När det brast i Ojnareskogen

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Sommaren 2012 ändrades allt. Nordkalk hade fått tillstånd att börja avverka skog i väntan på att överklaganden skulle behandlas. Det tyckte några fältbiologer var slöseri med skyddsvärd skog, så de slog upp tält i skogen. Aktivister började resa till Gotland för att stödja ockupationen. 

– Det var fantastiskt, minns Kristina Bohman Söderdahl.

– Men sedan ställde Nordkalk till det för sig när de såg till att det blev den här otroliga polisinsatsen, säger hon. 

– Vi hade aldrig fått så mycket anslutning till demonstrationerna om inte det hade kommit 70 poliser från fastlandet, det var otaktiskt av dem. Riksmedierna hade knappast kommit om det inte hade varit för den polisinsatsen.

Kedjorna spelade roll

Ändå fortsatte skogen att skövlas av Mellanskog som Nordkalk hade anlitat. Polisen lyfte bort de aktivister som stod i vägen, och de flesta demonstranter stod i närheten, men inte i vägen – fram till den där sista dagen.

– Vi hade försökt få dit Greenpeace länge. Den dagen kom de äntligen. Hela förmiddagen hade avverkningen legat nere för att de hade kedjat fast sig vid de här stora maskinerna – Greenpeace har ju resurser till sådant. Och vi var jätteglada för att avverkningen låg nere, men när de slutligen var losstagna från maskinerna och avverkningen skulle återupptas – det var då som det brast för oss allihopa. Som på en gemensam signal så gick alla in och satte sig, minns Kristina Bohman Söderdahl.

– Då gav Mellanskog upp.

Tre år senare föreslog regeringen att Ojnareskogen ska bli ett Natura 2000-område, vilket skulle sätta stopp för kalkbrytningsplanerna. 

Nordkalk har överklagat beslutet och nu ska två domstolar avgöra ärendet. Om Nordkalk trots allt får klartecken att bryta kalk i Ojnareskogen har Kristina Bohman Söderdahl möjlighet att mobilisera ett brett nätverk för att återigen ställa sig i vägen. Tills dess fortsätter hon att skicka inlagor.