Det kom närmare 400 personer och firandet slutade med att 63 ungdomar miste livet och över 200 skadades. Om ungdomarna på spårvagnen idag bestämde sig för att ha en liknande fest, skulle den kunna få samma utgång?

Klockan var 23.42 när det första larmet kom till SOS Alarm den där ödesdigra torsdagen. I Göteborgsområdet fanns Sveriges då största räddningstjänst. Tre brandstationer låg inom fem kilometers avstånd från Backaplan. Det tog sju minuter från första samtalet till det att den första styrkan från närliggande Lundby brandstation var på plats, ungefär samtidigt som polis och ambulans.

Kallades ut på undersökning

I den första brandbilen satt Per-Anders Lindfeldt med sina kollegor. De hade fått besked om att de skulle ut på en undersökning. Men när de rundade hörnet på den sista byggnaden innan Makedoniska föreningen på Herkulesgatan insåg de snabbt att det handlade om något helt annat. Chauffören fick navigera mellan skadade och panikslagna människor för att ta sig fram på den lilla parkeringsplatsen.

– Jag har aldrig sett så mycket människor på en så liten yta. Väldigt sargade och chockade. En del togs om hand av andra, en del hade jättesvåra skador. Lever de? Vi förstod att det var något väldigt allvarligt som hänt, säger Per-Anders.

Han såg också att alla rutor hade krossats och att det var helt övertänt i lokalen. Han hoppade ut ur brandbilen och bad direkt chauffören att hjälpa honom upp med brandstegen för att hjälpa en person som hängde halvvägs ut ur ett fönster där svart rök bolmade ut.

– Jag drog ut folk ur garderoben och var så långt inne i rummet att jag kunde få upp folk. Jag hängde ner och slet upp dem, berättar Per-Anders.

Från stegarna lyckades de rädda 20 personer. Under tiden drog Per-Anders kollegor med stöttning av festdeltagare ut ungdomar via den enda fria utgången. De lyckades rädda ytterligare 40 ungdomar undan lågorna.

Rädda så många liv som möjligt

Under en normal insats så skulle räddningstjänsten ha fokuserat på att släcka branden, men här gällde det istället att försöka rädda så många liv som möjligt. De bröt upp en närliggande lokal där skadade samlades och fick akutvård, innan de slussades vidare till sjukhus med ambulanser, taxibilar och buss.

– Det var ett omfattande arbete att prioritera, att välja bort dem som redan avlidit, och lägga kraften på dem som vi fortfarande kunde rädda. Det slet vi med ganska länge, säger Per-Anders.

Senare tvingades de också göra en samlingsplats för de döda. Per-Anders hade i det läget jobbat länge, intensivt och under stor press med många av sorg aggressiva, panikslagna och ledsna människor kring sig. Han kunde ha lämnat över till andra, men valde ändå att fortsätta.

– Sista fasen var att ta hand om dem som förolyckats på ett värdigt sätt. Så vi bar dem ut och la dem fint på utsidan på varsin bår. Det var nog bra för oss och för att vi skulle slippa sätta in nya personer i det, säger han och tillägger att det kändes viktigt att göra klart jobbet av respekt för dem som mist livet.

Sex faktorer inverkade på allvarlighetsgraden

Dåvarande Räddningsverket skrev en rapport om branden året efter. Där konstaterar de att Makedoniska föreningens lokal var godkänd ur brandskyddssynpunkt – men för 150 personer. De konstaterar att det var sex faktorer som tillsammans gjorde så att branden fick så allvarliga konsekvenser.

Förutom att det var fler människor i lokalen än vad den var avsedd för så bidrog också att det var ett snabbt brandförlopp, att branden redan hunnit växa sig stark i trapphuset innan den upptäcktes, att eldsvådorna blockerade den ena av två utgångar och att den återstående dörren ut var för smal för så många människor.

Dessutom drabbades festdeltagarna av panik. Ju mer bråttom man har desto längre tid tar det att komma ut och, enligt rapporten, blir det ”särskilt tydligt i en paniksituation då var och en kämpar för sitt eget liv.”

Idag, 20 år senare, jobbar Per-Anders kvar inom räddningstjänsten i Storgöteborg. När han tittar tillbaka så ser han två saker som hade kunnat stoppa katastrofen under höstlovet 1998.

– Om de som valde att anlägga branden hade valt bort det så hade det inte hänt. Orsakerna till det känner jag igen idag. Skillnaden är att de hade en jädra otur. Sen att det var 397 personer i lokalen när branden startade, och några i trapphuset, det borde man ha haft bättre koll på.

Värsta brandkatastrofen i modern tid

Backabranden beskrivs som en av de värsta brandkatastroferna i Sverige i modern tid. Den dyker fortfarande upp då och då i samtalen på stationerna runt Göteborg, finns med i medvetandet vid kontroller av olika lokaler och talas om på utbildningar.

Gustaf Berglund, brandingenjör på Räddningstjänsten i Storgöteborg, hjälper kommunerna som ingår i regionen att granska planer för att nya byggnader ska ha ett bra brandskydd från start.

Skulle en sådan här tragedi kunna inträffa idag?

– Ja. Vi jobbar för att det inte ska ske och hela samhället jobbar för att det inte ska ske. Men det är den som äger och nyttjar en lokal som ska se till att den är i brandsäkert skick och att det inte tas in för många människor i lokalen samtidigt.

Fyra år efter branden tillkom Lagen om skydd mot olyckor, som både Gustaf och Per-Anders ser som en direkt följd av katastrofen. Den beskriver bland annat den enskildes, kommunens och statens skyldigheter.

– Den är till för att underlätta kommunikationen mellan dem som äger och dem som nyttjar lokaler, och om de hyrs ut i flera led, säger Gustaf.

Han tillägger att faktum ändå kvarstår; om lokalen vid Backaplan hade använts på det sätt som reglerna för brandskydd angav – om det varit färre personer där och den ena nödutgången inte blockerats med stolar som fattade eld – då hade sannolikt inte konsekvenserna blivit lika allvarliga.

Fungerade som stöd

Efter Backabranden fungerade räddningstjänsten som stöd för några av dem som drabbats av branden. Exempelvis besökte de Katrinelundsgymnasiet när eleverna började igen efter lovet, för att hjälpa lärarna att hantera det faktum att 17 stolar gapade tomma. En del brandmän träffade senare också drabbade.

Under åren efter så har de fortsatt att vara tillgängliga efter bränder, men även jobbat mer förebyggande med ungdomar. Exempelvis har det handlat om att vara ute på mellanstadieskolor och informera.

– Vi har vinklat in oss mycket på ungdomar och barn, för att skapa en förståelse för vad en brand kan få för konsekvenser för att förebygga anlagda bränder.