Nu lämnar han socialtjänsten

Stefan sitter rak i ryggen, och när han talar låter han klok och empatisk. Han ser ut som drömmen om en socialsekreterare. Och det tyckte nog också Stefan Perssons verksamhetschef när han anställde honom för fem år sedan. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Jag pluggade fortfarande till socionom när jag började jobba, man kan väl säga att jag blev handplockad, säger Stefan Persson. 

Till en början var jobbet roligt, och han trivdes. Men ganska snart började ärendena hopa sig, och Stefan Persson började arbeta över för att hinna med. 

– På den tiden hade jag en vision om att göra det jag var anställd för att göra – ge människor en rättssäker handläggning med ordentliga utredningar och motiverande samtal.

Men efter några år kraschade Stefan Persson och blev sjukskriven. Trots att arbetsgruppen med fackets hjälp försökte få arbetsgivaren att göra något åt den ohållbara situationen fick de inget gensvar.

Outbildade socialassistenter

Vid ett tillfälle föreslog kommunen att socialsekreterarna, som alla är utbildade socionomer, skulle backas upp med outbildade socialassistenter. Detta på rekommendation av Sveriges kommuner och landsting (SKL).

– De skulle göra samma jobb som vi. Men där satte facket ner foten. Ska bemanningen utökas med outbildad personal måste systemet först förändras. 

– När de för 15 år sedan ersatte ekonomihandläggarna med utbildade socionomer var tanken att vi skulle arbeta förebyggande och inte bara hantera ekonomiskt bistånd, säger Stefan Persson. 

Sedan förslaget slogs ner har kommunen valt att lägga locket på, och några ytterligare åtgärder har inte presenterats. 

– Vi har en pågående konflikt. Arbetsgivaren vägrar att erkänna problemet. De påstår att vi har 70 ärenden var, och tycker att det är okej. När vi säger att ärendeantalet är 90 tror de oss inte. Det är för bedrövligt.

Hoppades att det skulle bli bättre

Länge hoppades Stefan Persson att situationen skulle bli bättre.

– Men sedan förstod jag – det finns ingen ambition att göra saker bättre. De lyssnar inte på oss, bryr sig inte om hur vi mår, eller att Norrköpings invånare får en schyst handläggning. 

– Jag och mina kolleger är inte längre säkra på att vi tar rätt beslut. Vi kan inte garantera att de som har rätt till bistånd får det, säger han. 

När Stefan Perssons närmaste chef för en tid sedan bröt ihop och började gråta på ett möte bestämde han sig för att säga upp sig.

– Det handlar om att överleva, jag måste prioritera hälsan, säger han. 

Fotnot: Stefan heter egentligen något annat