BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Nu sitter vi i en tom restaurang som Emmie och Kristoffer har köpt, inrett, drivit – och sedan lagt ned. I glasmontern bakom disken står fortfarande läsk och lockande bakverk uppradade. En stol med skylten "Stängt" blockerar ingången.
– Det finns en samhällelig norm som säger att man ska stå sitt kast, gneta på och härda ut. Men varför ska man göra det? Det finns inget misslyckande i att prova nya saker och sedan våga avsluta det om det inte känns rätt, säger Emmie Särnstedt.
För ett år sedan jobbade hon som projektledare mot våld i nära relationer på socialförvaltningen i Kumla. Ett viktigt och givande arbete, om det inte vore för formen. Att spendera åtta timmar om dagen på kontor var inget för Emmie.
– Det passade inte mig. Det är så mycket administration och liknande saker som tar tid ifrån det man egentligen ska göra, saker går långsamt och jag blev ofta frustrerad.
Kanske starta eget?
Tankar om att göra något annat började gro. Kanske kunde man starta eget, prova en annan bransch, hoppa och se var man landar? Emmie fick nys om en ledig restauranglokal mitt på Järntorget i Örebro och trots att hon, såväl som sin sambo, helt saknade erfarenhet av matlagning eller av att driva företag så beslöt de sig för att göra slag i saken. I februari i år slog de upp portarna till sin alldeles egna restaurang "Annars dör man".
– Många tyckte vi var så modiga, men själv kände vi att det inte fanns någon egentlig risk. Vad skulle kunna hända liksom? I värsta fall får man väl stänga ner och göra något annat.
Och så blev det också. Efter bara två månader. Men det berodde inte på att affärerna gick dåligt. Eller på att arbetet var för slitsamt. I själva verket hade de massor av kunder och jobbade ändå mycket mindre än de hade gjort på sina tidigare jobb.
– Man tänker att man borde vara nöjd när det går bra. Men det roliga var den kreativa processen innan. Att planera, inreda, lära sig lägga golv och knåpa ihop menyer. När det väl var gjort och monotonin i själva arbetet tog över var spänningen borta. Så kom dagen då vi tittade på varandra igen och sade "Är det här verkligen det vi vill göra?".
I dag har Emmie återgått till att arbeta med sina hjärtefrågor, genus och hbtq. Men den här gången är det som frilansande föreläsare. Dessutom är hon tränare i självförsvar för tjejer.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Min arbetssituation i dag är superlyxig. Jag kan lägga upp mina dagar på det sätt som passar mig, och vara med och påverka både på lång och kort sikt. Det är väldigt givande.
Många skulle kalla henne vansinnigt orädd och driven. Men själv har hon svårt att känna igen sig i bilden.
– Jag är en bruksortstjej från en fattig arbetarklassfamilj i Fagersta och blev utsatt för allvarligt våld som liten. Det skapar en väldig rädsla och rotlöshet. Jag har försörjt mig själv sedan 15 års ålder och har liksom inte jobbat arslet av mig för att jag har varit duktigare eller mer orädd än någon annan, utan för att det har varit det enda alternativet. Men nu har jag någonstans att bo, kan betala räkningarna och strävar efter ett mer balanserat liv och nya kunskaper. Till exempel vill hon lära sig mer om metoden "Response-based practice", som handlar om hur polis, socialtjänst och vård kan förbättra sitt bemötande av människor som har utsatts för våld och sexuella övergrepp.
– Jag skulle gärna medverka till att utveckla det. Bemötandet som offren möter i dag är ofta skuldbeläggande. Det får tyvärr avgörande konsekvenser för hur de som har drabbats kan gå vidare, eller inte gå vidare, med sina liv, säger Emmie Särnstedt.
