– Jag håller på med saker mest hela tiden. Jag tycker väldigt mycket om att umgås med folk, säger hon.

Men pandemin har satt stopp för hennes två stora intressen.

– Till stor del har jag byggt mitt aktiva liv på två H. Hästar och hård musik. Det är min grej. Jag har tillbringat mycket tid i stallet och gått på spelningar eftersom jag tycker väldigt mycket om punk och hardcore.

Negativa tankar

I början av pandemin tyckte hon inte att isoleringen var så jobbig. Det blev allt varmare och hon kunde träffa sin vänner utomhus. Men när vädret blev kyligare och restriktionerna blev fler växte ensamheten i den lilla ettan i Umeå och tankarna svävade iväg.

– När du är ensam länge kommer det så mycket tankar i huvudet som du normalt sett inte trodde att du skulle ha. Väldigt negativa tankar. Som pensionär har man liksom inte längre någon funktion. Ibland upplever jag att jag är mycket mer ledsen än vad jag trodde att jag skulle vara. Du står och stirrar ut genom fönstret och tänker: vad är vitsen? Du har ingen uppgift och ingenting att göra.

Framåt hösten hade Doris sett fram emot att besöka sin son och barnbarnet i Stockholm. Men resan blev inställd och de hoppades att hon skulle kunna göra den till jul i stället. Men då skenade smittspridningen iväg igen och det blev inget julfirande med familjen.

Doris Jonsson beskriver tillvaron som ett ljusnät, ett sådant du sätter upp i träden när det drar ihop sig mot jul.

– Det är ju väldigt små ljuspunkter men tillsammans så blir de ett bra ljussken. Men sedan släcks ljuspunkterna en efter en och så står man där med ett mörkt nät.

Doris menar att hon visserligen kan ringa sina vänner och prata men att det inte känns så kul.

– Vad ska vi prata om? Vad har du gjort idag? Jo jag har suttit på plattröven i soffan och tittat på repriser för sjuttonde gången. Samtalsämnena blir väldigt begränsade.

Har en gammal bil

Hon är glad att hon ändå kan ta sig ut och att hon har en gammal bil som hon kan köra små turer med.

– Då går jag ute bland hagarna, tittar på hästarna och andas lite hästluft. Det är en av mina ljuspunkter. Det gäller ju att hitta ljuspunkterna i det där nätet innan det slocknar helt.

Doris Jonsson är inte ensam om att må dåligt under pandemin. En enkätstudie som Stockholms läns äldrecentrum gjorde bland invånare över 70 visar att pandemin påverkat dem avsevärt. Sju av tio uppger att deras vardag förändrats dramatiskt. Särskilt kvinnor upplever att de blivit mer ensamma och mår sämre. Värst är det bland de som bor ensamma.

I Göteborg bor Kerstin Hedberg som ska fylla 74 i april. Sedan hennes man dog för tio år sedan berättar hon att hon har lärt sig att leva på egen hand.

– Jag är van att leva ensam och det har kanske varit en fördel nu men jag saknar honom ännu mer en sådan här period naturligtvis, berättar hon.

Träffar vänner ute

Kerstin tycker ändå att hon håller huvudet över vattenytan på ett bra sätt. Vännerna träffar hon ute på promenader och fika.

– Jag har aldrig varit ute så mycket som det här året.

Det svåraste under pandemin tycker hon är att inte få träffa sin son och de två barnbarnen, Edvin och Aina, som bor i Stockholm.

– Ett år är lång tid för ett barn och det är långt för oss gamlingar med. Vi har inte så många år på den sidan.

Men de försöker hålla kontakt via videosamtal. Hon och sonen Andreas tar en drink ibland på fredagskvällarna och via telefonen kan hon se vad barnbarnen gör.

Edvin, som är åtta, har fått en ny frisyr och ser alldeles plötsligt mycket större ut. Aina, som är fem, blir ofta ledsen över att hon inte får komma till farmor. Hon ritade en teckning med två överkryssade hjärtan och texten ”till konora sluta”.

Kerstin Hedberg vet precis vad hon ska göra när hon vaccinerat sig:

– Då ska jag boka en tågbiljett till Stockholm så fort jag kan. Det ska bli underbart!