– Jag tänker bara shit, nu gäller det att hålla i dörren. Om inte dörren åker upp så är vi säkra på insidan. Och så håller jag i dörrhandtagen som om det gällde livet. En sekund senare är det som att allt sprängs i bitar. Som att huset är gjort av papp.

Soffie Modin hinner se sin kille Magnus borta i andra hörnet av det som var en bungalow. Sedan ser hon inget mer. Någonting tar tag i henne, för henne med sig. Hon tumlar runt som i en tvättmaskin.  När hon försöker andas fylls munnen av sand och gyttja.

– Okej, det går inte att andas, tänker jag. Och så försöker jag hålla för munnen och näsan för att inte få in det.

Hon vet inte vad som är upp eller ner. Att försöka ta sig någonstans är lönlöst. Hon sveps med, totalt oförmögen att påverka vad som händer.  

– Jag hör ett slags bonkande, och undrar vad det är som låter. Så får jag ett slag i ansiktet av något, och inser att det är jag själv, det är saker som hela tiden slår emot mig som låter.

Luften i lungorna börjar ta slut. Soffie vet inte hur länge till hon ska orka. Men så plötsligt blir allt tyst och stilla. Tumlandet har upphört. Allt Soffie hör är ljudet av porlande vatten långt under sig. Geggan är borta.

– Det är en overklig tystnad. Från totalt kaos till den här stillheten.

Rösten i bråtet tystnar

Hon förstår snart att hon är fastklämd. Synfältet är begränsat, kroppen som i ett skruvstäd.

– Jag ligger på mage och kan inte röra på mig. Men jag kan vicka lite på huvudet, och kan röra lite på ena armen och ena foten. Snett ovanför mig ser jag en strimma av ljus.

Hon känner klibbigt blod i sitt ansikte. Och så småningom hur det smärtar i kroppen. Hon försöker förstå vad som egentligen har hänt. Allt är fortfarande knäpptyst.  

– Det kanske tar några minuter, sedan hör jag människor som ropar på hjälp. Jag börjar också göra det, men varje gång jag ropar känns det som att kniv vrids runt i magen på mig.  

Hon hör efter en stund ett mummel en bit under sig. Soffie försöker få kontakt. Det är en mansröst, en person uppenbart mer skadad än hon.  

– Han bara upprepar, ”jag kommer dö, jag kommer dö, jag kommer dö”. Jag försöker prata med honom och lugna honom, men så efter ett tag bara tystnar han.

Fastklämd mellan bråte, nedtryckt av en träbalk, invirad i en slags kopparledning, förstår Soffie hur allvarligt läget är. Men vad det egentligen är som har hänt vet hon ingenting om. Att det är en enorm tsunami som har dragit in över Phi phi, det thailändska semesterparadiset. Att mängder av andra människor en kort stund innan varit med om samma sak en bit norrut, i Khao Lak. Att över 500 svenskar, och runt 230 000 människor totalt, dör till följd av vågen. Ingenting av det vet Soffie Modin något om. Det ska dröja innan hon förstår. Och inte bara hon, innan det har gått upp för världen vad som verkligen har hänt, hur stora konsekvenserna är.

Ropade var 30:e sekund

20 år senare är tsunamin inristad i den svenska nutidshistorien. För Soffie Modin har minnena mattats av. Samtidigt kan hon plocka upp dem igen. Färdas tillbaka dit. Hon kan känna gnisslet av sandkorn mellan tänderna när hon slungades runt i tsunamins centrifug, och hon kan känna hur panik blandades med beslutsamhet under de timmar hon satt fast.

– Jag tänkte att jag kan inte dö här. Så jag gav mig själv en arbetsuppgift. Jag ropar på hjälp och sedan är jag tyst och lyssnar i 30 sekunder. Så där höll jag på.

Soffie var 25 år då. Hon hade rest till Thailand och Phi phi för att fira jul och ha semester tillsammans med sin pojkvän Magnus, hans lillebror Fredrik och en kompis. Kvällen innan tsunamin vällde in var det juldagen. En klassisk dag att festa för svenskar. Så gänget hade varit ute. De hade lagt sig sent, och därför var Magnus fortfarande kvar i sängen när vågen rusade emot dem. Inte heller de två andra hade tagit sig iväg från sin grannbungalow. De blev överrumplade. När vågen når dem skiljs de åt, och var de andra är eller om de ens lever vet inte Soffie när hon ligger fastklämd. I takt med att timmarna går blir det allt tystare runt henne.

– När hjälpropen avtar förstår jag att det inte beror på att de blivit räddade, utan på att de faktiskt dör. I det området var det till slut inga andra kvar, det var bara jag.

Återförenas på ett tak

Men till slut hör någon ändå hennes rop. Två svenska killar hittar henne. De vågar först inte gå in, hon hör hur de pratar om att det inte går, att huset hon svepts in i kan rasa när som helst. Men de lovar att hämta hjälp.

– När de går får jag först panik. Jag ligger hellre där och låter huset rasa på mig, bara jag har sällskap.

Men killarna går. Soffie blir lämnad kvar.  

– Efter ett tag kommer en annan kille, som går in och på ren adrenalin får bort det allra mesta från mig. Men jag kommer ändå inte loss, det ligger en träbalk rakt över mig som är för tung.

Då kommer de två svenska killarna tillbaka, i sällskap av några fler personer. Tillsammans får de loss Soffie. Hon inser nu att hon ligger flera meter över marken, i en slags generatorbyggnad där väggarna har gett vika. Hon inser också att hennes ena ben inte bär henne. Det är som att det är av, fast det sitter fast på hennes kropp. Men killarna lyckas bära henne upp till ett hotelltak, där en mängd andra människor har samlats. Bland annat hennes pojkvän Magnus. 

– Det var osannolikt, men samma svenska killar som hittade mig hade hjälpt honom. Det var en sån himla lättnad att se honom, att kunna vara där tillsammans, att inte vara ensam i det.

Magnus har bara kalsonger på sig när han dras iväg av vågen, och har blödande sår överallt. Hans nakna kropp har skurits upp av korrigerade plåttak. När skadade börjar evakueras från Phi phi den natten är han en av de första som får lämna. Så småningom lyckas även Soffie komma med en helikopter.  

– Det är helt tack vare en av de svenska killarna som hittade mig och en liten thai-gubbe som tar hand om mig. Det kom en helikopter som tog med sig en tjej jag höll sällskap, som var i väldigt dåligt skick. Men jag får veta att jag inte är skadad nog för att få följa med. Då trycker de in mig på en sittplats och säger ”hon ska ha den här platsen”.

Flyttas med militärflyg

Soffie flygs till Krabi. På ett sjukhus där återförenas hon med Magnus tack vare en brittisk äldre dam som ser till att de hamnar i samma rum. Andra frivilliga hjälper till för att få logistiken att fungera. Det skrivs listor på skadade, på saknade, på anhöriga. Äntligen går det att få kontakt med dem hemma i Sverige. Soffie och Magnus får nu veta att deras kompis också klarat sig. Men av Magnus lillebror finns fortfarande inga spår.

– Vi hoppades att han låg någonstans, på ett annat sjukhus kanske. Att han bara inte lyckats höra av sig än.

Efter ett par dagar i Krabi transporteras de vidare till Bangkok i stora militärflygplan. Magnus behöver fortfarande omfattande sjukvård. Samtidigt försöker familjerna där hemma, inte minst Soffies syster, försöka få hem dem.

– Hon ringde UD och SOS hela tiden, och till slut skulle vi få komma med ett plan. Men vår flygtid ändrades tolv gånger på ett dygn. När vi väl var i luften visste vi fortfarande inte var vi skulle landa. De sa bara att ”vi kör mot Skandinavien”.

Soffie och Magnus landar i Köpenhamn. Sedan väntar över en månad på sjukhus i Örebro. Det är då, väl hemma i Sverige, som de får det bekräftat – Magnus lillebror Fredrik lever inte längre.  

– När vi flög från Thailand sa vi att ”nu lämnar vi honom här”. Det kändes så jävla hemskt att åka och inte veta vad som hade hänt honom. När vår kompis hälsade på oss på sjukhuset sa han att det inte fanns en chans att Fredrik levde. Men först i april fick vi det verkligen bekräftat, då hade de identifierat honom. I eländet kändes det väldigt skönt att få någon form av avslut.

Lever tack vare andra

20 år senare tänker Soffie fortfarande ofta på Fredrik, även om hon och Magnus bröt upp efter några år. Soffie fick leva vidare, hon har fått bli mamma till två barn, har fått det liv hon önskat. För Fredrik tog livet slut under det som bara skulle vara en härlig semester. Att Soffie överlevde känner hon mest berodde på tur. Och på hjälpande människor.  

– Det hade ju kunnat sluta på ett helt annat sätt. Andras insatser gjorde att jag klarade mig.