– Jag ville rädda världen men hade inte tid att rädda mig själv, säger Michael Kvist.
1999 var han med och startade upp Peace & Love-festivalen i Borlänge. Under nittiotalet hade våld och främlingsfientlighet ökat i staden. Tillsammans med ett par vänner beslutade han sig för att skapa en festival som på ett positivt sätt skulle kunna motverka våldskrafterna i samhället. Michael Kvist engagerade sig helhjärtat i projektet. Samtidigt studerade han interaktionsdesign på heltid vid Malmö högskola. Andra året festivalen skulle arrangeras tog Michael en paus från studierna för att kunna lägga ner ännu mer tid på förberedelserna.
Åren gick, och den lilla festivalen som startade med 900 besökare skulle snart bli en av Sveriges största. Men med besökarantalet ökade också arbetsbördan. 2005 började pressen bli för stor för Michael.
– Jag kände mig aldrig utvilad. Jag hade svårt att fokusera, och det var svårt att släppa saker. Jag hade en vana att ta på mig andras problem. Till det kom sömnsvårigheter. Jag hade ingen mental frizon, säger han.
Lusten för det projekt han brunnit för i så många år försvann, berättar Michael.
– Jag tappade aptiten. Till slut ville jag inte gå upp ur sängen längre, det var då jag insåg att jag faktiskt var sjuk. Jag hade gått från att vara en person som tycker om att vara bland människor till att bli raka motsatsen. Jag ville inte träffa människor, inte svara i telefonen. Det fick mig att inse att det gått för långt, säger han.
Då bestämde sig Michael Kvist för att söka hjälp. Hos läkaren fick han diagnosen medelsvår depression.
– Jag tyckte det var jobbigt att inse att jag hade en sjukdom. Jag kände mig utlämnad.
Genom sjukvården började Michael pröva olika behandlingsformer.
– Jag testade KBT och psykodynamisk terapi i kombination med medicinering. men det funkade inte riktigt för mig, säger han.
Enligt Michael Kvist fanns inte erfarenhet och kunskap att ta hand om utbrändhet i festivalledningen.
– Hade jag varit en vanlig anställd hade jag haft lättare att få den hjälp jag behövde, säger han.
Vännerna, som också arbetade med festivalen, visste inte vad Michael gick igenom.
– Sättet vi släppte pressen var att vi gick ut och tog en öl på helgerna. Men nu ville jag mest vara själv. När de frågade varför jag inte ville följa med ut brukade jag bara avskärma mig. Jag ville inte umgås med någon, jag blev mer och mer isolerad.
Problem i organisationen
Emma, som inte vill uppge sitt riktiga namn, var aktiv i en kvinnojour i Stockholmsområdet under ett par år i mitten av 2000-talet. Samtidigt engagerade hon sig i Amnesty och studerade juridik på heltid. Stressen kom när hon inte kunde sluta tänka på de kvinnor hon hade kontakt med genom kvinnojouren. Flera av dem berättade väldigt tunga historier från sina liv.
– Jag började engagera mig personligt, jag vet att man inte ska det, men det blir så. Det slukade upp väldigt mycket av min energi. Det fanns alltid mer att göra så att jag aldrig kände att jag gjorde tillräckligt.
Men problemen fanns också internt i organisationen. Hon hade börjat känna sig frustrerad över att de frivilligas förslag inte togs på allvar av ledningen.
– Både kvinnojouren och Amnesty är väldigt tungrodda organisationer. Man får inte någon riktigt bra respons från ledningen. Det är väldigt frustrerande att lägga ner så mycket tid som aldrig leder till någonting, att aldrig få feedback på det vi gjort.
Emmas engagemang på kvinnojouren och Amnesty gjorde att studierna blev lidande. Hon började komma efter och det kändes aldrig som hon kom ikapp.
– Det som fick bägaren att rinna över var att jag gick igenom en abort under allt detta, säger Emma. Min dåvarande pojkvän rådde mig att ta en paus.
Någon månad senare hoppade hon av både kvinnojouren och Amnesty och gjorde ett uppehåll från studierna.
– Jag låg bara hemma och var deprimerad. Jag lyckades knappt ta mig till busshållplatsen.
Emma fick erbjudandet att sjukskriva sig från studierna av sin läkare, men valde att låta bli.
– Jag var orolig att det skulle synas i mitt CV. Att någon skulle undra varför jag blivit sjukskriven redan under utbildningen.
Efter ett par månader började Emma på en praktikplats som handläggare inom utvecklingsfrågor och mänskliga rättigheter.
– Jag mådde väldigt dåligt men behövde tvinga mig själv att göra någonting. Praktiken gav mig jättemycket, men jag kunde inte satsa då jag brutit ihop så nyligen. Jag gjorde nog inte ett särskilt bra jobb, jag var slapp och trött och gjorde inte det som krävdes.
”Få aktivister som mår bra”
Karin Andersson är psykolog och aktiv i organisationen Aktivistsupport. De arbetar för att hjälpa aktivister i utomparlamentariska rörelser som bränt ut sig eller varit med om traumatiska upplevelser, till exempel vid aktioner.
– Min uppfattning är att det är ganska få aktivister som mår bra en längre tid. Men det är ju jättesvårt att mäta.
Många aktivister pendlar ständigt mellan stress och utbrändhet enligt Karin Andersson.
– Antingen är en väldigt produktiv men ganska stressad eller för stressad och inte orkar göra någonting alls, säger hon.
Karin Andersson tror att det finns ett stort mörkertal för hur många som faktiskt blir utbrända inom olika frivilligorganisationer.
– Problemet är att många aktivister som blir utbrända lämnar verksamheten utan att berätta varför, det finns sällan någon uppföljning, säger hon.
Många aktivister pressar sig hårdare än de behöver för att de vet att om de uteblir så drabbar det den egna gruppen eller dem de försöker hjälpa, menar Karin Andersson.
– Dels finns det högpresterande människor som vill se sig själva som lyckliga personer och som känner att det finns väldigt många andra som har det sämre, därför blir det svårt att erkänna för sig själv att en är utbränd.
– Det är jobbigt att sätta gränser, speciellt när dessa gränser är oönskade av andra. Men gränser behövs ju för att återhämta sig och återhämtning behövs för att en ska kunna prestera, säger Karin Andersson.
Hon menar att det är skillnad på kortvarig stress under en viss aktion, och långvarig stress vid engagemang som pågår hela tiden. Utbrändhet kan i värsta fall ge permanenta skador på hjärnan.
– Vi klarar av och mår ibland till och med bra av kortare perioder av stress. Stressen blir skadlig när vi upplever kontrollförlust eller maktlöshet och när vi inte ser något slut på den. Då behövs istället ramar och gränser, säger hon.
Kände sig som en svag person
När Michael Kvist tänker tillbaka på tiden som utbränd ser han många anledningar till den stress han kände.
– Problemet var att det privata och professionella blev ihopblandat. När är jag mig själv och när är jag arbetsrollen? Hjärnan och hjärtat brinner för något men kroppen orkar inte med, när ska jag dra gränsen?
– När det väl skedde kände jag mig väldigt dålig, som en svag person, ett nederlag. Sedan vände det lite till en fascination av mig själv. Jag började utforska mitt inre liv, mina rädslor. Jag var tvungen att hitta min karta i livet, säger han.
Idag känner sig Michael Kvist helt återhämtad. Han är stolt pappa till sin två år gamla dotter.
– Så här i efterhand känner jag en otrolig styrka av att ha gått igenom det här. Det har varit en spännande resa även om den har tagit lång tid.
Ett och ett halvt år efter uppbrottet från aktivismen åkte Emma på ett utbytesår med Erasmus.
– Det blev räddningen, för första gången på länge fick jag energi. Jag tror det var miljöombytet. En plats där jag inte hade den gamla pressen på mig, här kunde jag göra precis vad jag ville.
Idag funderar Emma på att ta sig tillbaka till aktivismen.
– Jag skulle vilja fortsätta med jourarbetet, jag saknar känslan av att verkligen göra någonting viktigt. Men den här gången tror jag att jag kommer vara bättre på att lyssna på kroppens signaler, säger Emma.
Så undviker du utbrändhet
Karin Andersson från Aktivistsupport ger sina råd för att undvika utbrändhet:
- Om du känner igen dig i många av symtomen måste du ta det på allvar. Ta genast ett längre uppehåll där du minimerar engagemang och delegera till andra. Låt uppehållet vara så långt att du känner dig utvilad och symtomen har gått tillbaka.
- Ha aktivistfri tid varje dag, samt två heldagar på rad. Rucka inte på den regeln oftare än någon gång per månad. Stäng av telefonen och andra informationskanaler, skapa tillfällen för återhämtning där du släpper kontrollen.
- Om du har skuldkänslor, arbeta med dem och låt dig inte styras av skuld i beslut som gäller nivå av engagemang.
- Skapa en stödjande grupp, hjälp varandra med exempelvis möten avsatta enbart för mående och återhämtning. Ta hjälp av varandra för att larma vid utmattningssymtom.
- Att säga nej/sätta gränser är obehagligt på kort sikt och kan leda till dåligt samvete, men det gynnar kollektivet på lång sikt eftersom fler orkar längre.
- Precis som med allt annat så har olika personer olika toleransnivå för stress och belastning.
- Var öppen för att du kanske orkar mer eller mindre än andra i din aktivistgrupp – det kan vara så era förutsättningar ser ut.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
