BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Man säger vård, men ofta är det vanvård, säger Olsson.
I diskussionen medverkar också Gunnar Engström, regionchef för kriminalvården norra Norrland och placerad i Umeå 1975–85.
– Det var Gunnar som räddade mig, berättar Olsson.
Reda ut rollerna
Det var 70-tal. Janne Olsson satt på Kumla, Gunnar Engström var chef på Hall. De två har lite olika versioner av vad som hände när Olsson blev omvänd, men båda kan stämma. Olsson minns att han kallade Engström till ett möte för att han ville flytta – och att Engström, helt otippat, sade "Ja". Engström minns att han efter en misslyckad sprängningsincident på Kumla hade fått order från sin generaldirektör att ta över Olsson till Hall. Därför ville han göra klart att han, Engström, var den som bestämde. Inte Olsson.
– Jag ville inte ha Olsson som konkurrent, berättar Engström.
Olsson hamnade under Engströms beskydd och de blev vänner för livet. Olsson ryckte efter utslussningen faktiskt till och med ut som hundvakt en gång när Engström reste utomlands.
Förbättringspotential
Janne Olsson har stor erfarenhet av kriminalvården och 20 år – "min skam", som han kallar det – har gett honom erfarenhet. Och Olsson ser en hel del förbättringspotential inom kriminalvården.
– Många släpps utan något som helst skyddsnät men samhället måste ändå ta emot dem. De som sitter inne i 10 eller 20 år blir inte bättre, säger han och konstaterar:
– De flesta åker in igen.
Dessutom tycker Olsson att det finns för lite fotbojor i Sverige.
– Vi måste ha en kåk för de grova, det är bara sanningen. Men många förstagångsförbrytare eller småtjuvar sitter inne för ingenting. Ge dem en fotboja. De behöver vägledning, inte inlåsning.
Högsäkerhetsfängelser är också, enligt Olsson, ett problem.
– Hopplösheten blir för stor, det leder till gängbildning och ökat våld inne på anstalterna och det våldet tar interner med sig ut när de släpps. På samma sätt som vi skyddar allmänheten från brottslingar, så ökar vi osäkerheten och otryggheten när de så småningom släpps.
En annan brist är avsaknaden av yrkesutbildningar.
– Jag fick sy handskar och laga postsäckar, det var ju helt meningslöst. Interner måste få yrkesutbildningar så att de har något att göra när de kommer ut.
Tillsammans med Gunnar Engström var Olsson på Mariefredsanstalten för ett par år sedan och pratade om intern utbildning.
– Där fanns det en utbildning, men interner nekades att vara med för att de hade för lite strafftid kvar. Det är inte bra. Det måste bli större fokus på att göra något bra av den tid man faktiskt sitter inne, oavsett strafflängd, säger Olsson.
Förra Umeådirektören Gunnar Engström ser tillbaka på sin tid i Umeå med glädje.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det var lugnt. Den grova brottsligheten hade inte kommit till Norrland. Det var mest rattfyllerier och tjuvskyttar, minns han.
Engström tycker att Olssons tankar är intressanta:
– Han har stor erfarenhet och är trovärdig både för mig och för interner. Han sår frön till andra och är en god hjälp i rehabiliteringsarbetet.
Janne Olsson var en gång en av våra mest hatade fångar.
– I dag är han en förebild, Clark Olofsson raka motsatsen, sammanfattar Engström.
Det är Leif Stenberg – en Umeåprofil som har gjort dokumentationer av missbrukare och brottslingar i tv, radio och text – som med stöd av föreningar och organisationer står bakom arrangemanget.
Under seminariet kommer "Fångarna i välfärdssamhället", hans 25 år gamla anstaltsfilm, att visas. Stenberg säger att kriminalvården slår sig för bröstet och hävdar att det blir bättre.
– Men det stämmer inte, säger Stenberg och fortsätter:
– Jag pratar med fångarna och inget har blivit bättre. De kommer ut utan jobb och utan bostad. Det är alltför många som bara ställs på gatan.
Janne Olsson är i dag 75 år och bor i Helsingborg där han driver ett företag.
Är du hederlig i dag?
– Oja. Ja, inom parentes kan man väl säga, säger han och skrattar till.
– Jag säljer bilar. Det är inga stora förtjänster, men jag håller näsan över ytan.
