vara jäkligt segt alltså. Ofta lite för långt.
Är det därför du söker dig till barn- och ungdomsscenen kanske?
– Det är det nog till 100 procent. Jag har ju i hela mitt yrkesliv, av konstnärliga skäl, valt att jobba med scenkonst för barn och unga. Där känner jag att konsten kan vara mer anarkistisk, gränsöverskridande och med mindre förväntningar. Många unga är inte så teatervana eller har aldrig mött det alls innan. Jag ser det som en kommersiell frizon där man inte behöver sälja verket för att locka publik. Publiken är ju ditkommenderad så man kan helt enkelt göra det man bäst tror passar den tänkta målgruppen. Och det ger en enorm konstnärlig frihet.
Lars Melin anger lekfullheten som det kanske viktigaste inslaget i sin scenkonst. Det är där han hittar inspirationen och glädjen.
– Jag var teaterchef i Jönköping på Smålands musik och teater i fyra år. Då var det mycket vuxeninriktning. Men då blev det ju, med en publik som inte var sådär galet teaterintresserad, så att man fick göra tydliga val för att locka in publiken.
Han gjorde sina tappra försök, i början, berättar han. Han bjöd in regissörer som gjorde uppsättningar som hyllades av kritiker, men drog ett 30-tal människor till en sal för 300.
– Och då går ju teatern under till slut. Så vi blev tvungna att locka publiken. Det är kul såklart när det kommer publik, men i mitt konstnärsskap så ger det ingen tillfredsställelse. Att få fulla salonger kan vara det enkla, men vårt uppdrag, på Backa, är mycket större än så. Vi ska ju fördjupa tankarna och komplicera världsbilden, på ett lustfyllt sätt, tänker jag.
Han pratar mycket om Backa teaters tilltro till den unga publiken. Att se dem som fullödiga, tänkande och kännande varelser, och inte att de bara är blivande vuxna. Men visst finns det även svårigheter med den ditkommenderade publiken.
– Alla vill ju liksom inte vara där. Alla vill inte se den där skiten. Men då blir det i realtid hela tiden en avstämning av publiken för skådespelarna och musikerna på scenen. Man får omförhandla det där kontraktet i varje mikrosekund för att få deras uppmärksamhet och väcka deras nyfikenhet. Men det kan vara en enormt häftig och energigivande uppgift att göra det. Det går liksom inte att slå sig till ro och spela på rutin.
Backa teater har ett mycket gott rykte både som scen för barn och unga, och som nytänkande och nydanande. Samtidigt har svensk barn- och ungdomsteater i stort ett lika gott rykte internationellt.
Hur ser du på din roll som ny konstnärlig ledare att förvalta det? Vill du styra skeppet i någon viss riktning?
– Ja, det vill jag absolut. Men det är klart att det handlar om att förvalta med. Jag varken kan eller vill stryka ett streck över allting som gjorts. Där handlar det om att ta tillvara på den inneboende samlande erfarenheten och kunskapen som finns hos alla som jobbar där. Den har jag stor tilltro till. Jag tror inte mig själv som sittandes på de bästa idéerna hela tiden, även om jag har tilltro till mitt eget konstnärliga öga om vad som fungerar och inte fungerar.
Då han knappt hunnit känna av sin nya tjänst – det är fortfarande långt till den 12 februari – så är Lars Melin inledningsvis mest intresserad av samtal med personalen. Vad är deras drömmar och tankar?
– Jag kan inte börja tänka repertoar direkt, då går jag emot mitt eget sätt att leda. Jag längtar efter samtal med ensemble, musiker och annan personal kring vad som har fungerat, och vad som inte har fungerat.
Där återkommer vi till Backa teaters tidigare konstnärliga ledare Mattias Andersson. Han fick enormt mycket lovord för sitt arbete, och det finns anledningar till att Sveriges nationalscen knyckte honom i våras.
– Jag älskar ju Mattias arbete. Han är absolut en av de största dramatiker vi har i Sverige. Så först tänkte jag ... vad fan, om jag ska vara ärlig. Man kan ju inte ta det jobbet, det går ju inte att lyckas. Men sen tänkte jag att han har ju sin storhet, men jag har ju något annat. Och ett annat ledarskap. Så på ett sätt tänker jag att jag inte förhåller mig alls till det.
När Lars Melin blev kallad till sin andra intervju för jobbet, så brottades han med en del med negativa tankar kring det där. Samtidigt trivdes han så bra på Regionteater Väst så han undrade om han egentligen vare sig ville eller vågade ta över Backa. Det var den 16-åriga dottern som skingrade den dimman.
– Hon frågade om vi inte kunde ta en promenad och vi pratade om det. Jag erkände mina tankar om hur det skulle skrivas och jämföras med Mattias, och det finns ju bara några få som upplyfts till det där klassiska ”geniet”. Men hon sa att det är helt okej, men att alla mina argument bygger på rädsla och andras förväntningar. Det är okej att tacka nej på grund av det, men du måste vara medveten om det pappa. Men vad tänker du att du kan uträtta om du inte bryr dig om hur andra jämför?
Det blev en vändpunkt och sedan dess har han bara haft positiva tankar om det nya uppdraget och tilltro till sin egen kompetens och det digra cv han faktiskt har själv.
– Det är alltid svårt att göra stora val i livet. Men nu är det verkligen bara energigivande och något jag ser enormt mycket fram emot. Det är lätt att fly som människa och vi alla brottas med osäkerhet ibland. Det känner jag varenda gång jag börjar regissera en ny pjäs. Hoppas jag blir sjuk så jag slipper göra det här. Men sen brukar det gå bra ändå.
