– Det kommer att kännas konstigt att öppna en låda med knivar utan att någon måste ta fram en nyckel och öppna först. Eller att gå ner till Pressbyrån och köpa något utan övervakning.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Marcus ser på de andra killarna runt bordet. Tänker efter en stund.
– Men det är nog saker man kommer att vänja sig vid. Jag kommer att lämna Bärby bakom mig ganska snabbt. Men jag kommer ändå att vara förändrad.
Elevernas rörelser övervakas
Det är eftermiddag i ett litet ljust grupprum på en skola. Miljön är den du själv känner igen från hundratals avsuttna timmar i bänken.Lysrörsbelysningen, de anonyma beigeaktiga plastgolven, bänkskivor i björk och vitfaner. Men det här är ingen vanlig skola. Korridoren utanför är låst, bara lärare och personal har nycklar och elevernas rörelser övervakas.
Övar på skrivande
Hit till Bärby ungdomshem utanför Uppsala kommer unga killar som har begått grova brott, har en tyngre missbruksproblematik eller av annat skäl har ansetts behöva tvångsvård.
Att ha så många som sju elever i rummet samtidigt hör inte till vanligheterna. Men var tredje vecka bryts institutionsrutinen. Då kommer Jonas Klinteberg och hans kollega Olle Eriksson hit för att prata om och öva på skrivande.
Ventil för känslor
Allmänna arvsfondens projekt Skriva för förändring, som drivs av dem, finns till för att hjälpa institutionsvårdade unga att erövra språket. Både som ventil för känslor och som färdighet.
– En del av de texter som vi får in är verkligen fantastiska. De tar andan ur en och man bara gapar, berättar Jonas Klinteberg.
Han berättar om noveller späckade med talande detaljer och skickliga ordvändningar, klaustrofobiska mardrömsberättelser, längtande tonårstexter.
– För en del blir det oerhört viktigt, som deras enda ventil. Och de flesta vi träffar har glädje av det på något sätt.
Jonas Klinteberg tror på skrivandets möjligheter att förändra. För honom är Bärby inte bara en av de arbetsplatser han cirkulerar emellan med Skriva för förändring, utan en påminnelse om egna erfarenheter. Han har själv suttit av tid på ungdomsinstitutioner som denna, och senare också på anstalter för vuxna, efter drogmissbruk och grov kriminalitet.
– Sedan började jag skriva för tidningen Kåkbladet, som senare döptes om till Filen. Det var under mitt sista straff. Jag hade egentligen gett upp och tänkte att jag får hålla på så här resten av mitt liv. Jag brydde mig inte. Jag hade en stark kriminell identitet.
– Men jag upptäckte att jag hade en skribent i mig och att den delen av mig började trycka tillbaka den kriminella ju mer jag skrev, förklarar Jonas. Det blev vändpunkten.
I dag har Jonas Klinteberg jobb och familj och lever som vilken annan småbarnsförälder som helst, men att vara den som håller i nyckelknippan när han besöker Bärby är ändå en märklig känsla för någon som brukade befinna sig på andra sidan av de låsta utrymmena.
– Alltså en del av dem – men inte alla – har begått fruktansvärda brott. Några borde verkligen vara här. Så är det, men jag känner ändå igen mig i deras ångest.
Två år på Bärby
En av Jonas elever på kursen är Elias, en försiktig och fåordig kille. I pausen är han den som visar fikautrymmet och småpratar lite om sin uppväxtort i glesbygden. Lite senare, i ett annat låst utrymme, berättar Elias att han har begått ett brott som han ångrar djupt men som han inte vill säga något om. Nu sitter han på Bärby genom ett beslut enligt Lagen om vård av unga, LVU. Det finns inget datum spikat för när han ska komma ut, och det har gått två år efter att beslutet togs.
– Det är ju stora delar av min ungdomstid som går åt. När jag kommer ut och träffar vänner, så kommer jag inte att ha varit med om allt det som de har upplevt, resonerar han.
Växte upp hos släktingar
Elias växte upp hos släktingar från det att han var fem år, eftersom hans föräldrar var oförmögna att ta hand om honom. ”Mamma slog mig och skrek på mig för minsta lilla”, minns han.
Även om det nya hemmet var tryggt och lugnt beskriver han sina tidiga tonår som ensamma med sociala svårigheter. Vännerna blev färre och han började med droger, delvis för att han var uttråkad och understimulerad.
– Nu har jag varit på två Sis-hem, ett HVB-hem och en Bup-klinik, sammanfattar han.
Läs vidare på nästa sida: Ångestattack första dagen
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Första dagen som tvångsvårdad enligt LVU fick han en så stor ångestattack att han fick kramper och hamnade i psykiatrin. Nu är det bättre. Men han längtar fortfarande ut. På Bärby känns också de minsta framsteg som stora kliv – som när Elias nyligen började få lov att gå promenaden på ett par hundra meter mellan boendet och skolbyggnaden på egen hand, utan övervakning. Då fick han titta sig över axeln flera gånger för att förstå att han faktiskt inte var bevakad, säger han.
Vad trodde de skulle hända om du gick utan personal?
– Ja, att jag skulle sticka någonstans antagligen. Men för mig var det … om jag springer någonstans … jag har inga pengar på mig, ingen mobil. Så vart skulle jag då ta vägen?
Vad vill du göra när du kommer ut då? Har du några drömmar?
– Jobba med jordbruk. Och jag vill hjälpa andra som har suttit på Sis-hem.
Liksom de andra har han stundtals svårt med en del av den personal som jobbar på Bärby.
– De kan behandla oss väldigt olika ibland och ge oss olika mycket hjälp.
Det är ett missnöje han delar med andra. I grupprummet med Skriva för förändring bubblar det fram.
– De använder kollektiv bestraffning. När en blev misshandlad hotade de med att ingen skulle få utevistelse förrän vi talade om vem det var, och det gör man förstås inte. berättar en elev.
– Ibland önskar jag att deras barn skulle hamna här, för de skulle aldrig göra det mot sina egna barn som de gör mot oss, kommenterar en annan elev.
– De skriver negativa saker i våra rapporter som kan påverka LVU-besluten. Om man bråkar och tjafsar. Men de sätter det inte i ett sammanhang. Om någon skriver att jag har sagt fan sju gånger vill jag väl gärna att de skriver att det var för att jag slog foten i en spik innan.
Irriterade på hemmets rutiner
Maktövertaget hos personalen är ämne för återkommande frustration och många retar sig på att också mycket små förseelser blir uppmärksammade och uppförstorade, som just svordomar. Hotet om indragna utevistelser och journalföring som leder till fortsatt inlåsning hänger över huvudet, även på dem som tycker att de kommer med helt rättmätiga invändningar mot ordningen på avdelningen.
Vad betyder det med utevistelser när man är instängd här?
– Det betyder jättemycket. Man får gå ut på stan och se andra människor än de som är här. Fika, gå i affärer, prata med folk. Man är övervakad, men då är personalen ändå ganska trevlig, förklarar Marcus.
Väcker minnen hos Jonas
Jonas Klinteberg hakar i diskussionen och bekräftar det som sägs med egna minnesbilder.
– Inom kriminalvården får vi ju inte komma ut lika ofta. Jag minns en gång när jag kom ut att jag satt vid en fontän och åt en glass och bara njöt under de sex timmar jag hade. Att sitta där var som att åka till … månen kanske.
”Nu har jag utvecklats”
De andra nickar intresserat. Jonas kastar ut frågan om det inte finns något positivt med ungdomshemmet också. Det dröjer ett tag. Men så säger Marcus att han var ”världens datanörd” innan han kom hit och att han har lärt sig att tycka om nya saker. Som att titta på fotboll. Att umgås mer med andra.
– I början när jag kom hit mådde jag bara skit. Men nu har jag utvecklats. Det kommer jag att ta med mig sedan.
Alla som sitter i rummet vittnar om att de längtar bort och hem. De har planer, vänner och familjer som väntar.
– Men så är det inte för alla, säger Marcus och fortsätter:
– Det märks på en del att de inte vill komma härifrån utan försöker hålla sig kvar på olika sätt genom att ställa till bråk. De har det bättre här än de hade det innan. Ingen väntar på dem därute. De vill inte ut.
Skrivkursen börjar igen i till hösten
Eftermiddagen lider mot sitt slut, sista dagen på skolterminen. Jonas Klinteberg tar i hand och önskar alla en skön sommar. De flesta här kommer han att träffa igen i september.
Vi tar sällskap in till stan.
– Det känns alltid så konstigt att jag får lov att åka härifrån. Och så skönt att det inte är jag som sitter där.
Läs vidare på nästa sida: Sebastian
Fotnot: Alla boende som nämns i texten heter egentligen något annat.
Jag är 14 år och går ännu en gång med min mamma till socialtjänstens kontor. Dörren gnisslar lika mycket som när jag var fem år. När jag kommer innanför porten tänker jag på hur många gånger jag varit här och sett skylten som säger att hissen är ur funktion. Jag tror ingen har tagit ett steg i den hissen. Den har varit trasig sedan jag var fem.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Mamma öppnar nästa dörr och vi kliver in i ett rum. De har flyttat runt möblerna lite så man ska tro att det är nytt, men den söndriga soffan är fortfarande kvar och den halvfulla bokhyllan med böcker om olika slags diagnoser är fortfarande kvar. Allt är sig likt.
Receptionisten tittar på mig och mamma. Hon har jobbat här så länge jag kan minnas och hälsar på oss med en nickning. Sedan trycker hon på en knapp som öppnar dörren till nästa våning. Hon frågar inte ens om våra namn, hon frågar inte vem vi ska träffa. Hon vet vilka vi är och vad vi ska göra här.
En kvinna som jag aldrig sett kommer och leder oss till den nya socialsekreteraren. Den nya tanten. Vi går in, jag och mamma. Inne på kontoret ser allting fortfarande likadant ut även fast sju olika tanter suttit här före den här tanten. Alla fåtöljer är kvar, alla hyllor och böcker och till och med den gamla bilden på en kvinna med sin hund är kvar.
Den nya tanten kommer in med en bunt papper och mötet är igång. Tanten börjar som vanligt med att fråga hur jag mår och som vanligt svarar jag ”Bra”. Därefter får jag frågan ”Verkligen?”. Det är lika chockande att få den frågan tillbaka varje gång, jag blir arg över frågan och ger någon otrevlig kommentar tillbaka. Tanten skriver ner kommentaren vilket gör mig mer arg men jag lugnas ner när min mamma tar i min hand för att signalera att mötet kommer vara kortare bara jag håller mig lugn.
Tanten försätter med att läsa upp sin rapport, det är aldrig bra saker de skrivit. Jag vill inte sitta där och lyssna på hur folk klagar och gnäller över mitt beteende. Mest av allt skäms jag över att min mamma är tvungen att lyssna.
Tanten tycker att mitt beteende börjar gå över gränsen och berättar att hon och mamma bestämt att jag ska flytta till en annan familj. När jag inser att hon menar allvar slår nyheten mig ända ner i hjärtat. Min mamma? Har hon verkligen gått med på det här? Min mamma? Inte någon annans? Har min mamma svikit mig så här?
Så tänkte jag för 3 år sedan. Jag kände mig sviken och visste inte vart jag skulle ta vägen. Men jag vet nu att allt min mamma ville var mitt bästa. Hon ville att jag skulle in på en bättre väg och nu tackar jag henne för det.
Madrasserna är hårda och gamla
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag har varit på Bärby i 1 år och 4 månader. Miljön här är inte som hemma. Allt är annorlunda här. Sängarna, skrivbordet och garderoben är fast i väggarna. Madrasserna är hårda och gamla, fönsterna är dubbla och utsikten är mot skogen. Handtagen är som en rund dörrknopp så att man ska inte kunna hålla i den om personalen vill komma in. Dörrarna är låsta på avdelningen och lukten är inte så bra.
Det känns dåligt att vara här. Jag saknar friheten och är långt borta från min släkt, familj, vänner och tjej. Under min period här dog min farfar och min kompis och jag kunde inte vara bredvid dem den sista stunden i livet. Jag ville inte prata med någon, jag satt för det mesta bara själv och gjorde inget – bara tänkte på dem.
Det har varit bra stunder också. Personalen hjälpte mig med stöd och mina föräldrar har alltid varit bredvid mig. Jag fick fira jul med familjen och det var en glad känsla.
Jag tycker att behandlingen hjälper om du vill ta emot den och jobbar med det du ska. Nu är jag nästan ute och jag ser fram mot min första dag i friheten. Då ska jag träffa hela familjen och tillsammans ska vi åka till mitt hemland. Där ska jag träffa mina släktingar, kompisar och min tjej som jag inte sett på två år. Vi ska göra roliga saker tillsammans och jag lovar att aldrig lämna dem igen.
Hon visar vägen i helvetet
Min mormor och jag har det så trevligt. Hon stöttar och visar rätt väg för mig. Men det inser jag inte förrän nu. Jag fattar det, jag gick fel väg fast min mormor försökte visa mig att den vägen var fel. Men jag fortsatte och tillslut hamnade jag på ett SiS-hem.
Men mormor hjälper mig i de svåraste stunder. Hon är ängeln i mitt liv och visar vägen i helvetet nu.
