– Där börjar helvetesresan, säger Nina.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Hon och Amalias pappa träffas i slutet av 1990-talet. De gifter sig och i början av 2002 föds Amalia.

Hösten 2008 vill Nina skiljas. Amalias pappa vägrar skriva på. Efter ett halvårs betänketid går skilsmässan ändå igenom, mot pappans vilja. Nina vet inte då att hon bara har drygt en månad kvar tillsammans med sin dotter.

Men hon känner på sig att något inte stämmer. Därför polisanmäler hon Amalias pappa för egenmäktighet med barn samma dag som hon får sms:et från Syrien. Hon tar kontakt med Utrikesdepartementet, UD, den myndighet som har i uppgift att hjälpa föräldrar vars barn förts bort. Tankarna surrar. Hon bara måste få hem sin dotter.

Livet är ställt på ända, men till en början känner hon att hon i alla fall inte är ensam. Det finns hjälp att få. Hon driver en process för att få ensam vårdnad om dottern. Amalia tilldelas en advokat som har lång erfarenhet av att få hem bortförda barn. Nina vinner vårdnadstvisten. Det känns inte hopplöst.

Men med tiden blir det allt mer tyst. Advokaten meddelar att inget mer kan göras och avsäger sig fallet. Kontakten med UD blir allt mer sporadisk. Men Amalia är fortfarande borta.

Över sju år har gått

I dag har det gått sju år, 3 månader och 29 dagar sedan Amalia försvann. Nina gör vad hon kan för att hålla ihop vardagen, fast det ibland känns omöjligt.

– Jag måste klara det bara. Man måste vara stark för att överleva. Jag kan inte förklara det, men jag kan inte bara ge upp och sluta leva. Jag har ju personer i min omgivning som behöver mig, säger hon.

Tiden direkt efter bortförandet hade hon kontakt med Amalias pappa. Vid ett tillfälle lovade han att han skulle komma hem med dottern om Nina stod för biljetterna. Men när planet landade i Sverige fanns de inte med ombord.

I dag är det över två år sedan hon senast ringde honom för att få prata med dottern. Hon orkar inte mer.

– Jag klarar inte att ta steget att försöka ringa igen, när jag garanterat får svaret att jag inte får prata med henne. Det är ju inte det jag vill höra, säger Nina.

Vet du någonting om hur hon har det?

– Det senaste som jag hörde var att någon hade kontakt med min exman och han påstod att hon mådde bra. Men det kan jag ju inte veta, han kan ju säga vad som helst.

I brist på formella vägar har hon försökt spåra och få hem Amalia på andra sätt. Genom människor som har som affärsidé att söka upp och föra hem barn som Amalia. Men det är dyrt. Totalt har Nina lagt ut 650 000 kronor. Men vid det senaste försöket, precis innan kriget bröt ut i Syrien, gick det inte ens att spåra var Amalia befann sig.

– Nu kan jag inte låna upp mer pengar, säger hon.

Senast Nina hörde från UD var runt nyår. Då kom ett standardformulerat brev där det stod att ärendet är öppet, men att man bedömer chanserna att få hem Amalia som så små att man inte arbetar aktivt med fallet.

– Jag saknar inte Amalia mindre för att det gått sju år, säger Nina.

Samma år som Amalia försvann anmäldes 55 fall som rör barn som förts ut ur landet till UD. Majoriteten av barnen som försvinner från Sverige förs till länder som har undertecknat Haagkonventionen. I de fallen är chanserna för föräldrar att få hem sitt barn goda, även om det kan ta tid och kosta mycket pengar i form av bland annat advokatkostnader.

I Amalias fall är det svårare. Syrien har inte undertecknat Haagkonventionen och enligt UD är möjligheterna att hjälpa barn som henne betydligt mindre.

– Det är i dessa fall det andra landets lagstiftning som reglerar om och under vilka förutsättningar ett återförande kan ske. UD kan genom sina utlandsmyndigheter kontakta den bortförande föräldern eller andra personer i dennes närhet för att undersöka vilka möjligheter som finns för att få till stånd ett frivilligt återförande. Ibland kan den enda möjligheten för en drabbad förälder vara att försöka driva en rättsprocess i det andra landet, skriver UD:s presstjänst i ett mejl till Dagens ETC.

Har vårdnad enligt syrisk lag

Enligt syrisk lag är det Ninas exman som har vårdnaden om Amalia. Det innebär att Nina i princip är helt utlämnad till hans goda vilja för att få träffas sin dotter igen.

Nina tycker att det är ett svek att Sverige inte gör mer för att hjälpa hennes dotter hem. Det handlar ju trots att om en minderårig svensk medborgare som förts bort olagligen. 

Oavsett vad de syriska myndigheterna anser så är Amalia ett brottsoffer ur ett svenskt perspektiv. Att inget görs beror på en blandning av feghet och diplomati, tror Nina.

– Regeringen vill ju inte stöta sig med dem i Syrien, vad jag har förstått. Men så ser man hur de hjälper till att ta hem journalister och andra som blivit gripna. Men vi vanliga medborgare, vi får ingen hjälp. Det känns för jävligt rent ut sagt, säger hon.

”Finns i bakhuvudet hela tiden”

Nina har inte gett upp hoppet om att få hem sin dotter. Men just nu känns alla möjligheter uttömda. I februari flyttade hon och hennes nuvarande man för att komma bort från alla jobbiga minnen. De hittade drömstället, ett rött hus med vita knutar högst upp på en grönskande kulle i Färgelanda i södra Dalsland.

Nina tänder ett ljus för Amalia varje kväll, ”för att hon ska hitta hem”. I trädgården står två prydnadsänglar. Amalia älskade änglar.

Jag frågar Nina om hon kan beskriva tiden utan Amalia. Hur har vardagen sett ut? Hur har hon tagit sig igenom åren?

– Jag har försökt att fokusera på jobbet. Jobbat, jobbat och jobbat. Det är mitt sätt att fly för att slippa tänka. Och hundarna, vi har hundar som vi jobbar mycket med. Men Amalia finns ju hela tiden i bakhuvudet, jag släpper det aldrig. Det går inte.

Hundarna Walle och Chilli är båda omplaceringshundar som behövt nya hem. Nu leker de under björkarna på gräsmattan framför huset.

Där inne har Nina inrett ett rum till Amalia. Att inte ge dottern ett rum i det nya huset vore otänkbart.

– Oavsett var jag bott så har hon haft ett eget rum. Hon ska ha sin plats, det är ju här hon hör hemma.