BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Jag brinner ju verkligen för de här frågorna så det kändes otroligt kul att just jag skulle få möjligheten att jobba med dem. Det kändes som att mitt vuxenliv började, att flytta till Stockholm och jobba var stort. Boende löste sig oväntat smidigt och jag antog att utredningen om assistans skulle gå fort i en storstad. Jag anställde fyra nya assistenter och min hemkommun betalade assistansen i väntan på beslut, berättar hon.

Nora Eklöv har en kronisk muskelsjukdom som gör att funktionen i leder, händer, armar, ben och fötter är nedsatt. Hon behöver hjälp med grundläggande saker som att klä på sig, duscha, gå på toaletten, göra inköp, bära saker och röra sig utomhus.

Men Södermalms stadsdelsförvaltning i Stockholm gjorde en helt annan bedömning av Nora Eklövs stödbehov än hennes tidigare hemkommun Mörbylånga.

– Stadsdelsförvaltningen ansåg att jag behövde hjälp för lite tid för att få någon hjälp alls, så jag fick avslag på hela min assistansansökan, säger Nora Eklöv.

Toabesök: 1,45 minuter

De bedömningar som ligger till grund för besluten utgår från en schablon om hur lång tid olika moment ska ta.

– Att dra ner byxorna vid toalettbesök ska ta 45 sekunder, torkhjälp en minut. Att duscha ska ta fem minuter. Schablonen är inte förankrad i verkligheten. De räknar inte hela toalettbesöket och jag kan inte duscha på bara fem minuter, det går inte, säger hon.

För att beviljas assistans krävs, enligt stadsförvaltningen, ett sammanlagt hjälpbehov för det mest grundläggande på minst tre timmar per vecka. Nora behöver bara hjälp ett par timmar enligt stadsdelsförvaltningen som hänvisar till två kammarrättsdomar som fastslår den nedre tidsgränsen för rätt till assistans.

– Jag har nedsatt balans och svårt att röra mig utomhus själv. Om jag faller kommer jag inte upp själv. Enligt min egen beräkning behöver jag hjälp minst 10–12 timmar i veckan för att klara mina mest grundläggande behov, säger hon.

Sedan tillkommer ju tiden för övriga behov som förflyttningar, inköp och matlagning.

– Jag hade också ansökt om assistans under hela arbetstiden, för att kunna delta fullt ut i alla delar som jobbet kräver, säger hon.

Får jobba på distans

Istället tvingades Nora flytta tillbaka till föräldrarna på Öland.

– Idag är min frihet väldigt begränsad. Jag kommer inte ut utan hjälp och mina föräldrar tvingas gå hem från jobbet på lunchen för att hjälpa mig att gå på toaletten. Jag hamnar i beroendeställning och tvingas hela tiden be anhöriga och vänner om hjälp. Det känns som att sitta i husarrest, säger hon.

Eftersom hon fortfarande är skriven i Stockholm har hon inga möjligheter att ansöka om assistans på Öland igen.

– Just nu jobbar jag på distans, men det är inte hållbart i längden. Jag kommer att lämna in en ny ansökan och har bett stadsdelsförvaltningen om ett möte för att diskutera möjligheten till andra insatser, som hemtjänst och ledsagning, för att kunna pussla ihop vardagen under tiden, säger hon.

Enligt Nora Eklöv har bedömningarna stramats åt sedan regeringen 2015 anmodade Försäkringskassan att bryta utvecklingen mot det ökande antalet timmar inom assistansersättningen. Uppmaningen kritiserades för att bryta mot gällande lagstiftning.

– Regeringen sänder ut signaler att kostnaderna ska ner. Kommunerna och Försäkringskassan hittar kryphål för att spara pengar. Därtill har det skapats ett autonomt regelverk som baserar sig på kammarrättsdomar och prejudicerande domar i Högsta förvaltningsdomstolen. Lagen följs inte längre, säger Nora Eklöv.

Rättssäkerheten är satt ur spel

– Jag frågar mig hur det kan och får vara möjligt att två kommuner gör så olika bedömningar kring en persons behov, trots att behoven och funktionsnedsättningen alltid varit desamma, säger hon.

Maria Klemets, enhetschef på Sociala avdelningen på Södermalms stadsdelsförvaltning, skriver följande i ett kort mejlsvar:

"Generellt sett kan sägas att en kommun inte är bunden av en bedömning som gjorts tidigare av en annan kommun. Punkt."

Nora Eklöv har ännu inte gett upp hoppet om att kunna flytta till Stockholm och leva ett självständigt liv.

– Just nu vill jag inte tänka på framtiden. Jag vet inte hur det ska lösa sig, men jag och min familj är envisa. Vi ger inte upp så lätt, säger Nora Eklöv.