När samhället misslyckas står kyrkorna för en allt större del av hjälpen till behövande. I Göteborg har kyrkan startat en öppen förskola för hemlösa EU-migranter och på Gotland ordnas tak över huvudet för behövande.
– Vi har lokaler, personal och ekonomi. Det finns aktivistmuskler inom kyrkan, säger domprosten Mats Hermansson.
Det är förmiddag och ett tiotal personer är samlade runt bordet i köket i Matteuskyrkans lokaler i Göteborg. Koncentrerat viker mammor och barn pappersfodral att förvara pepparkakorna som ska bakas efter lunch i.
Den öppna förskolan har funnits här sedan april förra året och kom till som ett resultat av ett projekt där Räddningsmissionen genom intervjuer undersökte situationen för de romer som tagit sig till Göteborg från andra EU-länder. Totalt kom organisationen i kontakt med omkring 120 personer.
– Det visade sig att det fanns en hel del barn i gruppen som varken gick i skolan eller i förskolan. Utbildning är oerhört viktigt och ett område där romer ofta är eftersatta på grund av diskriminering, säger Ulrika Falk, som är socionom och samordnare på Räddningsmissionen. Ett år senare stod den öppna förskolan klar. Kommunen delfinansierar verksamheten men projektet ägs av Räddningsmissionen, som är ett samarbete mellan ett 20-tal frikyrkor i Göteborg. Daniela Tatu från Rumänien är en av mammorna som ofta kommer hit. För henne betyder förskolan mycket.
– Det är bra att barnen kan vara här och lära sig läsa och skriva. Och jag kan få hjälp att boka tid till doktorn när det behövs, säger hon.
Öppnade härbärge
Räddningsmissionens öppna förskola i Göteborg är bara ett i raden av exempel på när kyrkan hjälper människor i nöd. I början av december beslutade Visby domkyrkoförsamling att starta ett härbärge för i första hand hemlösa EU-migranter på ön. Domprosten Mats Hermansson menar att det är naturligt att hjälpen kommer från kyrkan.
– Vi har lokaler, personal och ekonomi. Det finns aktivistmuskler inom kyrkan. Vi är Sveriges största medlemsorganisation och 70 procent av Sveriges befolkning är med i Svenska kyrkan. Jag får dagliga samtal och mejl från medlemmar som frågar vad de kan göra för att hjälpa till, säger han.
Han påminner om att kyrkans tradition av att hjälpa är lång.
– Det har alltid funnits en aktivism i kyrkan. Jag tycker att man bör nämna syföreningarna och det vackra arbete de gjort för internationell solidaritet. Syföreningarna visste ett tag mer om ANC och Nelson Mandela än UD, säger han.
Formen för hjälpen har dock förändrats genom åren. Det som tidigare var insamlingar till personer i nöd runt om i världen har blivit handgriplig hjälp på plats i Sverige. En anledning till att det blivit så är den fria rörligheten inom Europa, som gjort det möjligt för Europas fattiga att söka sig till Sverige för ett bättre liv. EU-migranterna lever dock utanför Sveriges
sociala skyddsnät och kan i många fall bara förlita sig på frivilliga krafter.
”Annat sätt att se på samhället”
Det förklarar att kyrkan och andra frivilligorganisationer i dag står för en stor del av hjälpen, säger Jenny Lindroth, ansvarig för den sociala verksamheten på gatutidningen Situation Stockholm.
– Det kommer som ett svar på att gatan ser annorlunda ut än tidigare. Men det är fel och problematiskt att man pratar om vem som är mest utsatt och ställer olika grupper emot varandra. Jag tycker inte att välgörenhet är den bästa formen för att hjälpa på grund av att maktförhållandena är skeva. Det blir godtyckligt. Hjälpen blir villkorad. Tänk om man bara vill skänka till någon som inte knarkar, eller till kvinnor utan barn. Har vi ett sådant samhälle så blir det upp till den som är mecenat att bestämma vem som ska få hjälp, säger hon.
– Samtidigt kan man inte applicera det på EU-medborgarna för de har överhuvudtaget inte tillgång till den hjälp som socialtjänsten ger, säger hon.
”Skulle inte ha något samhälle”
Elisabeth Lilja är docent i sociologi och programkoordinator för Vetenskapsrådets forskning om det civila samhället. Hon tror att förskjutningen av ansvar från stat till olika delar av civilsamhället delvis också beror på stora samhällstrender som globalisering och individualisering.
– Vi får ett annat sätt att se på samhället. Det pratas om migration men egentligen handlar det om mobilitet. Med ett sådant begrepp får vi in nya sätt att tänka. Vi rör oss inte heller bara fysiskt utan också på nätet. Vi är ute på andra arenor och får andra intryck, säger hon.
Hon säger att det är svårt att svara på om det är positivt eller negativt att exempelvis kyrkan tar allt större ansvar för nödställda.
– Det är både och, och motsägelsefullt. Det är väldigt positivt att människor engagerar sig för andra människor. Om det inte fanns skulle det bli totalt fragmenterat. I det långa loppet skulle vi inte ha något samhälle. Det sociala kontraktet är jättegammalt, säger hon.
Ulrika Falk på Räddningsmissionen i Göteborg har tidigare jobbat inom kommunen och har dubbla känslor inför att kyrkorna och andra ideella krafter tar så stort ansvar för att hjälpa människor i nöd.
– Det är nödvändigt att frivilligorganisationer hjälper till, men nu pratar vi om grundläggande mänskliga rättigheter. Det kan inte vara upp till frivilligorganisationerna att bedöma från fall till fall. Det måste ske på strategisk nivå, säger hon.
Även Mats Hermansson har funderat på om det bara är av godo att kyrkan går in och tar en roll som många menar egentligen borde ligga på samhället.
– Det är alltid svårt att veta om man gör rätt, men man måste agera. Det kan inte vara så att familjer ska sova under presenningar när det är minusgrader ute, säger han.
