Men problemen kring sexuella trakasserier sträcker sig längre än till den neuro­vetenskapliga institutionen och Uppsala. 2 400 akademiker skrev under det svenska uppropet för metoo när rörelsen svepte över världen 2017. Efter det startades ett nationellt program för att undersöka i vilken omfattning trakasserier och sexuella trakasserier faktiskt sker inom akademin. Nyligen färdigställde programmet den hittills största nationella enkätstudien på ämnet där över 39 000 ­anställda, doktorander och studenter medverkat. 

Doktorander värst drabbade

Var tredje av de svarande i enkätundersökningen har upplevt olika former av icke önskvärda sexuella beteenden från kollegor eller chefer någon gång under sitt arbets- eller studieliv. Värst är det för kvinnliga doktorander som utgör 53 procent av de som upplevt detta. Ett av studiens syften är att universitet ska få hjälp att utforma lämpliga stödprogram för sina medarbetare och studenter. 

– Det ska vara tydligt att veta var man ska anmäla och var det finns stöd någonstans. Ingen ska heller vara rädd för konsekvenserna av att berätta, och viktigt är även att det händer något med den anmälan som görs, säger Lotta Löfgren som är en av rapportförfattarna till enkät­studien och professor i hälsa och samhälle, inriktning sexologi på Malmös universitet.

Något som Lotta Löfgren också tycker är viktigt att lyfta är att enkätstudien visar att trakasserier inom akademin inte alltid följer stereotypen manlig professor och kvinnlig doktorand, även om det sker till stor del. 

– Det verkar också vara ­vanligt att trakasserier sker mellan studenter och det kan också vara män som utsätts, säger hon.

Den nationella enkätstudien visar att Uppsala universitet till stor del följer den nationella statistiken men sticker ut i en fråga – mobbning. Var femte kvinnlig doktorand vid Uppsala universitet har blivit utsatt under det senaste året. Det nationella snittet ligger på 15 procent. För män är andelen 10 procent på Uppsala universitet och 9 procent nationellt. 

Åtgärderna ska bli bättre 

Enligt Åsa Cajander, rektorsråd för lika villkor på Uppsala universitet pågår ett stort planeringsarbete för att komma åt problemen. Bland annat ska man i höst genomföra ett rektorsseminarium för att diskutera frågorna, öka utbildningsinsatserna och ta fram nya policydokument för att stärka likabehandlingsarbetet. 

– Sedan är det här tyvärr ett stabilt problem och väldigt svårt att komma åt och de som är intresserade av dessa frågor är främst de som redan kan mycket och som inte ägnar sig åt sexuella trakasserier, säger hon. 

Åsa Cajander som själv har erfarenheter av att ha blivit utsatt för sexuella trakasserier på tidigare arbetsplatser säger att det också handlar om att skapa trygghet i arbetsgrupper och lokalt på alla institutioner. 

– Och det är alla ledares ­ansvar att bidra till det. 

Hon är samtidigt med­veten om att akademin ofta har ­hierarkier som skapar beroendeställningar. 

– Det är ett inbyggt problem som finns i organisationsstrukturen. På min institution, teknik och naturvetenskap, försöker vi jobba på det genom att doktoranden ska ha ett team av handledare och utan svårigheter kunna byta. Förutom handledarteamet ska det också finnas ett utomstående seniorteam som har stödsamtal en gång per år med doktoranden, det är tänkt som ett forum för att kunna berätta om oegentligheter. 

Inte gjort någon skillnad

En kvinnlig doktorand, vi kan kalla henne Leila, som i ett tidigare reportage blev intervjuad om trakasserier som hon utsatts för på Uppsala universitet, är inte förvånad över det höga antalet som rapporterar om mobbning. 

– Det är ganska chockerande vad som händer här. Och när jag berättar för andra inom akademin och vänner utanför universitetet är de också chockade, det är väldigt konstigt att det ser ut så, men jag är säker på att det stämmer, säger hon. 

Hon berättar att hon inte varit på universitetet så mycket under de senaste månaderna då hon varit sjukskriven som en följd av de trakasserier hon blivit utsatt för på universitetet. Hon ser därför inte om några av universitetets åtgärder mot trakasserier har gjort skillnad för studenter och doktorander – för Leila ser situationen likadan ut. 

– Jag kan på grund av min PTSD inte koncentrera mig så bra och skulle behöva åtminstone sex månader till för att bli klar med mitt projekt men jag har inte längre något ekonomiskt stöd vilket ökar stressen. Jag frågade då om jag kunde jobba hemifrån, men efter allt detta så sa de bara, nej du ska komma till kontoret och arbeta på som vanligt. 

Det som behövs, enligt Leila är inte heller några nya policy­dokument. För att våga berätta om att man blivit utsatt och för att få ett stopp mot de som utsätter behöver åtgärderna bli mer drastiska. 

– För det första borde de kompensera för det som har blivit fel. Sedan ska de som är ansvariga för detta möta konsekvenserna. Det går inte att bara byta namn på en avdelning eller flytta en person till en annan avdelning. Det är som att de tror att namnet ”institutionen för neuro­vetenskap” var problemet, men problemet finns kvar. 

Hon skrattar uppgivet. 

– Jag hoppas detta förändrar saker, men jag är cynisk, säger hon.