En grön klisterlapp på bananerna eller ett blått märke på tvättmedelsförpackningen. I mataffären har det blivit lättare att göra miljömedvetna val, precis som när vi köper ny frys eller tvättmaskin. Att sedan källsortera förpackningarna har blivit så självklart och enkelt att majoriteten av alla vuxna svenskar gör det.
Med kläder är det en helt annan sak. Varje år köper svenskar mellan 15 och 20 kilo textilier. Hur de har påverkat miljön, det får vi väldigt sällan veta. Och när garderoben rensas på kläder som färgat ur, gått sönder eller som vi helt enkelt har tröttnat på, går åtta kilo varje år rätt ner i soporna.
Det är svårt att handla rätt, men många jobbar för att det ska bli lättare. EU-kommissionen och branschorganisationen SAC arbetar tillsammans med företagen för att ta fram miljömärkningar som i bästa fall kan bli globala. Samtidigt pågår intensiv forskning för att göra textilbranschen renare. I dag står den för tio procent av världens koldioxidutsläpp. Produktionen kräver enorma mängder vatten och kemikalier, inte minst när det gäller odling och bearbetning av bomull.
Det är här den svenska granen gör entré.
På industriforskningsinstitutet Swerea i Mölndal håller forskare på att ta fram ett mer miljövänligt alternativ till viskos, som redan tillverkas av svenska granar men som orsakar försurande svavelutsläpp där tyget produceras. Nu räknar skogsindustrin med höjd efterfrågan efter flera tuffa år. Redan nu finns rayon och cyocell som utvecklas ur cellulosa, i plagg hos bland annat H&M och Filippa K.
”Mer och mer viktigt”
Samtidigt utvecklas nya sätt att återvinna textil. Det är komplicerat, eftersom tyger och kläder ofta innehåller en blandning av olika material. Det som hittills har gått att återvinna, blir ofta av så dålig kvalitet att det i bästa fall kan användas som stoppning i möbler.
På Textilhögskolan i Borås samlades nyligen forskare och branschfolk från hela världen för att tala om hållbarhet i mode- och klädindustrin. Och här finns en paradox; är det ens möjligt att tala om hållbarhet när det gäller företag vars affärsidé är att sälja billigt mode?
– På lite längre sikt skulle man kunna designa plagg som är gjorda för att ha kort hållbarhet. Den miljövänliga t-shirten kanske inte ens ska tvättas utan lägga i komposten efter tre användningar. Men som det ser ut i dag är inte billigt mode hållbart, säger Mats Johansson, som undervisar på Textilhögskolan och har 30 års erfarenhet i branschen.
Industriorganisationen SAC, som representerar 40 procent av alla kläder och skor som säljs på planeten, håller på att utveckla Higg index, som förväntas vara redo att användas om tre år. Med hjälp av Higg kan plaggen i affären märkas på samma sätt som en kyl eller frys. Med en bokstav eller siffra, väl synligt på produkten. När kunderna sedan står i valet mellan två tröjor ska de lätt kunna se vilken som har varit snällast mot miljön.
Bland fleecetröjor och skaljackor i Houdinis butik på Magasinsgatan, står en låda för återvinning av gamla Houdiniplagg som kunder lämnar in. Butikschefen Maria Sarwe berättar att alla plagg plockas isär och återvinns. I stället för att köpa nya kläder, går det också bra att hyra och köpa begagnat hos företaget, som har en stark grön profil.
– Våra kunder är otroligt medvetna och pålästa, ibland vet de mer än vad vi gör i butiken. De kommer ofta in bara för att ställa frågor eller ge oss tips, säger Maria Sarwe.
Hon tror att människor som köper outdoor-kläder är en miljömedveten grupp. Den som klättrar, vandrar och tycker om att vara i naturen vill också värna om den, menar hon.
90-talets ekotrend med kläder i naturliga färger – minns de långa, böljande klänningarna i oblekt bomull och träsmycken – var snabbt övergående. Det hållbarhetstänk som finns i dag är här för att stanna, tror Maria Sarwe.
– Det kommer bara att bli mer och mer viktigt. Det funkar inte heller att bara sätta upp en grön cirkel på dörren, att göra det som en marknadsföringsgrej.
Kemikaler som inte går ur kroppen
Houdini har en handfull egna butiker i Sverige men återförsäljare över hela världen. När de började för 21 år sedan var det svårt att få möjlighet att välja de bästa materialen och färgerna, eftersom företag som producerade i stora kvantiteter gick före i kön.
Deras kläder är inte billigast men håller länge och är ofta tillverkade av återvunna fibrer och är återvinningsbara.
Storföretagen i branschen, som H&M med 3 400 affärer i världen, får ofta kritik för sina brister. Samtidigt menar Mats Johansson på Textilhögskolan att de som verkligen förtjänar kritik, är de som aldrig ens försöker. De som inte ens har ett hållbarhetsarbete att berätta om bör konsumenterna helt enkelt inte handla av.
Kemikalier från klädtillverkning återfinns överallt i världen, i isbjörnars blod på Nordpolen och i pingviners på Sydpolen. De värsta kemikalierna går aldrig ur kroppen. Det enda sätt som människor kan avgiftas från de persistenta, bioackumulativa gifterna, är för kvinnor vars kemikalier förs över till barnet vid graviditet och amning. När vi föds, bär vi redan spåren av utsläppen i oss.
Det kan vara lätt att skylla på producenterna långt borta, men 90 procent av miljöpåverkan bestäms i designstadiet, säger Mats Johansson.
– Att skadliga ämnen släpps ut i Indien beror ju på att vi har beställt det. I min mening spelar det ingen roll om vi förstör luft och vatten här, eller om vi gör det där. Det är en jord som vi har, säger Mats Johansson.
Policy för hållbarhet
EU är i startgroparna med en policy för hållbarhet, men det är osäkert om det arbetet landar i lagstiftning eller frivilliga insatser för branschen. Mats Johansson på Textilhögskolan i Borås konstaterar att det visserligen finns en europeisk kemikalielagstiftning med en lista på förbjudna ämnen, men att den ligger hopplöst efter. Han tar exemplet DDT, vars uppfinnare Paul Hermann Müller hann få Nobelpriset innan det upptäcktes att giftet dödade mer än bara malariamyggor.
– Exakt samma sak ser vi nu med de perflourerade ämnena som slog igenom med dunder och brak inom funktionskläder. Allt var superbra, lättskött och vattenavvisande. Men nu, tio, tjugo år senare ser vi att det inte alls är bra. Den delen av forsknings- och kemiindustrin som utvecklar ämnen jobbar snabbare än de som vill skydda oss, säger Mats Johansson.
