– Jag har ju fört den stramaste finanspolitiken som någon finansminister har fört sedan budgetsaneringen, sade Magdalena Andersson utanför den vitkalkade herrgården.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Det är klart att det har gett effekt.

Man har inte behövt examen i nationalekonomi för att hänga med i finanspolitiken under valrörelsen.

Den som spar, hen har.

Den som skär ner, har ännu mer.

När Magdalena Andersson berättat om regeringens ekonomiska politik har ordrikedomen förstås varit större. Men så har det låtit på ett ungefär.

Oavsett vilken regering som nu får chansen att lägga fram en ny budget har regeringen Löfven-Andersson därmed lämnat efter sig en stor säck med oanvända pengar.

En kappsäck i Pippi Långstrump-storlek.    

Sveriges statsskuld har under mandatperioden minskat till mindre än hälften av genomsnittet i EU. Det offentliga finansiella överskottet har samtidigt vuxit till ofattbara 1 200 miljarder kronor. (Vi återkommer till det.)

Enligt de prognoser som finansministern presenterade där på Harpsundtrappan kan staten dessutom öka sina utgifter med över hundra miljarder kronor kommande fyra år utan att ens nagga lite i kanten på överskottet.

Men ändå:

– Om man tar ekonomiskt ansvar så skulle jag lova ut betydligt mindre än hälften av det, säger Magdalena Andersson.

Finansministerns vallöfte alltså: Betydligt mindre än hälften av vad staten går med plus.

Om ladan efter förra valet var tom, är den nu proppfull med stålar – men låst.

Det handlar givetvis om att ta ansvar för Sverige och ordning och reda i finanserna.

Samtidigt dessa gula löv och förtvinade ax redan i juli, och en valrörelse som fokuserat nästan uteslutande på de stora, för att inte säga gigantiska, problem och utmaningar vi står inför. Ur det perspektivet ter sig uttalandet nästan lika besynnerligt som sommarresidensets märkvärdigt gröna gräsmatta denna sensommar.

Men det är skilda världar.

De andra statsrådens intervjusvar har sett märkbart annorlunda ut. De har lovat reformer, krafttag, satsningar, miljarder. Det har ju trots allt varit valspurt. Klart de har sparat de bästa bitarna valfläsk till sist.

Finansministern har sparat något annat.

”Betydligt mindre än hälften”, närmare bestämt.

Är det valsmisk?

Under regeringsperioden 2014–2018 har Sverige gått som tåget. Så som det gjorde förr åtminstone. Statsskulden har sjunkit med hela 10 procentenheter som andel av ekonomin och är nu den lägsta sedan slutet av 1970-talet. Utifrån ett internationellt perspektiv ligger statsskulden på 40 procent av BNP, vilket kan jämföras med Tyskland – den ekonomi som annars lyfts fram som ett föredöme i Europa – som har en statsskuld på långt över 60 procent.

Även om statsskulden i sig inte ger hela bilden, visar det på handlingsutrymmet Sverige har skaffat sig sedan finanskrisen genom att idogt spara i ladorna.

Frågan är till vad.

Stefan de Vylder är nationalekonom och tidigare docent på Handelshögskolan i Stockholm:

– Det är egentligen ganska sanslöst. Sverige har en extremt låg statsskuld och staten kan idag låna till nollränta. Att sträva efter budgetöverskott och vägra att låna till investeringar är detsamma som att säga att det inte finns en enda offentlig investering som har en samhällsekonomisk avkastning som överstiger noll. Jag tror, för att ta ett exempel, inte att någon som har åkt tåg dom senaste åren skulle hålla med.

Sandro Scocco, chefekonom på Arena Idé, instämmer:

– I efterhand kan man säga att det hade varit möjligt att bedriva en mycket mer expansiv finanspolitik ända sedan finanskrisen. Nu har vi istället hamnat i en situation där vi för att upprätthålla efterfrågan i ekonomin varit tvungna att bedriva en relativt extrem penningpolitik med minusränta och ökad skuldsättning för hushållen.

Sedan har vi det här med det samlade offentliga överskottet.

I socialdemokratiska finanspropositioner har det under många år hetat att vi har ”en negativ nettoskuld” på några hundra miljarder kronor. Det kanske inte låter så kul, men en ”negativ nettoskuld” är handelshögskolska för att cashen rullar in. Sett till de finansiella tillgångarna befinner sig Sverige nu i en närmast extrem situation. Nettoskulden har faktiskt varit negativ så länge att den upphört att vara en skuld helt och hållet och istället blivit en förmögenhet. Jämfört med andra industriländer, som har en nettoskuld på runt 60 procent av BNP, har Sverige idag en nettotillgång på 20 procent. Det betyder över 1 200 miljarder kronor i finansiella tillgångar. Framförallt pengar från stat, socialförsäkringar och kommuner som varje år placerats på börsen.

Det är mycket pengar.

Så mycket att även om regeringen skulle storsatsa varje år och överskrida överskottsmålet i två decennier framöver så skulle vi fortfarande ha en förmögenhet snarare än skuld. I praktiken har vi alltså väldigt starka statsfinanser. Eller för att låna Olof Palmes bevingade uttryck från 1976: bordet är dukat.

Vad som läggs upp på faten beror emellertid på vem som sätter sig vid bordet.

När Palme myntade uttrycket för 40 år sedan var det den nya trepartiregeringen med Fälldin i spetsen som satte sig till bords och som startade en långlivad borgerlig tradition vid makten: Att använda socialdemokratiska överskott till att sänka marginalskatterna och införa avdrag för höginkomsttagare. (Den första avdragsreformen Fälldin-regeringen genomförde kallades för ”lönesparande” och innebar att den som kunde stoppa undan en del av lönen i fem år fick dra av 20 procent av beloppet.)

Även den efterföljande folkpartistiska regeringen med Ola Ullsten som statsminister försökte sänka marginalskatterna, men då var kråset redan smörjt och förslaget föll eftersom även Centerpartiet tyckte att nu fick det räcka med ofinansierade sänkningar.

År 1991 var det dags igen. Carl Bildt och kompani kom också till ett dukat bord, hette det. I alla fall till en början. I valrörelsen hade Bildt lovat 30 miljarder kronor i skattesänkningar och i sin första regeringsförklaring deklarerade han att det nu gällde att ”lägga grunden för en ny period av tillväxt, företagande och utveckling i Sverige”. Det innebar en omläggning av ekonomin i grunden och en motreaktion mot den keynesianska politik som förts i Sverige under efterkrigstiden. Inspirerad av ledande nyliberala ekonomer var tanken att staten inte skulle blanda sig i konjunktursvängningar längre. Även om en begynnande finanskris börjat pyra skulle de strukturförändringar Bildt ville genomföra inte hejdas av hänsyn till några kortsiktiga effekter på efterfrågan. Stabiliseringsåtgärder ansågs förlegat.

Efter tillträdet presenterade finansminister Ann Wibble 1992 en budget med kraftiga skattesänkningar, som trots att den kombinerades med utförsäljningar och privatiseringar av 34 statliga bolag var helt ofinansierad och hade ett underskott på 70,8 miljarder kronor. På trappan till Harpsund skyllde Bildt sommarens negativa nyheter om sviktande ekonomi på ”semesterspekulation” från illa informerade sommarvikarier.

Även denna gång yrde gula löv över sommarresidenset när budgetöverläggningarna presenteras på Harpsund i augusti. Det var den dittills varmaste sommaren sedan 1700-talet. Lantbrukare led svårt av torkan som också startade mängder med svårsläckta skogs- och gräsbränder. Ett par månader tidigare hade den första stora klimatkonventionen antagits i Rio för att stoppa utsläppen av växthusgaser.

Men Miljöpartiet hade just åkt ur riksdagen och nu handlade det om ekonomin. Och om att bedriva borgerlig finanspolitik.

En månad senare steg räntan till 500 procent och krisen var ett faktum. Men istället för att satsa sig ur krisen i keyniansk anda genomfördes nu omfattande nedskärningar i välfärden för att minska hålen i statskassan. ”Den enda vägens politik”, som Bildt kallade det. Sjukersättningsnivåer sänktes, pensionsåldern höjdes, två semesterdagar slopades, två karensdagar infördes, och så vidare.

Samtidigt fullföljdes programmet med slopad skatt på aktieutdelning, sänkt skatt på aktiereavinster från 25 procent till 12,5 procent, sänkt bolagsskatt från 30 procent till 28 procent, sänkt arbetsgivaravgift med 7 procent.

Det var det överskottet.

Ett problem med valrörelser är att de tenderar att bara blicka fyra år bakåt eller framåt, medan många samhällsekonomiska förändringar löper över mycket längre tid. Under den senaste mandatperioden har det skett en förstärkning av välfärden. Samtidigt lever många av de nedskärningar som initierades under Bildtregeringen kvar än idag. I ett längre perspektiv har skatte­kvoten sedan 90-talet sänkts med 6,5 procent av BNP jämfört med idag – vilket innebär cirka 275 miljarder kronor i förlorade intäkter för staten jämfört med då.

En rapport från Arena Idé som släpptes tre dagar före valet visar att behoven inom välfärden samtidigt har vuxit med 20 procent under samma period. För att i dag nå upp till 1990 års kvalitet på välfärden skulle det krävas en ökning med 127 miljoner arbetade timmar, vilket motsvarar cirka 81 000 fler anställda.

När Socialdemokraterna återigen tog makten efter finanskrisen ärvdes en stor del av de normer som den nyliberala ekonomin etablerat. Göran Persson började det mödosamma arbetet att genom stram finanspolitik spara sig till överskott i statskassan igen. Ett utgiftstak infördes som innebar att riksdagen flera år i förväg skulle fastställa en gräns för hur höga utgifterna fick vara. Oavsett hur stora inkomsterna var. Därtill kom ett överskottsmål som angav att staten över tid ska gå plus med ett antal hundra miljarder. Ramverket blev på så vis en finansiell tvångströja.

När Fredrik Reinfeldt och Alliansen vann valet 2006 var bordet återigen dukat. Samma visa upprepades en gång till. Det nya med Nya moderaterna var att skattesänkningar nu kallades för jobbskatteavdrag. I övrigt var det den enda vägens politik som gällde. Intäkterna till statskassan sinade, och trots att skattesänkningarna även denna gång finansierades med utförsäljningar av statliga bolag och sänkta nivåer i socialförsäkringssystemen, vändes överskotten återigen till underskott.

En del av skattesänkningarna kunde också finansieras av en reform som Göran Persson genomförde under budgetsaneringsåren och som kom att få väldigt stor betydelse för statens ekonomi, men som sällan kommuniceras mellan politiker och väljare.

Det kallas för automatiserad budgetsanering.

Systemet är egentligt enkelt: Medan skatter bestäms i procent fastställs bidrag och anslag i kronor. Effekten blir att när ekonomin växer och statens inkomster ökar, ligger utgifterna still. På så sätt pågår ett ständigt sparprogram i välfärden där ersättningar långsamt tappar i värde i takt med inflationen och tillväxten. Inte heller statsbidragen till kommunerna räknas upp automatiskt.

Enligt Ekonomistyrningsverket, som övervakar de offentliga finanserna, ger denna automatiska budgetsanering en årlig besparing på sammanlagt omkring 0,5 procent av BNP. I pengar räknat handlar det om runt 20 miljarder kronor.

Taket i a-kassan är ett talande exempel.

Mellan 2002 och 2015 höjdes nivån inte en enda gång, vilket till slut gjorde att bara en av tio arbetslösa fick ut maximala 80 procent av sin gamla lön. En nedskärning som skulle varit svår att försvara för väljarna om den lagts fram som ett förslag, men som alltså sker automatiskt.

Häri ligger också svaret på hur de två verklighetsbeskrivningarna går ihop – där stora miljardreformer presenteras samtidigt som det offentliga sparandet ökar med tiotals miljarder.

Häromåret kallade nationalekonomiprofessorn Lars Calmfors reformutrymmet för ”ett språkligt missfoster” och krävde att regeringen öppet skulle redovisa hur pengarna till reformer faktiskt uppkommer. Eftersom den automatiska budgetsaneringen innebär en besparing med uppemot 20 miljarder kronor varje år är alla satsningar under den nivån i praktiken att betrakta som en nedskärning.

Därtill kommer den demografiska förändringen. Om personaltätheten i välfärdstjänsterna ska vara oförändrad behöver statsbidragen i genomsnitt öka med ytterligare drygt 20 miljarder per år framöver, enligt beräkningar som Riksrevisionen tagit del av.

Totalt handlar det alltså om ett tillskott på runt 40 miljarder bara för att behålla status quo i välfärden.

Det är mer än vad flera partier ens fläskat på med i sina valkampanjer. Moderaterna gick exempelvis inför valet ut med att de vill satsa totalt 20 miljarder på den kommunala välfärden kommande mandatperiod.

Samtidigt vill de sänka skatten för löntagare med 22 miljarder.

Om de får chansen fjärde gången gillt återstår att se. Vid det laget lär alla löven ha gulnat igen.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.