Han har precis avslutat arbetet med att färdigställa den döende Hannes Råstams bok om Thomas Quick-skandalen och slås av likheterna: bristen på verkliga bevis och en utredning som leddes av en liten socialt tätt sammanräknad grupp. Därtill ett auktoritetstänkande som gjorde att medier och till och med domstolar inte ifrågasatte vad Quick-utredarna kommit fram till.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– De bara köpte vad utredarna sa rakt av. Det fanns ingen källkritik och faktakontroll, säger Mattias Göransson.
– Det där hade jag i bakhuvudet när Sverige började jaga utbåtar hösten 2014. Jag bara kände, men det här är ju så likt. Vi har ett litet gäng, inte poliser den här gången utan marinofficerare, och politiker som bara utgår från att de har rätt utan några kritiska ifrågasättanden alls. Och journalisterna inte bara tror på dem, utan precis som i Quick-fallet börjar man spekulera och gå ännu längre, säger han.
Upphaussad stämning en röd tråd
Häpet följer han hur han journalistkollegor hyr båtar och helikoptrar för att bevaka händelseförloppet. Hur det spekuleras om möjligheten att en oljebåtstanker som ligger förtöjd utanför skärgården egentligen är en miniubåtsbas – det skulle i så fall vara den första i historien. Hur en svartklädd man som siktas i vattnet pekas ut som rysk grodman – mannen visade sig sedan var en helt vanlig fiskare.
När det senare står klart att det tekniska beviset för den påstådda ubåten, som militären tidigare sagt varit otvetydigt, varit felaktigt bestämmer sig Mattias Göransson för att gräva ned sig i historien.
I boken ”Björnen kommer – om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag” går Mattias Göransson igenom misstänkta hot mot Sverige från öst från år 1946 och framåt. Det är en historielektion som sträcker sig från påstådda spökraketer från en okänd Sovjetisk flygbas, till polska spioner förklädda som fattiga tavelförsäljare, till fisande sillstim som misstas för ubåtar.
Upphaussad stämning men stor brist på tekniska bevis är en röd tråd genom nästan alla dessa misstänkta militära kränkningar. En annan röd tråd är att varje gång Sverige har tyckt sig se ett hot från Ryssland så har landet på ett eller annat sätt uppträtt hotfullt mot andra nationer. 2014 handlar det om att Ryssland i februari annekterat den ukrainska halvön Krim inför världens chockade ögon.
Fascinerad över masshysterin
Mattias Göransson menar att Rysslands agerande på andra håll i världen med rätta kan få det svenska försvaret att sätta upp en hypotes: ”Kan det vara så att också vi är hotade?”.
– Men sen måste ju alla hypoteser prövas mot verkligheten, och det är det man inte gör i tillräckligt stor utsträckning i de här upphetsade lägena, säger han.
Men lika irriterad som han tycks vara över journalisters, politikers och försvarets agerande, lika fascinerad är han av faktorerna bakom masshysterin. Att alla plötsligt tycker sig se ubåtar, spökraketer och spioner överallt. Att enskilda naturliga händelser slås ihop och tillsammans bildar något som tolkas som oemotsägliga bevis.
– När fröet av rädsla är sått så har människan svårt för att tänka. Mitt arbetsnamn på boken var ”Rädda människor kan inte tänka”. Jag visste att det var ett för otydligt namn och att boken inte kunde heta så, men det var mitt arbetsnamn. Rädda människor har ju bevisligen svårare för att tänka, helt enkelt, säger han.
Nya spekulationer
Och rädslan finns kvar. Den upphörde inte för att bevisen för ubåten i Stockholms skärgård inte höll. Efter ubåtsjakten följde en period då Arlandas flygledarsystem drabbades av datorkrångel, en telemast i Borås utsattes för sabotage och ett antal mediers webbsajter utsattes för en överbelastningsattack – allt under kort tid – vilket ledde till spekulationer om en samordnad rysk operation. Så sent som under Auroraövningen i september kom rapporter om att en husbil med registreringsskyltar från Östeuropa siktats på Öland.
Ingen av händelserna visade sig ha någon koppling till ett rysshot. Men Sverige agerar trots det som om hotet vore verkligt och försvarsbudgeten sväller.
– Det är ingen som prövar hotbilden i dag utan man bara köper den rakt av. Det är faktiskt ganska upprörande. Det är stora summor och det finns ingen politisk opposition, inte ens Miljöpartiet eller Vänsterpartiet. Det enda man debatterar i dag är ju hur mycket vi ska höja anslagen, säger han.
Han tror inte att hans bok kommer att göra någon skillnad i debatten om försvarsbudgeten, ”så naiv är jag inte”, däremot tror han att pendeln förr eller senare kommer att svänga ändå. Ukrainakrisen, som utlöste den här omgången av rysskräck, kommer inte att vara för evigt.
– Nu gissar jag, men i slutet av nästa femårsperiod kommer folk att titta på de här summorna och fundera. Ska vi verkligen lägga 85 miljarder, eller vad man nu kommer fram till, när vi inte är rädda längre? Och så kommer man att börja skära ned igen. Konsensus kommer att vända och bli som det var på 90-talet. Då de som var rädda för ryssen antingen sågs som krigshetsare eller lite konstiga gubbar, säger han.