BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Den främsta anledningen till att vi flyttade var att det inte fanns någon möjlighet att utvecklas för oss i Italien, säger han.
Små jobbchanser
Han är uppväxt i en liten by med 2 000 invånare uppe bland bergen, 800 meter över havet, en bit från storstaden Neapel. Han berättar att närmsta sjukhus ligger sex mil bort och att varje år när det snöar leder det till veckor av kaos då det saknas pengar till att skotta bort snön. Utsikterna till att få ett jobb i Italien bedömer Nicolas som små.
– För att över huvud taget ha en chans att få ett jobb så behöver man som ett minimum en universitetsexamen. Förr i tiden var det ovanligt att man läste vid universitetet i våra områden. Men nu kan man inte ens komma i närheten av ett jobb utan en examen. De enklare jobben är alla tillsatta och där har man som ung inte en chans att slå sig in. Då återstår det bara att plugga, men det finns inte lån och stöd för studenter, utan man betalar allt från egen ficka och det är inte alla som har möjlighet till det.
Nicolas Cappiello vittnar om att läget i Italien har förändrats kraftigt sedan krisen slog till 2010.
– En kompis till mig som bor kvar skrev på Facebook häromdagen att för tio år sedan såg man barn och ungdomar som spelade fotboll och folk som var ute och roade sig i byn. Men nu är gatorna tomma. När jag var hemma i januari träffade jag inte en människa under en vecka, det har blivit en spökstad.
Produktionen flyttar
Den italienska staten, berättar Nicolas Cappiello, har dragit sig tillbaka sedan krisen, och i stället för att erbjuda samhällsservice framstår den som en byråkratisk koloss. Det, i kombination med att många förlorade mycket på krisen, har gjort att det spridits en rädsla för ekonomin i samhället. Ingen vågar längre investera och de fabriker som finns lägger ner eller flyttar produktionen.
– Folk vet att det är bortkastade pengar att satsa på något. Staten ger inget stöd utan i stället drunknar man i skatter och byråkrati. De investeringar som skulle kunna göras försvinner utomlands och fabrikerna stänger. Hela familjer kan stå utan inkomst. Det är rätt allvarligt faktiskt.
Nicolas Cappiello menar att han inte är ensam om att ha kommit till Stockholm från Italien nyligen. Det finns i dag ett stort community av italienare som bor i Stockholm. Gruppen "Italienare i Stockholm" på Facebook, där tips på hur man kan få jobb eller bostad blandas med förfrågningar om att gå på fotboll ihop, har 3 500 medlemmar. Nicolas menar att han märkt av en stark ökning av antalet italienare i Sverige sedan han kom.
– Ta bara en sådan sak som italienska produkter i butikerna. När jag kom hit var det svårt att hitta sådant som vi var vana vid hemifrån. Men nu finns nästan allt här. Jag tror att det beror på att efterfrågan från italienare har ökat vilket gör att man tar in mer av de produkterna.
Vill stanna
Han känner själv cirka 200 italienare som bor i Stockholm och som han umgås med.
– Många av våra vänner har kommit för jobb. Men många har också kommit för att universiteten i Italien inte erbjuder möjligheter att få stöd för att doktorera och forska så de kommer för att forska vid KTH eller universitetet. En mindre del har också kommit för att de hittat kärleken här, säger han och skrattar.
Han säger själv att han saknar livet i Italien – vännerna och familjen. Men att flytta hem är inte ett alternativ. Det skulle betyda att han tvingas ge upp både ekonomiskt oberoende och möjligheten att ha i en egen lägenhet.
– Här kan vi kosta på oss en egen bostad. Men i Italien, där det inte finns några jobb, hur ska man kunna bo i en egen lägenhet då? Vi skulle få bo hemma med våra föräldrar igen.
