När det första vårvädret gick att skönja över Stockholm införskaffade jag mig en cykel. Ett perfekt sätt att spara pengar i stället för att köpa det dyra – och snart ännu dyrare – SL-kortet och samtidigt få lite vardagsmotion, tänkte jag. Cykel hade varit mitt huvudtransportmedel under uppväxten i Norrköping och under studenttiden i Uppsala. Enkelt och snabbt kunde man ta sig vart som helst utan några som helst problem i de båda städerna. Breda cykelvägar vid de mer tungt trafikerade vägarna och respektfullhet mellan bilister och cyklister på mindre vägar. Dessutom har andra jämförbara huvudstäder i Europa, som Köpenhamn och Amsterdam, blivit kända för hur enkelt det är cykla.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Chocken blev därför stor när jag gav mig ut i Stockholm för första gången.
Alla som har cyklat i Stockholm vet nog vad jag åsyftar. Att cykelvägen bara är en tunn bana mitt bland tung trafik och som stundtals försvinner, till synes oförklarligt, varpå cyklisten tvingas ut i trafik eller in på busshållplatser. Det är bara ett av de många hinder man får trampa sig igenom.
Göra Stockholm till en cykelstad
Vid korsningen Odengatan-Sveavägen var jag nära att krocka under min första färd. En bil som ska svänga höger, och därför måste korsa den smala cykelbanan, gör så utan att kolla döda vinkeln och hade jag varit någon meter längre fram hade jag följt med i bilens sväng.
Jag frågar trafikborgarrådet Daniel Helldén om varför det ser ut så här.
– Bilen har varit det färdmedel som har prioriterats de senaste 60 åren i Stockholm. Cykel fanns inte ens på kartan innan 1990-talet och det första stråk som byggdes var just Sveavägen, och där är banorna alldeles för trånga. Det är synd, för vi kommer att behöva bygga om dem, svarar han.
Vi träffas vid korsningen Högalidsgatan/Långholmsgatan vid Hornstull på Södermalm. Där ska han ta det symboliska första spadtaget på en omkonstruktion av cykelbanan längs Långholmsgatan. Den vanliga färdleden är avstängd, och den varma majsolen har lockat fram många cyklister som väjer runt trafikborgarrådet. Han ursäktar röran till en förbiåkande cyklist och lovar att snart ska lastbilen som är uppställd för pressfotograferingen flyttas ur vägen. Gatan är en av de mest cykeltrafikerade, 10 000 personer tar sig förbi under ett dygn under cykelsäsongen. Ombyggnaden är en av de satsningar som planeras för att göra Stockholm till en cykelstad.
– I vår trafikplan för mandatperioden är cykling, ihop med gång och kollektivtrafik, prioriterade färdmedel, säger Daniel Helldén.
Ombyggnad kommer att leda till att två filer för bilarna tas bort och ersätts med cykelbanor som är avskilda från biltrafiken.
– Nu får bilarna flytta på sig, så att det ska fungera att cykla.
Ombyggnaden av Långholmsgatan kostar 35 miljoner kronor och planeras att vara klart om cirka åtta månader. Totalt finns det en budget på 1 miljard kronor för ombyggnad av cykelbanor i Stockholm för mandatperioden.
Enorma behov av satsningar
Cykeln har dock inte alltid varit ett lågt prioriterat färdmedel i Stockholm. Innan andra världskrigets slut var cyklandet lika utbrett i Stockholm som i Köpenhamn. Peter Schantz, professor och forskningsledare för temaområdet rörelse, hälsa och miljö vid Gymnastik- och idrottshögskolan, har studerat trafiksituationen närmare och menar att det finns två historiska anledningar till att cykelbanorna i dag är så pass eftersatta i Stockholmstrafiken. Dels den goda tillväxten som rådde efter andra världskriget som förbättrade möjligheterna att satsa på biltrafiken.
– När modernismen trädde in efter kriget upplevdes bilen som väldigt positivt laddad. Cykeln kändes omodern och prioriterades bort, säger han.
Dels är det de två starka bilindustrierna som fanns i Sverige vid den tiden.
– De fungerade som motorer för att fortsätta den här utvecklingen. De blev väldigt starka lobbyister för att fortsätta satsningarna på biltrafiken, och det på bekostnad av cykeln.
Ett av de problem som han ser med den låga prioriteringen av cykeltrafiken är att cykling är ett väldigt bra sätt att få vardagsmotion.
– Staten är mån om att skapa förutsättningar för fysisk motion på fritiden, i form av friluftsliv och idrott, men de har helt tappat bort aktiva transporter.
Professor Peter Schantz tror inte att satsningen på 1 miljard är tillräckligt för att komma till ordning med cykelsituationen i Stockholm.
– Det är bra att något görs, men efter 60 års negligering av cykeln så finns det enorma behov av infrastruktursatsningar. En miljard är visserligen bättre än inget, men i jämförelse med behoven så är det peanuts, säger han.
Han jämför satsningen på 1 miljard med dem som har gjorts på exempelvis den nya vägen Södra länken och menar att det är i den nivån som cykelsatsningarna måste ligga för att komma ikapp.
– Det handlar om behov på kanske 10 till 20 miljarder, slår han fast.
