Nazister i Sverige har återigen visat att de inte tvekar inför att använda offensivt och potentiellt dödligt våld i sin kamp för ett ”nationalsocialistiskt Norden”. Domen kom samma dag som just NMR ställde upp sitt tält på hamnplan i Visby för att inleda sitt kontroversiella och omdiskuterade deltagande under Almedalsveckan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Forskaren Christer Mattsson vid Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet har följt vit makt-rörelsen sedan 90-talet. Han kallar NMR för en ”våldsam sekt” (SVT Nyheter, 30 juni 2017). Han tvekar inte att jämföra dem med jihadistiska terrorsekter men menar samtidigt att det finns stora skillnader i hur vi uppfattar våldet från dem.
Nazisternas våld är som bekant riktat mot specifika grupper och inte en bred allmänhet i västvärlden. Han menar att vi tenderar att underskatta nazisternas våldskapital såvida vi inte tillhör en av de utsatta grupperna.
Om vi accepterar Christer Mattssons jämförelse här: skulle den jihadistiska terrorsekten IS ha tilldelats en plats på Almedalsveckan för att dela ut flygblad och informera om sin kamp för ett renlärigt kalifat? Uppenbarligen finns det tydliga gränser för yttrandefriheten.
Trots detta anförs just yttrandefriheten gång på gång som argument för att det inte tycks gå att utesluta nazister och rasister från någon typ av offentligt eller semioffentligt arrangemang utan att yttrandefriheten skulle vara hotad. Exempelvis är det just yttrandefriheten som Bokmässan hänvisar till för att rättfärdiga Nya Tiders deltagande, trots att chefredaktören Vavra Suk visat sig ha uppenbara problem med att erkänna att Förintelsen ägt rum.
Inför Almedalsveckan ställde SVT i ett nyhetsinslag Almedalsveckans arrangörer mot väggen sedan det stått klart att NMR inte fick vara en del av det officiella programmet, med frågan om de inte därigenom ”stryper yttrandefriheten”. Därefter låter de NMR:s presstalesperson Pär Öberg oemotsagd lägga ut ett förvirrat resonemang om ”åsiktsförtrycket” i Sverige.
Hur kommer detta sig egentligen? Nazisterna har ju aldrig tidigare i historien haft bättre möjligheter att nå ut än i dag, via sociala medier, bloggar, sina egna hemsidor, poddradioprogram, nätforum och så vidare. Trots detta tycks det viktigare i dag än någonsin tidigare att ständigt bereda plats för nazisterna på gator och torg, på alla stora medieplattformar och ständigt låta dem försvara sig mot de anklagelser som riktas mot dem.
Om vi tillåter oss att bruka Christer Mattssons jämförelse med jihadistiska terrorsekter igen: hur ofta får IS möjlighet att försvara sig mot de anklagelser som riktas mot dem? Skulle ett inslag eller en nyhetsartikel i svensk media någonsin kunna avslutas med orden: ”Vi har utan framgång sökt Abu Bakr al-Baghdadi (IS/Daesh ledare) för en kommentar”? Det finns tydliga gränser för vilka som i svenska medier tillåts bemöta anklagelser som riktas mot dem.
Att det finns två sidor av ett mynt betyder inte automatiskt att vi måste lyssna på båda eller att båda sidor på ett tvångsmässigt sätt måste redovisas. Den holländske journalisten Joris Luyendijk menar (DN, 7 juni 2017) att: ”den gamla journalistiska principen om att låta båda sidor komma till tals bygger på ett antagande om att båda sidor ska argumentera på ett hederligt sätt. Men just nu har vi politiker vid makten i Storbritannien och USA, och i opposition i Frankrike och Italien, som hävdar att solen går upp i norr. Har vi verkligen gjort vårt jobb som journalister om vi ger en minuts talartid åt ett sådant anspråk och en minut åt någon som hävdar att solen går upp i öster? Och hur ska vi hantera risken att åtminstone en del av våra läsare drar slutsatsen att sanningen ligger någonstans 'i mitten'?”
En intressant studie i sammanhanget är ”Media framing of a civil liberties conflict and its effect on tolerance” (Nelson m.fl. 1997:571–572). Forskarna utför ett experiment där deltagare delas in i två grupper som får i uppgift att ta ställning till vit maktrörelsen Ku Klux Klan, KKK. Ku Klux Klan presenteras genom två tv-inslag, men med olika vinklar. Ena gruppen fick se ett inslag som handlade om KKK:s rätt till yttrandefrihet och publikens rätt att ta del av informationen organisationen delade med sig av.
Den andra gruppen fick se ett inslag om hur KKK:s demonstration skapade en våldsam stämning och hur polisen fick hålla ställningarna på platsen. Experimentet ville undersöka hur tolerant respektive grupp skulle visa sig vara till KKK:s demonstration och det visade sig att gruppen som sett inslaget med yttrandefrihetsvinkeln var mer tolerant till händelsen än den andra.
Ju mer vi ömmar för nazisternas yttrandefrihet desto mer toleranta för nazismen riskerar människor som läser artiklarna och ser tv-inslagen att bli, därför är fixeringen vid nazisternas yttrandefrihet så farlig. Nazisterna å sin sida är inte intresserade av de liberala fri- och rättigheterna, de är fiender till såväl yttrandefrihet, mötesfrihet som demokratin i stort. De använder dem som en språngbräda för att nå sina politiska mål, vilka får betraktas som mer än välkända.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.