Nino Ramsby: ”Det krävs så mycket kraft att leva som trans”

Jag berättar något om människan genom att berätta om mig själv.

– Mitt konstnärskap handlar om att jag visar mig själv som just den människa jag är och i det ingår, medvetet eller undermedvetet, alla dessa perspektiv. Att skildra sig själv som människa kan inte vara annat än politiskt tänker jag. Det vill säga att ja, jag är en politisk konstnär. Jag berättar något om människan genom att berätta om mig själv.

Vad betyder hem för dig, känner du dig hemma i den du är nu?  

– Jag har alltid varit hemma, både innan jag kodades som man och efter. Hemma för mig är en själslig kontakt med mig själv och min omgivning.

Vad står könsdysfori för, vad betyder det för dig? 

– Dysfori betyder ju egentligen obehag och inte förvirring, som jag märkt att många tror. För mig är det en slags dissonans mellan hur jag uppfattar mig själv och min kropp, kontra vad jag ser i spegeln eller rent fysiskt känner. Det är också något som uppstår i den förvirring som så många av oss känner runt vad kön egentligen är och i att ständigt stångas med dessa frågor och kontrakt. 

– Jag har alltid haft könsdysfori. Jag hade inget namn på det när jag var liten eller yngre. Det tog lång tid för mig att förstå att jag skulle komma att behöva könskorrigerande vård för att eventuellt må bättre, för att lindra könsdysforin. Jag tyckte väldigt länge att jag ”inte borde” behöva byta pronomen eller få könsbekräftande vård. Men till slut förstod jag att det inte handlade om vad jag borde tycka eller inte… utan snarare vad jag trodde mig behöva. Jag vill väldigt ofta understryka att jag verkligen inte ”nödvändigtvis” vill vara kille, men att jag är det oavsett om jag vill eller ej. Även om jag faktiskt rent biologiskt sett inte är det.

Ser du dig som representant för en rörelse, som till exempel en transrörelse?


– Delvis, ja. Jag tänker att vi alla är representanter för alla möjliga saker och jag representerar bland annat trans. Jag gjorde många intervjuer i början av min transition. Jag kände stolthet och insåg att det hjälpte andra men också mig själv. Samtidigt som det var enormt dränerande.

Hur ser du på vår samtid, är du orolig för en backlash? 

– Jag tycker att vi befunnit oss i en backlash sedan några år tillbaka. Bland annat att en klick feminister med relativt stora arenor håller på med liknande härskartekniker som de patriarkatet pysslat med i årtusenden. De ”berättar hur det ligger till med saker och ting” kring kön, genus och trans. Jag tycker att media på ett allt för polariserat sätt rapporterar om bristerna på och avsaknaden av medicinsk forskning i koppling till trans och detta har en direkt inverkan på transvården. 

– Det ”tycks” också väldigt mycket om trans, kön och genus. Där åsikter eller frågeställningar utges för att vara fakta. Till exempel verkar man anse att transvården ska vara färdigutvecklad och 100 procent evidensbaserad, annars har den inget berättigande. Jag tycker absolut att man ska ställa  höga krav på vården och ta reda på och lyssna till de som känner att det inte blev rätt för dem med könsbekräftande vård. Vi behöver prata om detransition och om hur hormoner som sätts in i medicinskt syfte kan påverka kroppen över tid. Jag förstår att jag är extra känslomässigt sårbar för att dessa diskussioner ska bli för polariserade. 

Kommunicera på mer konstruktiva sätt och inte vara så brutalt hårda.

– Jag och många transpersoner med mig känner sig enormt hotade, inte bara personligen, utan för kommande generationer. Det krävs så mycket kraft att leva som trans ändå. Vi människor behöver lära oss kommunicera på mer konstruktiva sätt och inte vara så brutalt hårda, hjälpas åt att ge varandra hopp, lyssna mer, ha en varmare ton, eller snarare mer respektfull sådan. Såklart uppriktiga och sakliga och som vanligt: mer kunskap och vilja till kunskap.