En man i 30-årsåldern med blonderad backslick och stora solglasögon kliver upp i talarstolen.
– Demokratiska politiker i det här landet välkomnar en religion som vill döda oss, säger han.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vi befinner oss i en avskild lokal i Cleveland, nära den arena där det republikanska partiet håller konvent. En grupp konservativa har bjudit in till möte och fest. Men det är inte ”family values” eller anti-abortlagar som ska diskuteras i i dag. Det är homosexuella mäns rättigheter.
Några av organisationerna bakom arrangemanget heter ”Gays for Trump” och ”GOProud”. Med på mötet är Geert Wilders, excentrisk ”islamkritiker” från Nederländerna, och Pamela Geller, amerikansk motsvarighet. Tillsammans med så kallade vita nationalister från USA bildar de en rörelse som kommit att kallas ”alt-right”, en alternativ höger – med islamhatet som gemensam nämnare.
De menar att Donald Trumps kampanj har varit den mest toleranta hittills (för homosexuella män, det vill säga). Men kampanjen har också utmärkt sig på ett annat sätt. Hetsen mot muslimer har nått nya nivåer i USA. Och det är just där som mannen i talarstolen har hittat sin nisch.
Han tar av sig tröjan. På hans vita linne finns en regnbågsfärgad Kalasjnikov med texten ”We. Shoot. Back.”.
Han heter Milo Yiannopoulos och skulle i dag ha besökt en förort väster om Stockholm, för att delta i Avpixlatkrönikören Jan Sjunnessons egen Prideparad ”där den verkliga frontlinjen går” – alltså i förorterna. Milo Yiannopoulos ställde dock in sitt medverkande av säkerhetsskäl. Hans och Jan Sjunnessons analys går ut på att våra svenska, toleranta värderingar är hotade av invandring från länder med intolerant kultur. Och så har Avpixlatskribenter och Sverigedemokrater blivit hbtq-vänner.
– Den här rörelsen försöker framställa sig som de sanna försvararna av kvinnor, judar och hbtq-personer. Man exploaterar påstådd antisemitism och kvinnohat hos andra grupper. Men för att göra det måste man förneka sina egna kopplingar bakåt, säger Helene Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet.
– Sen ska vi inte glömma att det pågår en hård ideologisk kamp inom den nationalistiska rörelsen där vissa grupper aldrig skulle delta i det här.
Framstår som hbtq-vanliga
Begreppet ”pinkwashing” har använts för att beskriva fenomenet när företag använder regnbågsflaggan som ett sätt tvätta sitt varumärke och framstå som hbtq-vänliga. Samtidigt gör de i bästa fall ingenting och i värsta fall det direkt motsatta.
Nu har alltså gayrörelsen börjat användas även för att tvätta politik. Fenomenet med högerextrema, nationalister och konservativa som använder jämställdhet och hbtq-frågor som ett vapen mot ”de andra” kan ses som en extrem form av pinkwashing. Begreppet ”homonationalism” myntades av författaren och genusforskaren Jasbir Puar i boken Terrorist assemblages från 2007 och beskriver hur delar av en rörelse omfamnas för att på så sätt markera gränser mot andra kulturer.
Som Dagens ETC tidigare berättat är journalisten Anna-Maria Sörberg aktuell med en bok på temat. I boken Homonationalism driver hon tesen att utvecklingen går i linje med att Prideparaden blir mer och mer avpolitiserad, samtidigt som fler kan vifta med regnbågsflaggan. Hbtq-frågor diskuteras enbart som rättigheter, utan att formulera en politik för att förändra samhället, eller ens lagar och regler för att gå i den riktningen.
Pride Järva arrangeras med tydlig inspiration från andra europeiska anti-islamrörelser. En liknande marsch i Amsterdam 2009 anges som uttrycklig förlaga.
Arrangörerna nämner också några aktörer som man menar verkar mot den ”muslimska intoleransen”. Bland dem finns föreningen Homan som arbetar med hbtq-frågor och -hedersvåld, framför allt med och för invandrare från muslimska länder. Ardeshir Bibakabadi sitter i det råd för hbtq-frågor som Göteborgs stad inrättat och är också ordförande för Homan. Han ser ingen ”homonationalism” från de sverigedemokrater han möter i sitt arbete.
– De vill inte att vår förening ska finnas, de har aktivt motarbetat oss i kommunfullmäktige och röstat ner förslag om att vi ska få anslag. De är också det enda parti som inte finns med i hbtq-rådet, säger han.
Rosatvättningen tycks alltså vara högst ytlig. Men Pridemarschen på Järvafältet kan också sättas in i ett annat sammanhang. Sverigedemokraterna har de senaste åren gjort flera uppmärksammade kampanjer, skickligt orkestrerade av partiets mediestrateg Joakim Wallerstein. I en intervju med tidningen Fokus berättar han om hur SD:s affischkampanj på Östermalms tunnelbanestation och flygbladsutdelningen till flyktingar på den grekiska ön Lesbos var en del av deras nya strategi. Att med små medel, men med medvetet provokativt innehåll (och gärna med medvetna småfel lätta för motståndarna att håna i sociala medier) få maximalt genomslag och medieutrymme för sitt budskap.
Kanske är det så som Milo Yiannopoulos, Jan Sjunnesson och de andra europeiska anti-islamaktivisterna resonerar. Ju mer inkonsekvent politik, desto mer uppmärksamhet.
Exempel på pinkwashing
I Israel har regeringen anklagats för att ge Prideparaden i Tel Aviv en budget för marknadsföring utomlands på tio gånger mer än vad hela hbtq-rörelsen får i stöd varje år. Rörelsen i Israel är under hårt tryck från ultraortodoxa judiska extremister och högerextrema. Samtidigt lanseras Israel i väst som ett hbtq-vänligt turistmål bland annat med syftet att framställa landet som tolerant och demokratiskt i motsats till den intoleranta arabvärlden.
I Frankrike har det högerextrema partiet Front National sedan några år haft öppet homosexuella politiker i den högsta ledningen, och får dessutom stöd från flera gayikoner. Partiet var högljudda motståndare till samkönade äktenskap, vilket Frankrike införde så sent som 2013. Detta hindrar dem inte från att dra homofobkortet mot muslimska flyktingar. Flera höga företrädare har samtidigt fortsatt att motsätta sig alla erkännanden av hbtq-rättigheter.
