”Nu måste ­staten erkänna övergreppen mot samerna”

Repatrieringen genomfördes under namnet Återbördande i försoning. Ordet försoning har provocerat många samer, berättade deltagare i ceremonin.

– Det är svårt. Vi är öppna för att ta emot en utsträckt hand om den är ärlig. Är den det? Många gånger har jag varit så sorgsen och besviken, men det är upp till oss nu att försöka, säger Aina Jonsson från Rans sameby, Ammarnäs, som har lång erfarenhet av samernas kamp för sina rättigheter.

– Man måste försonas. Det finns inget alternativ, säger Jörgen Stenberg från Malå sameby. Men det bygger på att båda sidor kommer till tals. Ytterst är det en fråga om rätten till land och vatten. Landskapet är stulet från oss och borde ersättas. Men vilka perspektiv ska prioriteras? I dag är det bara BNP som gäller och man negligerar det andliga och själsliga.

Vill ha erkännande

Sara Leoni, från Stockholms sameförening med släkt från Tärna-området, betonar att försoning inte är samma sak som att glömma.

– Vi samer skulle behöva tänka att vi kan försonas med det som har skett för att kunna gå vidare. Det betyder inte att vi stryker ett streck över det som hänt. Det är viktigt att det kombineras med att staten erkänner övergreppen.

Kyrkans representant är försiktig med begreppet.

– Jag är försiktig med att för tidigt tala om försoning. Det är en lång process fram till det. Man måste ta reda på fakta, visa ånger och att man vill ha förändring, säger biskop Åsa Nyström, Luleå stift. Kyrkan har i sin vitbok erkänt sin del i övergreppen, nu vill vi att staten följer efter och gör en granskning.

Ett tjugotal samer från en rad olika sameföreningar är i ett skriftligt uttalande kritiska till sättet som ceremonin genomfördes på. De skriver att ceremonin genomförts ur ett kolonialistiskt perspektiv, inte ett samiskt, som hade varit önskvärt.

”Samernas inflytande över projektet har varit under all kritik. Vi är trötta på politikers tomma ord och bristfälliga handlingskraft. Dagens återbördande av mänskliga kvarlevor sker utan försoning”, skriver man.

Från regeringen öppnar man nu för en sanningskommission i samarbete med Sametinget. Det berättade Helen Öberg (MP), statssekreterare vid Kulturdepartementet under ceremonin i Lycksele. Då kom applåderna.

Användes i rasbiologi

Det var under en arkeologisk utgrävning sommaren 1950-51 som kvarlevorna på Gammplatsen grävdes upp och skickades iväg för analys. Västerbottens museum var ansvarigt. Kvarlevorna skickades med tåg ner till Historiska museet i Stockholm.

Utgrävningen väckte intresse hos etnologen Ernst Manker från Nordiska museet, hos rasbiologen Bertil Lundman som arbetade vid Uppsala universitet och hos Historiska museets chefsosteolog Nils-Gustaf Gejvall. Trots återkommande krav från dåvarande landsantikvarien på Västerbottens museum återlämnades inte kvarlevorna.

Bevarade brev och anteckningar visar att det fanns rasistiska tankegångar bland några av forskarna. Magasinet ETC berättade för ett par veckor sedan om hur förberedelserna inför repatrieringen avslöjade tidigare okända rasbiologiska tankar hos Nils-Gustaf Gejvall. Hans särskilda intresse för samiska kranier framgick i ett brev ”Jag ville ta tillfället i akt att meddela att jag sedan någon tid (…) samlar på lappkranier” men att det är ”föga troligt” att skallarna från Lycksele ”äro rena lappar”.

Vid ceremonin i fredags på urfolkens dag kom en ursäkt från Historiska museet.

– Det fanns rasbiologiska motiv till insamlingen. Det är helt självklart att vi ska be om ursäkt, sa chefen för Historiska museet i Stockholm, Katherine Hauptman.

I svenska kyrkans vitbok från 2016 ”De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna” beskrivs hur dåtidens forskare, lokala myndighetspersoner och kyrkliga företrädare deltog och bistod i insamlandet. ”Även nyligen begravda personers kvarlevor togs utan anhörigas tillstånd och ofta i lönndom.”

– Att samiska kvarlevor har förvarats på elva museer i Sverige är en skändning, säger Anna-Karin Hammar, präst i Svenska kyrkans samiska råd.

Hon hoppas att repatrieringen i Lycksele är första steget mot att alla kvarlevor snart återbördas.