– För vår del försvann tsunamin helt och hållet. Det låter hårt, men det blev helt obetydligt. Den bara försvann. Det var så klart viss frustration för oss som var drabbade att man från media och samhället i övrigt inte förstod omfattningen på den här katastrofen. Vilka åtgärder som behövdes här, säger Elias Turesson. Han minns fortfarande stormen som om den var igår.

Att jämföra katastrofer och människoöden är vanskligt. Men på något sätt är det omöjligt att tala om vad som hände i Kronobergs län den 8 januari 2005 utan att nämna det som utspelade sig i Thailand den 26 december 2004.

Det var i januari, när hela världen var i chock över 300 000 dödsfall efter tsunamin, som det började blåsa upp på Elias Turessons släktgård i Alvesta. Det var stormen Gudrun som gjorde entré. De närmaste 24 timmarna, och många veckor därefter, skulle Elias och många andras fokus flyttas från en asiatisk katastrof till en svensk.

– Det blåste upp några dagar innan och då började vi förstå att det var något extra. Jag var tvungen att gå ut med hundarna på baksidan av huset för att inte få något på mig. Det var rätt intensivt, kan man ju säga. Här har man hört mycket om stormen 1969, min farfar pratade om att det var katastrof då. Jag frågade en granne om hur det här var i jämförelse och han sa med darr i rösten att det var mycket, mycket värre nu. Då förstod jag att det här var jävligt allvarligt, minns Elias Turesson.

Farfar försvann

Elias studerade för att bli jaktvårdskonsulent och bodde inte på gården när stormen inträffade. Det gjorde däremot hans farfar. Och han var i behov av dialys.

– Jag körde till gården under stormen. Jag fick ta flera mils omväg på grund av alla träd som låg över vägarna. När jag kom fram var farfar inte där och då blev vi verkligen oroliga. Telefonnätet var utslaget så efter mycket om och men hittade vi honom i en annan by. Han hade försökt ta sig hem men tvingats vända och övernatta hos vänner. Han fick evakueras med militärhelikopter.

I Ljungby förberedde sig brandinspektör Mikael Holmstrand samma kväll för att åka hem till sin familj. Det blev inte så mycket av det.

– Det går inte att prata om en huvudutmaning i det skedet, det var så mycket som behövde göras. Det var stormen i sig som ledde till stora skador på skogen, det i sin tur gjorde att det blev väldigt svårframkomligt och farligt för människor i trafiken. Det initiala var att öppna upp vägar och hjälpa till med den biten. Se till att ambulanser kunde komma fram, berättar han.

Mikael Holmstrand skulle få jobba flera dygn innan han fick komma hem igen.

– Vi jobbade dygnet runt. Det var jobbet som hände då.

Samhället slöt upp

Samma sak gällde Elias. Han deltog i en stödgrupp som arrangerades av Eon och Lantbrukarnas riksförbund. År 2005 var han 24 år gammal och tillsammans med sina studiekamrater röjde han upp på vägarna.

– Det var helt overkligt egentligen. Tårarna rann i flera dagar när man körde ut genom området och insåg omfattningen.

Historierna och livsödena är många från den stormiga natten. Elias berättar om en vän som försökte ta sig hem med bil tillsammans med sin son.

– De var bara 500–600 meter hemifrån men kunde inte gå ut på grund av risken att bli ihjälslagna av fallande träd. Hela bilen var omgärdad av fallande träd, båda sidospeglarna var avslagna, men inget träd hade ramlat på bilen.

Sju personer dog under själva stormen, en siffra som skulle stiga till 17 under röjningsarbetet till följd av arbetsolyckor och självmord. Just att hantera och hjälpa människor som mådde dåligt blev en viktig del av Mikaels arbete i räddningstjänsten.

– Vi fick många samtal om folk som inte mådde bra och då förstod vi att de behövde mer hjälp och stöd. Visst blir man känslosam när man pratar med folk och tar emot samtal från människor som säger att de är trötta på livet. Det var väldigt många sådana telefonsamtal.

Skog för miljarder

För åtskilliga skogsägare blev stormen en mental prövning. Marken och skogen har ofta gått i generationer och för många var det inte bara den egna pensionen som föll i vindarna, det var också barnens framtid och trygghet. Under stormnatten föll, enligt Skogsstyrelsen, 75 miljoner skogskubikmeter och totalt slutade notan på 18,4 miljarder kronor. I Byholma, Ljungby kommun, fick man en ofrivillig turistattraktion när allt fällt timmer radades upp för förvaring. Elias Turesson förlorade själv miljonbelopp när han var tvungen att sälja den skog som fällts till ett betydligt lägre pris än vad som annars är marknadsmässigt.

– Det var enorma värden som försvann. Elakt uttryckt så såg ju skogsbolagen sin chans att köpa in till billigare pris. Priserna störtdök eftersom det fanns så mycket virke nere. Skogsmaskinisterna gick över till timmerkörning så priserna på avverkningskostnaderna höjdes. För den enskilde skogsägaren var det enorma förluster, berättar Elias.

Det finns – och fanns – visserligen försäkringar som erbjöd stormskydd, men det var inte många skogsägare som hade en sådan.

– Kriterierna för att skogen skulle omfattas av stormskador var väldigt höga, men i det här fallet hade det absolut lönat sig. Man värderar ju det på vad som hänt tidigare och det var ingen som kunde drömma om att det skulle dunka till med en sådan här katastrof, fortsätter Elias.

Djurlivet klarade sig

Det har gjorts otaliga utredningar efter stormen Gudrun; vad som borde ha gjorts annorlunda, vad det har kostat och varför konsekvenserna blev så stora. När det kommer till själva skogen berodde ödeläggelsen på att många markägare planterat gran och att det fanns så stora mängder skog. Granen med sitt grunda rotsystem är betydligt stormkänsligare än till exempel lövskog. Djuren däremot klarade sig relativt bra. Det finns rapporter om rådjur som stressat ihjäl sig, men det var bara enstaka älgar som dödades av fallande träd.

– Djur har en otrolig förmåga att känna på sig sådana här saker, många klarade sig väldigt bra. Men man kan fråga sig hur ekorrar till exempel klarade sig, för hela deras livsmiljö försvann ju, säger Elias.

Stormen Gudrun drabbade Kronobergs, Jönköpings och Blekinge län värst och historien påverkar i högsta grad även nutiden. Linda Kazmierczak tillträdde som beredskapsdirektör på Länsstyrelsen i Kronobergs län år 2008. Då hade många precis börjat komma på fötter igen, trots att regionen kort tid dessförinnan drabbats av stormen Per i januari 2007.

– Då var det ett län som hade präglats mycket av beredskapsfrågor och av stormar. På ett sätt är det positivt att folk har upplevt en riktig prövning och lärt sig betydelsen av att samverka, säger hon.

Hög motivation

Samarbete är det återkommande nyckelordet, både för Elias, Mikael och Linda. Genom alla berättelser, minnen och erfarenheter fastnar de gång på gång vid att det var tack vare sammanhållning och genom att hjälpa varandra som man klarade krisen.

– Krismedvetenhet är något man ständigt måste arbeta med, men självklart är det centralt att man samverkar. Vi har kommit väldigt långt med strukturella samarbetsformer och det beror på att vi har en väldigt hög motivation i Kronobergs län, fortsätter Linda Kazmierczak.

Elias menar att det fanns en annan anledning till att smålänningarna klarade stormen så pass bra. Kunskapen fanns.

– Det var bara att damma av kakelugnen. Vi klarade oss bra utan ström, även om det blev jobbigt när det drog ut på tiden. Det tog sex veckor innan vi fick ström på gården igen. Och mobiltelefonin dog ju två timmar efter att stormen började, säger Elias.

Livet går vidare

Det har nu gått tio år sedan stormen drog över södra Sverige. Mycket har vuxit upp igen, men skogsnäring tar tid. Det som sås i dag blir i många fall framtida generationers uppgift att skörda. För Mikael Holmstrand går arbetet på räddningstjänsten vidare. Samma sak för Linda Kazmiersczak på länsstyrelsen. Elias Turesson har odlat lövskog på sin mark i dag. Han glömmer aldrig när stormen drog fram.

– Det jag reflekterade över är vilket enormt ljud det var under stormen, och morgonen efter så var det helt tyst. Inte ett ljud. Det låg som ett vakuum över hela Småland. Andarna hade flugit ut ur landskapet.