Nationalistisk yra
Den soliga majsöndagen bjöd på försommarvärme.
Svetten måste ha runnit under vårkapporna och kostymerna på de tusentals kvinnor och män som trängdes i kolonner på Östermalmstorg i Stockholm inför avmarschen. De hade i morgontidningen kunnat läsa om en annan nationalistisk opinionsyttring i jätteformat, i ett annat land. Bredvid artikeln som manade till deltagande i dagens demonstration (”Gör medborgartåget till en imponerande nationell manifestation / Fram under blågula fanor med fast vilja / Ingen får saknas i demonstrationståget i dag”) hade Svenska Dagbladet just denna söndag som huvudnyhet slagit upp ett reportage från Tyskland där författaren Fredrik Böök berättade om ”miljonarmén på Tempelhofer Feld”, nazisternas förstamaj-firande i Berlin. På bild syntes den nyblivne rikskanslern Hitler le i sin kortegevagn. ”Marxisterna voro verkligen slagna med sina egna vapen” berättade en imponerad Böök, den hos alla massor slumrande lusten ”att marschera, att sjunga, att genomhävas av kollektiva stämningar, fick här sin fulla tillfredsställelse utan hämningar och skrankor och ståndsmotsatser.”
Artikeln fortsatte med att hylla censuren som likt en järnkvast sopat rent Tyskland från det osunda och perversa i litteraturen, konsten och pressen, och berömma nazisternas utomrättsliga aktioner mot påstådd judisk korruption, ”ruttenheten” i den tyska statsförvaltningen. Böök ryggade inte ens vid de dödsfall som kantade utrensningarna: ”ur det dova sorlet lägga sig med jämna mellanrum knallarna av självmördarnas revolverskott; det är de komprometterade syndare, som blivit uppspårade och gå rättvisan i förväg.”
Nazityskland var aldrig långt borta under högerdemonstrationen i Stockholm. När tåget vandrat Strandvägen ut till Norra Djurgården hölls ett massmöte. Inför folkhavet sade riksdagsmannen Ivar Andersson att den nationella väckelse som likt en renande vind drog in över Sverige skulle sopa bort mycket unket och sjukt. Hitlers regim visade vägen: ”Den nationella revolutionen i Tyskland kan i det avseendet tjäna som förebild. När den riktar sig mot ruttenheten i förvaltningen, mot oredligheten i handel och slappheten i vandel, då är den ett tecken på att folkets sunda självbevarelseinstinkter ha vaknat.” Partiledaren Arvid Lindman gick i sitt tal till storms mot ”klasspartierna” och fackföreningarna. Bolsjevismen skulle fullständigt tillintetgöras, lovade han, det kommunistiska ogräset ryckas upp med rötterna. Och när klasskampen avblåst och klasskrankorna nedbrutits skulle borgare, bönder och arbetare, sida vid sida, skuldra vid skuldra, bilda en ny och oupplöslig svensk folkgemenskap. För den som följt utrikesrapporteringen var retoriken känd.
”Svensk front!”
Medborgartåget var kulmen på ett halvår av ökad högeraktivism. Partiombudsmannen Jarl Hjalmarsson hade i november 1932 studerat den tyska valrörelsen och drog efter hemkomsten i gång ett nitiskt förnyelsearbete. Systematisk propaganda stod på att-göra-listan, flaggparader, eggande marschmusik och en agitation som vädjade till människors vilja, känsla och fantasi. Partiet bjöd till och med in svenska nazister som föredragshållare och diskussionspartner i sitt utvecklingsarbete. I januari startade partiet en ”kamporganisation” i Stockholm som med blågula armbindlar och under slagordet ”Svensk front!” skulle ingjuta en ”ny och stålsatt nationell anda” i folket.
Januari 1933 var också månaden då Hitler fick bilda regering. I mars kunde nazistledaren driva igenom fullmaktslagarna och avskaffa demokratin. Nybyggda koncentrationsläger fylldes med kommunister och ett växande antal socialdemokrater, fackföreningsledare och journalister. I april avskedades judar från statsförvaltning och universitet. I maj brann bokbålen. Liberala Dagens Nyheter rapporterade att ”Tysk kulturelit flyr till Paris i tiotusental – undan straffarbete, fängelse och tortyr”.
Under tiden bildade den svenska högern sin andra kamporganisation, den rikstäckande Högerfront, och ungdomsförbundet började nu klä sig i uniformer efter förebild från de nazistiska stormtrupperna.
På påskdagen, den 16 april, höll Arvid Lindman tal i Delsbo i Hälsingland. Högerledaren manade till hänförelse och offervilja och förkunnade att det demokratiska samhället inte uppfyllde kraven på ansvar och disciplin. Lindman gick längre i sin demokratikritik än han brukade och uteslöt inte nödlägesdiktatur. Talet var upptakten till det stora medborgartåget i Stockholm fem veckor senare. Under de veckorna tvångsupplöste nazistregeringen de tyska Socialdemokraterna. Inom ett par månader skulle även de borgerliga partier som släppt fram Hitler gå samma öde till mötes.
Entusiasmen falnade
Den svenska högerns entusiasm över Hitlers revolution kom snart av sig. Redan till hösten hade partiet ändrat position och när Lindman höll tal i Göteborg i september tog han avstånd från den tyska diktaturen och från nazistisk politik. Vårens vurm skyldes över så gott det gick. Men förändringen skapade spänningar. Ungdomsförbundet bröt sig loss och gick i nazistisk riktning, medan återstoden av partiet blev alltmer liberal.
Bär historiens eko
Går det att dra paralleller mellan 1930-talet och vår tid? Dagens splittrade parlamentariska läge och svåra regeringsbildningar bär historiens eko. Nationalismen har gjort comeback. ”Sverige, Sverige, jag älskar dig”, deklarerade KD-ledaren Ebba Busch framför en blågul flagga i kolossalformat. Det var för fem år sedan – Brexitomröstningens år, Trumps år. Ett nytt konservativt block har sedan dess växt fram i svensk politik. Dyra löften om att aldrig någonsin samarbeta med Sverigedemokraterna har övergivits, den spricka mellan nationalkonservativa och liberalkonservativa som Hitler åsamkande för snart 90 år sedan tycks vara på väg att överbryggas. I stället uppstår andra splittringar. Nu som då sker snabba positionsförflyttningar.
Extremhögerns framgångar ställer vår tids höger inför samma dilemma som 1930-talets. Segla med vinden eller ta avstånd. Ska Republikanerna sluta upp bakom Trump? Ska de konservativa i EU-parlamentet utesluta Victor Orbáns parti? Kan Jimmie Åkesson ingå i ett regeringsunderlag?
En skillnad är att 1933 års höger redan från början delade många grundvärderingar med fascismen och nazismen. Drömmen om nationell pånyttfödelse och motviljan mot demokratin var redan bärande element i Arvid Lindmans parti. Dagens höger däremot kommer närmast från liberala positioner. Moderatledaren Ulf Kristerssons utspel om kraftigt minskad invandring står därför som märklig kontrast till den Ulf Kristersson som för inte så många år sedan propagerade för fri invandring.
Ingen nationell revolution
Vad historien möjligen lär oss är att utgången av politiska omsvängningar inte är självklar. På kort sikt innebar Hitlers maktövertagande att den svenska högern radikaliserades. På längre sikt motsatsen. Det blev aldrig någon nationell revolution i Sverige 1933. I stället blev 1930-talet decenniet då parlamentarismen segrade och Sverige blev en stabil demokrati. Kohandeln mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, presenterad bara några dagar efter medborgartåget, spelade en inte oväsentlig roll i den utvecklingen.
