Genom att jämföra konsekvenserna av domar där barn råkade få en ”sträng” domare som till 100 procent utdömde tvångsomhändertagande med följderna för barn som blev kvar hos sina familjer för att de råkade få en ”mild” domare fick man fram en klar bild.

För första gången kunde vi svara på frågan vad som hade hänt om fler eller färre barn tvångsomhändertogs.

Rapporten visar att tvångsomhändertagandet, på gruppnivå, ökar risken för att barnet dör innan det skulle fyllt 20 år med 6,8 procentenheter. 

Detta är i själva verket gigantiska siffror, säger Ronja Helénsdotter, som förklarar att det på individnivå betyder att jämfört med ett barn ur samma grupp som fick en ”mildare” domare och blev kvar i sitt hem, så är risken för att ett tvångsomhändertaget barn dör före 20 år upp till nära 400 procent större.

Fler barn hade överlevt

Ronja Helénsdotter har följt upp vad konsekvenserna av domarna blivit och kunnat konstatera mycket svåra följder:

– För första gången kunde vi svara på frågan vad som hade hänt om fler eller färre barn tvångsomhändertogs, säger Ronja Helensdotter, och det var ett fruktansvärt svar.

Rapporten visar följande:

• Fler barn hade överlevt sin barndom om färre barn hade tvångsomhändertagits.

• Självmordsrisken ökar kraftigt inom nio månader efter domstolens beslut om tvångsomhändertagandet.

• De flesta dödsfallen sker under tiden som barnet fortfarande är omhändertaget.

• De skadliga effekterna är inte begränsade till barn som placeras på HVB- eller Sis-hem. Även bland barn som placeras i familjehem återfinns stora, skadliga effekter.

• Ogynnsamma omsorgsförhållanden och skadlig exponering för andra placerade barn är viktiga förklaringar till ökningen i dödlighet.

• Färre barn hade blivit inlagda på sjukhus för psykisk ohälsa om färre barn hade omhändertagits.

•Ungdomar med en historia av missbruk eller självskadebeteende som exponerats för andra placerade barn med liknande bakgrund påverkar varandra negativt.

• Färre barn hade begått brott mot personer, inklusive vålds- och sexualbrott, ifall färre barn hade tvångsomhändertagits.

Det här behöver göras

Det sensationella i resultatet av Ronja Helénsdotters rapport är att man kan visa att ett tvångsomhändertagande beroende på om man råkat få en viss typ av domare kan vara livsavgörande. Riskerna för det tvångsomhändertagna barnet är mycket större. 

Ronja Helénsdotter:

– Under 2023 var det fler än 10 000 barn och unga som var placerade med stöd av LVU enligt statistik från Socialstyrelsen. Bara ungefär 30 procent av de barn som tvångsomhändertogs under året blev omhändertagna på grund av att de har någon form av socialt destruktivt beteende, såsom missbruk, prostitution eller att de umgås i kriminella kretsar. 

– Barn som är straffmyndiga och som begår grova brott kan dömas till vård med stöd av Lagen om sluten ungdomsvård (LSU), men det är väldigt få. Under 2023 gjordes bara 101 intagningar med stöd av LVU på SiS. 

Ronja Helénsdotter menar att rapporten i sig inte innebär att samhället ska sluta ingripa när barn lever i bristfälliga hem eller har ett destruktivt beteende, det finns barn som påverkas positivt av att flyttas från sitt hem. Men, säger hon, resultatet bör leda till betydande kvalitetsförbättringar som ökad tillsyn och ett stärkt samarbete med hälso- och sjukvård inom tvångsvården.

Gruppen som är överrepresenterad

Självmordsriskerna för ett barn som fyllt tio år ökar mycket snabbt efter ett tvångsomhändertagande. Redan nio månader efter att barnet blivit tvångsomhändertaget visar rapporten att en stor ökning av självmord som sedan håller i sig och ökar.  

När Ronja Helénsdotter gått igenom domarna har hon inte kunnat se att det finns något bevis för att ett omhändertagande skulle vara positivt för någon speciell grupp, till exempel kön, anledning till placeringen, utländsk bakgrund eller ålder. 

Däremot är barn med utländska föräldrar överrepresenterade när det gäller tvångsomhändertaganden. Sannolikheten för att ett barn med utländsk bakgrund blir tvångsomhändertaget är cirka 2,7 procentenheter högre än för ett barn med svenska föräldrar. Men det kan bero skillnader i förekomsten av missförhållanden i hemmen. Studien visar inte att barn med utländsk bakgrund far mer illa av att bli tvångsomhändertagna än barn med svenska föräldrar. 

Domarna följer inte barnet

Som kommande ny forskning skulle Ronja Helénsdotter gärna undersöka vad ett tvångsomhändertagande betyder för syskon och de som är kvar i hemmet. Hon skulle också vilja titta mer på domarna, vilka de är och varför de dömer på det sätt de gör:

– Detta är väldigt oklart. I vissa länder har man domare som är specialiserade på barn. I Sverige kan vi dock se att domare som har längre erfarenhet i dessa processer har en större tendens att döma till fördel för tvångsomhändertaganden.

– Jag skulle tycka att det vore intressant att se om domarnas beslut påverkas ifall de får möjlighet att följa barnen över tid. Idag vet de inte vad som händer med barnet efter domen och möter sällan barnet igen.

Att tvångsomhändertagande i genomsnitt har svåra effekter även för barn som placeras i familjehem och inte i HVB- eller Sid-hem, var förvånande för många. Forskningsrapporten ser inga bevis på att effekterna av tvångsomhändertagandet varierar mellan de olika placeringarna.

Ett skäl till detta kan vara att vissa familjehem tenderar att likna HVB-hemmen genom att ha flera barn och ett ekonomiskt incitament för innehavarna. Ronja Helénsdotter tror på ett ökat stöd för familjehemmen och kanske en förändring av reglerna.

– En familjehemsplacering är ju temporär, säger Ronja Helénsdotter. Det kanske vore mer lockande om man gjorde den mer långvarig, om du älskar ett barn som bor med dig är det svårt att veta att barnet plötsligt kan försvinna ur ditt liv.

Hjälper det verkligen barnet?

Men det finns mycket som kan göras idag för att förbättra situationen för de omhändertagna barnen. Förutom att förbättra omsorgen och begränsa en skadlig påverkan mellan barnen så är det att noga betänka vad ett tvångsomhändertagande faktiskt betyder:

I vissa fall vore det bättre att barnet var kvar i hemmet och att man stöttade upp med stödinsatser.

– Beslutsfattare kan inte bara ta ställning till om det finns missförhållanden i ett hem utan de måste också utvärdera och tro att en tvångsplaceringen verkligen kommer att hjälpa och är till barnets bästa.

– I vissa fall vore det bättre att barnet var kvar i hemmet och att man stöttade upp med stödinsatser, både till föräldrarna och barnet. Det finns en rad insatser som skulle vara relevanta.

Om inte villkoren inom den sociala barnavården ändras skulle det leda till ännu fler dödsfall och mer ungdomskriminalitet.  

Men Ronja Helénsdotter är inte optimist när det framtiden:

– Jag vet inte, och vågar inte tro, att samhället verkligen lyssnar på det vi faktiskt vet om hur vi kan ta hand om de här utsatta barnen. Vi har en debatt som tyder på att ”hårdare tag” kan införas och att ribban för tvångsomhändertaganden ytterligare kan sänkas. Om inte villkoren inom den sociala barnavården ändras skulle det leda till ännu fler dödsfall och mer ungdomskriminalitet.