– Det är inte konst, sa ministern i direktsänd tv och Nug-affären var född.
Anna Odell-bråket var en tebjudning i jämförelse. En irriterad mobb av konsthatare vittrade blod. När Nug flydde landet riktades drevet istället mot Konstfack. Folkpartister startade en kampanj för att stoppa skolans finansiering. Rektorn kallades till förhör i riksdagen. Galleristen lovade till och med att betala saneringskostnaderna men SL hittade aldrig den nedsprayade vagnen. Nug undslapp straff och istället slungades han med en enorm kraft rakt in i gallerivärlden.
– Det politiska motståndet bevisar bara att det man gör verkligen är värt någonting, sa Magnus Gustafsson i en av få intervjuer flera år senare.
Märkligt öde
Det är denna märkliga historia som skildras i dokumentärfilmen Nug – a vandal in motion av konstnären som kallar sig Akay och journalisten Lars Berge.
– Ett av våra alternativa slut, som aldrig kom med i filmen, var att Nug skulle spraya en tack till Lena-vägg. Det är hon som har skapat hans konstkarriär, säger Akay när vi går runt i en skogsdunge nära Norra Djurgården i Stockholm.
Han hittar bland träden. Här låg tidigare ett bortglömt industriområde. Albano. De sista rostande betongbyggnaderna revs för något år sedan. Inom kort kommer även denna ickeplats att slukas av den svällande staden. Här och på andra platser i marginalerna har Akay gjort flera konstprojekt på offentliga platser. Parallellt har han filmat och regisserat en rad dokumentärfilmer.
– Nug-affären var för oss ett tacksamt dokumentärämne. Jag är gammal kompis med Nug och har hjälpt honom att filma de där grejerna, säger Akay, som vill vara anonym.
Akay filmade den uppmärksammade scenen i Territorial pissing när tåget kommer in på perrongen och Nug kastar sig ut genom fönstret.
– När jag filmar Nug tror jag alltid vi ska få en kort stunds föreberedelse innan han kör igång. Men man hinner aldrig med. Plötsligt skriker han: ”Kom igen, nu kör vi för i helvete.” Han ser en möjlighet i en sekund. Och bara gör det.
Konst eller skadegörelse?
Nugs film väckte liv i den gamla infekterade debatten om klotter som skadegörelse eller konst. Skillnaden var att denna gång gick konstvärlden in och försvarade graffitin.
– Alla utnyttjade debatten för sina egna syften. Konsthatarna såg en chans att stänga Konstfack, andra ville sätta dit kulturministern som gjorde flera konstiga uttalanden. Det var bara högkulturmänniskorna som protesterade mot att ministern definierade vad som är konst. Men jag höll med henne. Nej, det är inte konst. Det är graffiti.
Nug, Akay och en tredje som kallar sig Kaos har tillsammans graffitivärldens mest kända crew, motsvarigheten till band. De kallar sig Vandals in motion, Vim. De är gamla vänner men Akay har inte gjort en kompisfilm. Snarare har filmen ett drag av Searching for Nug. Konstnären själv skymtar bara förbi, alltid maskerad, aldrig intervjuad. Istället får människorna runt omkring honom berätta. Vänner, väktare och galleristen Andreas Brändström som i en talande scen går runt i Berlin och köper sprayfärg, yxor och andra tillhyggen till en utställning där Nug ska medverka. Sedan verkar konstnären inte alls dyka upp. Han ringer, smsar. Inget svar. Han tvingas vänta i många timmar på Nug.
– De gillar varandra men det är business. Brändström tjänar pengar på Mange och han vill ha pengar av Brändström.
Han verkar vara som en hjälpreda eller pappa, vad har de för relation?
– Alla hamnar i beroendesituation till Nug. Vi var också det med filmen. Och Brändström är det för att han vill ha en vägg gjord, då måste han fixa fram alla de här grejerna, för Nug kan inte göra det själv. Och sedan tyckte vi att det var skitfrustrerande när vi är i Berlin och han är sju timmar försenad.
Nug gillar inte journalister och även Akay är medieskygg. Trots många förfrågningar genom åren har han bara sagt ja till en intervju med mig en enda gång. Det var för 13 år sedan. Då hade Akay tagit sina första försiktiga steg in i den etablerade konstvärlden, långt före Nug.
När vi sågs, sommaren 2000, var Akay en av pionjärerna inom den nya framväxande gatukonströrelsen. Han satte upp affischer och gjorde installationer på offentliga platser, ofta tillsammans med Klisterpeter, mest känd för sina rådjur.
Gatukonst har blivit business
De senaste åren har något hänt. Konstmarknaden har börjat intressera sig för graffiti och gatukonst. Problemet är att det är offentliga verk som per defintion är svåra att sälja. Därför har den brittiske målaren Banksys spraymålade bilder börjat knackas ner från husfasader för att säljas för fantasisummor av auktionsfirmor. Nug har fått ställa ut i Berlin och Paris. Han har gjort inredningsdekorationer på fina stureplanskrogar. Till och med den ansedda restaurang- och barguiden White guide lät honom göra omslaget.
Är du avundsjuk på Nug?
– Nej, jag känner att jag har en väldigt stor frihet och möjlighet att göra grejer. Att man hela tiden har möjlighet att göra precis vad man vill utomhus. Men det är konstigt att ens kompis säljer en dvd-skiva för 50 000 kronor. Hur hände det? Jag har alltid tyckt att konstfilmsmarknaden är väldigt märklig.
Vi fortsätter vår vandring runt i Albano. Akay visar vägen ner under en tågbro. Där har han byggt ett gömsle under bron. Det har nu tagits över av hemlösa. Ett ganska oskyldigt litet konstverk.
– När man jobbar ute är det mycket roligare att göra något som man inte har tillstånd till. Hur harmlöst det än är, säger han.
Men när vi står där berättar Akay om en annan mycket mer kontroversiell aktion för några år sedan. 2004 ställde Backa Carin Ivarsdotter och andra konstnärer ut flera plastkor på en offentliga platser i Stockholm. Det var deras bidrag till det kommersiella välgörenhetsprojektet Cow parade. Akay och en kompanjon kidnappade en ko. Under namnet Stockholms Militanta Graffitikonstnärer postade de en video på internet där de hallshögg plastkon i protest. De krävde att korna skulle förklaras som icke-konst.
– Vi hade satt oss in i jippot. De gör samma sak över hela världen. Det är ett stort företag som ligger bakom. De tjänar sjukt mycket pengar på projektet. Korna säljs i flera led mycket lite går till välgörenhet.
Gjorde en Lena
Först gick konstnären ut i media och sa att det var synd att kon blev förstörd. Sedan lämnades det avsågade huvudet tillbaka. Och det såldes. Kons upphovsman fick posera i DN med det avsågade huvudet.
– En bekant träffade henne på en fest efteråt. Tydligen hade konstnären sagt vår kupp var det bästa som hänt i hennes karriär. Hon har fått så sjukt mycket uppmärksamhet efter det.
Precis som kulturministern deklarerade ni ett verk icke-konst och skapade en konstkarriär?
– Det har jag inte tänkt på. Det var ett sjukt kul projekt.
