”Kan man hjälpa en person lite är det ändå viktigt”
Jet Koopmans är aktiv i föreningen Vi står inte ut i Uppsala. I samband med omförflyttningarna från Migrationsverkets boende i Ribbingebäck valde hon att ta in och hjälpa en asylsökande afghan under en period.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I början av året stängde Migrationsverket flera boenden. Där var det många unga som antingen hade fått sin ålder uppskriven av Migrationsverket eller var över 18. De ville bo kvar i Uppsala för att kunna gå kvar i skolan och det var inte självklart att de skulle få göra det om de förflyttades till en annan kommun.
Det var genom en lärare i föreningen som jag kom i kontakt med den här unga mannen som bodde hos oss en tid. Det kändes tryggt att det förmedlades på det sättet, för jag kände honom inte då.
Att ta emot någon var inget lätt beslut eftersom vi var två som skulle komma överens om det hemma. Det var svårt till en början både för oss och för honom, men sedan vande vi oss och han blev som en i familjen. Men inte riktigt som ett av våra barn eftersom han har hunnit bli vuxen under sin asylprocess.
Själv ser han sig som vuxen och säger han att om han hade bott i Afghanistan så hade han haft en egen familj och försörjt dem nu.
Ändå behöver han förstås hjälp i det här landet, och vi brukade hjälpa till en del med läxorna och språket och laga mat tillsammans. Jag är också ombud i hans asylprocess nu och hjälper till med det som jag kan.
Killen som bodde hos oss tillhör inte någon minoritetsgrupp i Afghanistan, men har blivit inblandad i en hedersproblematik som också har drabbat hans familj och han upplever själv att han inte kan återvända. Personligen anser jag att hans skäl är tillräckliga, men jag är ingen jurist. Min bild är tyvärr att han nog ändå inte har så stor möjlighet att få uppehållstillstånd, men jag vill ändå förmedla att hoppet inte är ute och driva hans fall så långt det är möjligt.
Asylprocessen skapar mycket oro i den här gruppen. När det händer något i Kabul, eller när någon deporteras, så blir de väldigt oroliga.
Att jag tog emot den här personen hemma hos oss var för att åtminstone påverka på något sätt. Kan man hjälpa en person lite är det ändå viktigt. Vi får lära oss mycket – han har berättat mycket om sitt hemland och om hur saker fungerar där. Hur man bygger hus, lagar mat och om kulturen.
Jag upplever att det finns ett bra ideellt nätverk i Uppsalatrakten för oss som gör det här. Alla som försöker stötta och hjälpa ungdomarna hjälper också varandra med både juridisk kunskap, psykologkontakter och liknande. Men det är inte så mycket hjälp från samhället och det offentliga. Det kostar förstås en del att ställa upp för någon privat också.
Berättat för Malin Beeck
Louise bor i Uppsala och har fem egna barn. Sedan en tid tillbaka bor också en pojke från Afghanistan hemma hos henne.
Förut jobbade jag på hvb-hem för ensamkommande unga. I januari i år blev en av ungdomarna utskriven därifrån och hamnade på gatan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Han hade blivit åldersuppskriven och skulle bli flyttad till ett vuxenboende norr om Kiruna. Han sade nej till placeringen direkt. För hans del var det viktigt med nätverket här. Att få gå kvar i skolan, hålla på med idrott, träffa kompisar och de vuxenkontakter han redan hade. Han sov de första dygnen på buss och sedan även ute något dygn mitt i vintern. Då kände jag att det inte gick längre utan han fick flytta hem till mig.
Jag tror att det är vanligt att de som har jobbat på boenden, i skolor eller som har varit gode män hamnar i det beslutet. I grunden liknar de här ungdomarna ens egna barn. När det kommer till ett skarpt läge är det jättesvårt att tänka ”jag låter det vara, jag går hem till min familj och så får de reda ut det bäst de vill”.
När det gäller killen som bor hemma hos mig så har jag följt honom genom hela asylprocessen efter att han kom 2015. Jag satt med på hans första intervju med Migrationsverket. Då hade han uppenbart inte kommit i puberteten ännu, men sade att han var 15 år. Och han berättade allt.
Skälen till att den här killen har hamnat i Sverige är flera. Dels är han hazar och tillhör ”fel” folkgrupp. Talibanerna är starka i hans provins och hans pappa försvann när han var åtta år, antagligen på grund av en skuld som han hade till talibanerna. Sedan har de ett antal gånger attackerat familjen och försökt få tillbaka pengarna, men det finns inga pengar att få. Som äldste son, åtta år gammal, sågs han som familjeförsörjare trots att han fortfarande gick i skolan. Så han började jobba. Sedan kidnappades han och blev använd som ”dansande pojke”. Han lyckades fly men kan inte komma tillbaka. Han har ett uttalat dödshot emot sig. Homosexualitet är ju förbjudet i Afghanistan och som dansande pojke anses du vara homosexuell trots att du har blivit utnyttjad. Det är inte förövaren som straffas utan pojkarna.
Hans familj är försvunnen. Vi har försökt att få kontakt med dem men lyckas inte. Vi misstänker – eftersom byn i den provins som han är ifrån är utraderad – att de nog inte lever längre.
Man ska ju göra sin ålder sannolik, sina skäl till asyl och varifrån man kommer. Men det enda som Migrationsverket ansåg var sannolikt i berättelsen var platsen som den här killen kommer ifrån. De skrev upp honom med tre år i ålder och påstod att han var 18 år baserat på berättelsen. Det var första gången som hans ben slogs undan totalt och han kraschlandade i det första avslaget. Han överklagade och sedan kom det andra och tredje avslaget.
I våras blev han tagen av polisen vid en rutinkontroll på gatan. De såg att han hade ett avvisningsbeslut och skickade honom till förvaret i Märsta och sedan till Åstorp i Skåne. I maj var han planerad att flyga till Kabul samtidigt med ett 20-tal andra afghaner. Han ringde mig, sade farväl och tackade för allt.
Jag lyckades få av honom när han redan hade satt foten på bussen genom att skicka ett överklagande av verkställigheten. Det var helt juridiskt korrekt, det var bara det att det kom in sådär på håret. Jag fick ringa och fråga om de hade lyft honom av bussen, men då hade de inte fått in något. Jag fick ringa olika instanser för att puffa på om det här mejlet och se till att överklagandet skickades.
Migrationsverket lägger verkställighetsbeslut så nära i tid till deportationen som möjligt, så att man inte ska hinna överklaga igen. De gör ungefär som när man budar på Tradera, att lägga in det precis så att ingen ska hinna komma med ett nytt bud.
Överklagandet som vi har lagt fram innehåller nya skäl. Vi menar att hans situation är färgad av att han har bott här och att han kommer att uppfattas som en västerländsk kille. Det blir en hotbild att han inte är troende muslim tillsammans med de senaste händelserna i Kabul.
Skulle vi misslyckas och han deporteras har jag sagt till honom att jag antagligen får åka ner till Kabul. För den här ungdomen som jag har hand om saknar en viktig identitetshandling som behövs i Afghanistan, en tazkira. Det är en handskriven handling men utan en sådan klarar du dig inte. Du kan inte få jobb och det går inte att öppna bankkonto, och därför går det inte heller att skicka ned några pengar.
Den enda möjligheten att få en tazkira utfärdad är att en äldre släkting går i god för dig – och han har ju inte någon sådan släkting. Med ett dödshot över sig skulle han inte klara sig länge. Så jag skulle bli tvungen att åka ner.
I dag försöker vi ta det lugnt och inte tänka på det här. Även om min ungdom sover hos sina kompisar flera kvällar i veckan så har vi telefonkontakt varje dag. Ibland kommer han och hans kompisar hem till mig. De vill gärna hjälpa till med något för att ha saker att göra och få tiden att gå. Mitt hem förvandlas ibland till en fritidsgård men jag ser att det gör gott.
Men varje gång som det händer något i Kabul eller med någons asylprocess, så märker jag att det blir en väldig oro och press i det här gänget. Tyvärr vet jag att jag inte kommer att orka kämpa lika mycket om det är någon annan av dem som hamnar i förvar – jag har lagt ner ungefär ett heltidsjobb utöver det jag redan har på den killen som bor hos mig.
Berättat för Malin Beeck
Fotnot: Louise är en pseudonym.
Minna Blom bor i Sala. Under en period var hon värd åt en afghansk pojke med stora hälsoproblem. De har fortfarande kontakt och Minna är orolig för honom.
I dagsläget har jag två ungdomar boende hos mig. Men killen som jag vill berätta om bor inte här längre.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag har jobbat som vikarie på hvb-hem i Sala kommun. I november förra året sade boendet upp några pojkar därifrån som skulle flyttas till vuxenboende.
En av pojkarna hade tidigare bott hos mig när jag hade familjehem och tog kontakt med mig igen när han flyttades till ett vuxenboende för att han mådde så fruktansvärt dåligt. Då hade det precis varit en rå misshandel där 15 personer hade slagit ner en homosexuell kille.
Han mådde också fysiskt väldigt dåligt samtidigt som det malde en del i huvudet. Då valde jag att flytta hem honom till mig. Vi var till akutmottagningen där det visade sig att han hade ett medfött hjärtfel, ett hål i hjärtkammaren som växte. Han var inlagd för undersökningar innan han fick komma hem, men sedan mådde han bara sämre och sämre. Det tog jättemycket tid och kraft och vi fick åka hit och dit och fixa och jag upplevde inte att jag fick någon hjälp vare sig från sjukvården, psykiatrin eller socialtjänsten. Jag ville att han skulle få en kontakt på socialförvaltningen. Men de menade att de inte hade med saken att göra utan att det låg helt i Migrationsverkets händer.
Någon gång fick jag ringa på ambulans för att han hade svimmat och kräkts. Då fick jag höra när ambulanspersonalen kom att det är afghanska pojkars uttryck för oro att svimma på det viset. I dag har han till och med papper på att svimningen hade orsakats av hjärtfelet.
Det blev så illa att det en dag bara svartnade för ögonen på honom och han försökte hoppa ut genom balkongen. För han kunde varken äta eller sova till slut. Det var så mycket snurriga tankar i hans huvud.
Han väntar fortfarande på operation men har fått en tid nu i höst. Första hjärtläkaren var jättebra och förklarade precis vad som behövde göras. De har gått in med röntgen och tittat på felen. Men det är kö och olika prioriteringsordningar inom sjukvården.
Själv menar han att det här inte är hans största problem, utan att han har två små bröder i Afghanistan som han hela tiden måste hitta boende och mat för. De är 11 och 13 år och eftersom föräldrarna är döda så försöker han hela tiden att hjälpa dem med vart de ska ta vägen. Han har vänner som tar emot dem, men som vill ha pengar av honom i utbyte. Han och syskonen är hazarer och förföljda i Afghanistan.
Tyvärr klarade jag inte av hans problem till slut. Min egen hälsa klarade inte av det här, och jag hade inte de ekonomiska förutsättningarna. Jag tog kontakt med Migrationsverket och med socialtjänsten. Jag ville också att han skulle få komma till ett vårdboende för han fick inte i sig någon mat utan kräktes upp allt han åt. Men psykiatrin bollade över på sjukvården och vice versa. Till slut fick han ett boende i Norberg, där det inte fanns personal och där han förväntades laga sin egen mat. Som tur är hade jag en bekant på orten som hade bättre förutsättningar att hjälpa honom och han började långsamt må bättre där. Men nu ska det boendet stänga och han kan få flytta till norra Norrland, vilket han ser som en katastrof.
Han kommer att flytta innan han får operation, och om det inte finns personal som är lyhörda för försämringar i hans tillstånd – själv är han lite rörig och kan inte alltid berätta – så finns det risk att han dör i det här.
Berättat för Malin Beeck
