Sedan kom en global pandemi och hela världen sattes i gungning.

Ett halvår försenat ska nu Vänsterpartiets kongress hållas – digitalt – i helgen, och Nooshi Dadgostar kan väljas in som ny partiledare till slut. Men att tacka ja var ingen självklarhet.

– Det var ett väldigt stort beslut för mig, säger hon när vi träffas en eftermiddag i riksdagshusets vackra bibliotek.

– Jag har en bebis där hemma. Och jag är inte en person som älskar uppmärksamhet på det sättet. Min personlighet är inte sådan, att jag älskar att vara i centrum och synas och höras. Samtidigt vill jag att det ska gå bra för oss som människor, alla vi som bor i Sverige, och jag har starka känslor och åsikter kring vad vi behöver göra framåt. Det gjorde att jag ändå såg den här utmaningen som något roligt och spännande.

Monument över S-misslyckande

För den som följt bostadspolitiken i Stockholm blev Nooshi Dadgostar ett välkänt namn runt 2012, då hon satt i kommunfullmäktige i Botkyrka och var drivande i proteströrelsen ”Alby är inte till salu”. Rörelsen kämpade för att stoppa utförsäljningen av 1 300 allmännyttiga hyresrätter på Albyberget i södra Stockholm och fick stor uppmärksamhet när de samlade in tusentals namnunderskrifter för att försöka få till en folkomröstning i frågan.

Underskrifterna ogiltigförklarades, Nooshi Dadgostar baktalades och lägenheterna såldes ut. Idag är de sålda flera gånger om och ägs nu av omstridda riskkapitalbolaget Hembla.

– Jag lärde mig väldigt mycket om att det går att förändra om man samlar många människor.

Men ni förlorade ju i slutändan?

– De godkände inte namnunderskrifterna, där har vi olika åsikter. Men jag tycker att vi påverkade jättemycket. Vi skapade ett oerhört starkt tryck och vi fick ju rätt när det gällde att husen såldes vidare i flera led, numera till ett riskkapitalbolag som överhuvudtaget inte är kontaktbara för hyresgästerna, säger hon.

– Det är ett monument över sossarnas misslyckande, tycker jag.

Klättrat snabbt i partiet

Efter valet 2014 kom hon in i riksdagen och klättrade snabbt i partiet med roller som talesperson för först bostadspolitiken och sedan socialförsäkringsfrågor. Sedan kongressen 2018 har hon varit vice partiordförande.

Nästa steg har känts givet länge, för många både inom och utanför partiet.

Du är kvinna, relativt ung och har föräldrar som flytt hit från Iran. Vad betyder det i kontrast till hur den politiska makten brukar se ut?

– Nu anser jag ju själv att jag är ganska gammal, haha! Ebba (Busch) är till och med yngre. Och Annie blev väl partiledare när hon var 29 eller något (Annie Lööf hade just fyllt 28 år när hon blev partiledare för Centern).

– Men självklart är det så, att det fortfarande är manligt kodade yrken och positioner bland de som styr, i makten och politiken. Jag tycker det är positivt att fler kvinnor är ledare och mobiliserar människor. Sedan har jag ju ganska lång politisk erfarenhet av olika saker.

”Det är ett politiskt hantverk”

Jonas Sjöstedt är idag den partiledare med högst förtroende av alla, 45 procent av väljarna i Sifos senaste mätning, vilket är den högsta noteringen för en vänsterledare sedan Gudrun Schymans dagar.  Att ersätta honom är lite av ett kamikazeuppdrag.

När Sjöstedt aviserade sin avgång skrev Aftonbladets Lena Mellin en krönika där hon menade att Nooshi Dadgostar saknar pondus och politisk erfarenhet och att ”ingen vet vem hon är”.

Själv skrattar hon åt formuleringarna, spänner blicken och svarar rakt.

– Jag tar gärna en fika med Lena så kan vi prata vidare. Jag tror också att det är så att man automatiskt blir känd när man väl har positionen.

Men hur ska du göra för att nå ut till den breda allmänheten och vinna deras förtroende?

– Det tror jag är en större fråga än om hur känd jag är. Det är ett politiskt hantverk. Varje dag behöver vi arbeta för att vinna människors förtroende.

Utmaningen handlar om att vinna tillbaka folks förtroende för politikens möjligheter att se problemen i vardagen och förändra dem.

– Jag tror att många människor som går till jobbet varje dag känner att politikerna vet ingenting om verkligheten. Det är ett mycket större problem. Även om du är känd och står och pratar i tv, så tror jag att väldigt många känner att ”de vet inte hur jag har det på jobbet, de förstår inte hur det är att inte få sitt barn på den närmsta förskolan, eller att inte hitta ett jobb, de har sänkt min ersättning, men det hjäper inte, jag får fortfarande inget jobb”.

– Den utmaningen tror jag är mycket bredare, än att jag ska synas exakt på Lena Mellins premisser.

Det är stort personfokus i politiken och Jonas Sjöstedt är idag Sveriges populäraste partiledare. Är det en stor uppförsbacke att ersätta honom?

– Jag tycker ändå att det är väldigt bra att så många människor känner förtroende för Vänsterpartiet. Det är en väldigt bra utgångspunkt för mig, som vill att vi samlar ännu fler människor i vårt parti för att förändra något. Så jag ser det inte som negativt. Men det är klart att det kommer vara tufft att komma in i detta, ta de stora debatterna och försöka nå människor ännu mer. Jag är ödmjuk inför det, naturligtvis.

Avslöjande pandemi

Konsekvenserna av det senaste halvårets pandemi har visat på många av bristerna i samhället, menar hon.

– Det har verkligen satt ljuset på många av de frågor som vi länge har pratat om. A-kassan fungerar inte. Plötsligt förstod alla det, och då ändrade man det. Sjukförsäkringen fungerade inte, vi kan inte ha en karensdag. Det är som att trycka på smittspridningsknappen. Vi kan inte ha en så här underfinansierad äldreomsorg.

– Det är stora frågor som jag tänker att fler människor känner igen nu, efter att vi alla har genomlidit den här våren. Och idag finns det inget stort och brett parti som representerar arbetarrörelsen. Det kommer att bli Vänsterpartiet som gör det nu framöver. För S har ju flyttat sig från de traditionella värderingarna, om ekonomisk jämlikhet. Så det kommer vara mitt stora projekt framöver. Att tala om för människor att politk kan förändra.

Du har kallat Socialdemokraterna för ”Centerns vänsterfalang”. Hur ska du göra för att få besvikna socialdemokrater att rösta på V istället?

– Vi behöver ta en större och bredare roll i svensk politik. Vi behöver ta ett större ansvar. Vi ska nu axla det här att vara det stora breda vänsterpartiet som man kan samlas kring. Vi behöver ha en mycket starkare och mer kontinuerlig dialog med fackföreningarna och Hyresgästföreningen, de stora folkrörelserna i Sverige.

Både fackföreningsrörelsen och Hyresgästföreningen är traditionellt starka socialdemokratiska fästen.

– Jag noterar ändå samtidigt att de är i stark konflikt nu i två viktiga frågor som är helt centrala. Nämligen anställningstryggheten, den ska ju helt försvinna för anställda som jobbar i lite mindre företag och inskränkas väldigt kraftigt för alla andra. Det slår ju undan benen för att vi själva som arbetare ska ha trygghet och inflytande i våra jobb.

– Och marknadshyrorna, som är det som är Hyresgästföreningen, alltså att vi går ihop och förhandlar om hyrorna. Om inte det ska finnas kvar, då finns ingen hyresgästförening kvar.

– Det är väldigt kraftfulla attacker som den här regeringen går fram med. Och där är det viktigt att vi står upp för att förhindra detta och lyfta upp den kritik och känsla som många människor har.

Känslan som gått förlorad

Nooshi Dadgostar föddes på en flyktingförläggning i skånska Perstorp. Som liten flyttade familjen till ett radhus i Norrköping och sedan vidare till Göteborg. Mamman jobbade inom hemtjänsten och utbildade sig senare till sjuksköterska. Pappan jobbade som arkitekt. När Nooshi Dadgostar upplevde hur landet drogs isär under 90-talskrisen väcktes intresset för politiken.

– Det var stora nedskärningar som påverkade hela landet mycket. Jag var ganska ung då, men det är klart man kände av det. Farsan fick inget jobb, byggbranschen låg ju nere. Morsan slutade jobba i hemtjänsten för det blev så pressat och så få människor som skulle göra så mycket att det inte gick att jobba kvar.

På vilket sätt har uppväxten format dig som politiker?

– Att jag har kvar känslan av hur viktigt det är att känna trygghet redan i uppväxten. När jag ser hur det är idag, när föräldrar är stressade över var de ska ha sitt barn i skolan. Den stressen kände vi inte alls då. Det var självklart att det inte spelade så jättestor roll. Och hur viktigt det är att människor känner att de har ungefär samma intressen, att vi känner oss ganska nära varandra, därför att vi också ekonomiskt är ganska nära varandra. Den känslan är viktig, tror jag.

Och den känslan finns inte idag?

– Nej, det tycker jag inte. Där känner vi lite främlingsskap inför varandra. Vi har helt olika livsförhållanden.

– Jag växte upp i ett annat slags Sverige. Vi hade nästan inga pengar, men jag kände det inte så mycket in på bara kroppen, för det var mycket enklare att hitta ett boende. Jag gick på flera förskolor och alla var ganska bra. Det var inte så tydligt vem som hade pengar och inte.

Hyran höjdes, oron växte

Att bostadsfrågan har varit så central har också sin grund i uppväxten. Hon berättar om tryggheten i att bo i radhuset i Norrköping och den växande oron när de flyttat till Göteborg och såg hyrorna ständigt höjas.

– Jag kommer ihåg hur hyrorna bara steg och steg och steg och att det var svårare och svårare att betala hyran. Som barn blir man väldigt påverkad.

Hon drar parallellen till Januariavtalets förslag om ”fri hyressättning i nyproduktion”, marknadshyror i klarspråk.

– Nu ska människor få den här oron igen. Känna att ”vi kan inte bo kvar, vi måste flytta runt”. Och vart ska man flytta? Om alla hyrorna är marknadsprissatta, och bostadsrätter finns ju inga pengar till. Hur har de tänkt då?

– Och förstås den radikalt förändrade bostadspolitik vi haft de senaste 20-30 åren. Det byggs en tiondel av vad som behöver byggas. Vi behöver ju komma upp i 80 0000-90 000 nya bostäder per år. Det finns ingen ansats till det överhuvudtaget hos den här regeringen.

Hon har bland annat föreslagit att tvinga rika kommuner att bygga fler hyresrätter och att sänka hyrorna med 30 procent i nybyggda hyreshus med hjälp av statliga miljardlån. Det är en bostadspolitik som står långt ifrån regeringens, men det hindrar inte Nooshi Dadgostar från att tro att den kan genomföras.

– Människor håller med oss om det här. Så det är väldigt realistiskt, säger hon och menar att bostäder borde räknas som en självklar del av välfärden, precis som skolan, vården och omsorgen.

– Det är väldigt enkelt. Hur många saknar bostad? De ska vi bygga. Och då måste alla kommuner vara med på det. Man kan inte tacka nej till det, vilket vissa kommuner nu gör.

Hur ska du göra för att få igenom såna här frågor när Vänsterpartiet står på åtta procent?

– Jag är helt övertygad om att människor är väldigt missnöjda. Vi behöver såklart bli bättre på att mobilisera det missnöjet och få ännu fler att känna att det går att politiskt förändra.

”Det går att förändra”

Hon höjer tonen.

– Högersidan har försökt föra in att samhällets problem inte går att lösa, de är ditt eget fel. Förlorar du jobbet så måste du bara aktivera dig lite mer. Hittar du inte ett boende, då är det för att du inte har samlat på dig pengar under hela din barndom och fått en insats till en lägenhet. Det är ditt eget fel. Men vi vill ju få fram att det är ganska svårt som enskild person att påverka byggtakten, eller att påverka konjunkturen och antalet jobb, det är nånting vi måste göra tillsammans, politiskt – och sätta tryck på det. Det går att förändra.

Du har kallat Centerpartiet för ”extrema” och ”farligast i riksdagen”. Varför?

– De har en filosofi som handlar om att skicka alla pengar i samhället upp till en ekonomisk elit, och slå sönder hela vår välfärd. De vill gå längst när det gäller privatiseringen av välfärden. De vill gå väldigt långt när det gäller tryggheten på jobbet. De går längst när det gäller marknadshyror också. Inte ens Fredrik Reinfeldt gick så långt. Skulle de få igenom hela sitt program då skulle vi inte känna igen vårt land. Det skulle vara ett helt annat slags land, som vi kommer ihåg från gamla tider i svartvita böcker.

I de många intervjuer hon gjort om sina visioner inför partiledarskapet har Nooshi Dadgostar ofta lyft frågor som arbetslösheten, att komma åt kriminaliteten genom att sätta åt pengaflödena, klimatomställningen och att skapa nya jobb genom grön tillväxt.

Men framför allt vill hon prata om klassiska höger-vänsterfrågor som välfärden och ekonomin.

– Det är där de stora skiljelinjerna i politiken finns. Ska alla våra resurser och vinster vi gör i samhället samlas i händerna på några fåtal människor? Eller ska det vi gör tillsammans – för det är ju inte bara direktörerna som jobbar utan det är fler som skapar de här värdena – tillfalla alla?

Las-beslutet ligger fast

Allra först ska hon dock ta över stafettpinnen i den djupt infekterade frågan om las. Vänsterpartiets hot om att väcka misstroende mot regeringen ligger bergfast så länge hotet om lagstiftning finns kvar.

Hur skulle det kännas om det första du gjorde som ny partiledare för Vänsterpartiet var att fälla en socialdemokratisk statsminister?

– Vi får se vad som händer. Samtidigt tycker jag att alla som läser din artikel ska känna sig trygga med att det var väldigt länge sedan vi sa att vi trycker gult för Stefan Löfven, men det är med två väldigt tydliga villkor. Man kan inte krossa människors anställningstrygghet och hyressättningen är inte bara fastighetsägarnas sak.

Hur ser du på möjligheterna till en rödgrön regering i nästa val?

– Jag tror det finns goda möjligheter. Vänsterpartiet har svaret på de utmaningar människor möter i sin vardag och jag är övertygad om att det kommer synas i valresultatet.

Vilken ministerpost skulle du vara mest intresserad av i så fall?

– Statsministerposten.