– Jag har länge förstått att jag har erfarenheter som är unika, men som också avspeglar Sverige. Frågor som vi alla tampas med, på ett eller annat sätt: identitet, flykt, rasism. I och med att boken arbetats fram med Sara (Nygren) så hade hon förmågan att gräva djupare än vad jag själv kanske hade gjort. Genom det kom det fram fler smärtpunkter. Hon ville exempelvis att min familj skulle vara med i berättelsen, det hade jag nog inte tänkt själv. 

I en av bokens scener berättar Nadim Ghazale om hur den första tiden i Sverige var. Bråk på flyktingförläggningar, nya kompisar och bekantskaper. Men något han minns särskilt är året utan hans pappa Moussa. 

”Inga klockor kan beskriva vad det är som passerar om du är ett barn som väntar på en förälder i ett land där ingen vill kännas vid dig”, berättar han i boken. 

Det är ett år han ofta återkommer till i sina föreläsningar. Men när hans mamma av en slump hörde honom vid en tillställning beskriva den processen kände hon sig nödgad att stoppa honom: ”Nej men, snälla Nadim, ett år? Du överdriver! Det dröjde två månader innan Moussa kom.”

– Jag insåg att det är mycket jag minns, men också mycket jag minns fel. Boken har på många sätt varit en läkande process. Vi har varit i Sverige i över 30 år men vi har ändå aldrig pratat om det som varit. 

Pratat om flykten?

– Ja, precis. Vi har aldrig stannat upp, vi har bara fortsatt framåt. Det har varit en nyttig erfarenhet för oss. Det märktes även om man ser till rektionerna som boken fått att det är många som delar den erfarenheten. När människor väl kommit till Sverige har man inte haft tid till att bearbeta vad man gått igenom, det var många som hörde av sig och kände igen sig i det. 

Hur har boken tagits emot av dina föräldrar?

– Mina föräldrar har alltid varit världens bästa. De har stöttat och uppmuntrat mig i alla livets skeenden, det gäller oss alla syskon. Men boken har också varit viktig på det sättet att de fått lära sig lite mer. Exempelvis visste inte mamma hur mycket mormor betydde för mig, för hon var inte där under våra finaste stunder. Att mormor spelade en så viktig roll i mitt liv visste hon inte, men det gjorde henne såklart väldigt glad.

– Även om jag i boken bjuder på många av våra trauman så har de förstått och sett värdet i det. 

Det måste ha varit svårt att, som du säger, dela med dig av trauman. Hur har dina tankar gått kring gränsdragning?

– Det finns väldigt mycket jag valt att inte berätta. Det är alltid en utmaning, för alla i offentligheten, var man drar gränsen mellan privat och personlig. Det som jag har valt att berätta är dock saker som jag vet att vi har bearbetat. Men även de saker som ligger på gränsen har jag ändå valt att berätta, så att läsarna ska få ett perspektiv på vad många av oss som flytt till Sverige bär med oss i bagaget. 

I boken återkommer du ofta till barn-föräldrar-relationen, hur det för barn som genomgått flykt och/eller har föräldrar som genomgått detsamma kan bli en relation som skiftar. Som när din pappa försvinner en period så finns det förväntningar på att du ska växa upp och ta över hans roll, eller när barnen i skolan retas på grund av hans uttal så kände du dig som föräldern som behövde skydda honom. Vill du utveckla?

– Just det att skiftningen kan ske, inom föräldrar-barn relationen. Föräldrar som inte kan prata svenska, redan där ser man att något går sönder i föräldern. Att inte kunna språket eller navigera i ett nytt samhälle, gör också att många föräldrar tillfälligt lånar ut den rollen till sina barn. Barnen behöver tolka eller förklara. Det man inte inser som barn är vad det gör med en förälder. 

– Det är något jag märker på min egen dotter. Hon vill ofta ”mamma” mig och fråga om näthat eller hur jag mår kring vad människor ibland skriver om mig. Jag har försökt vara tydlig i att det inte är något hon ska behöva bekymra sig över, det är något jag funderat mycket på. 

Boken inleds med ett samtal mellan dig och din dotter om rasism. Något du ofta åter­kommer till i boken är relationen till svenskhet. Hur har den relationen förändrats över tid?

– Ganska mycket, fram och tillbaka. Jag har kommit till en punkt att vi och jag måste se oss som svenskar oavsett. Först när vi äger den identiteten kan vi också se oss och vår roll i Sverige. Den processen har tagit lång tid för mig, jag kan än idag i vissa sammanhang fortfarande känna mig som en främling. 

– Jag möter ofta människor som pratar i termer av att det är ”deras” land och ”vi” har kommit hit. Eller att man känner sig tacksam. Men vi har varit här länge och bidrar lika ­mycket som alla andra. Det blir ett mentalt fängelse tillslut. När får det bli mitt land?

Kan det vara så att man i Sverige, till skillnad från andra länder, har svårt att förstå dubbla identiteter?

– Det tror jag absolut. Jag möter ofta barn som till och med är födda i Sverige men som ändå pratar om föräldrarnas hemland och ser sig i första hand som exempelvis irakier. När jag frågar kommer det ofta fram att de i många fall inte ens har besökt det landet, men ändå identifierar sig så starkt med det. En delförklaring kan vara att de känner att de måste välja mellan sina dubbla identiteter. 

Något jag tänkte på när jag läste boken var stereotyperna som omgärdar unga killar med flykting- eller invandrarbakgrund. Föreställningar om att de är bråkiga, ”osvenska” i sitt beteende. Hur ser du på det och har det haft en påverkan på dig?

– Jag tror att det har påverkat mig mycket. Som ung letade jag ständigt efter ett eget sammanhang. Jag var brun, nysvensk, stor, högljudd – stereotyperna och machoidealen spelade mig i händerna. Vilket gjorde att folk såg mig som den personen. Oavsett vilken stereotyp en får kastad mot sig, speciellt när du är barn, blir du tillslut det andra säger att du är. Det präglade min uppväxt. Andra såg mig som den stökiga invandrarkillen så man anammade det tillslut. Det ledde till att många kanske missade andra lager och nyanser av mig. Men det fanns flera som också såg mig för den komplexa, mångbottnade person jag också är. Och dessa människor kom att spela en oerhört viktig roll i mitt liv. 

En stark scen i boken är när du berättar om din lärare Bengt. Och hur han efter ett prov ställde dig framför hela klassen och sa: ”Den här svartskallen har just slagit er allihop i svenska.”. Det är en händelse du reflekterat över som vuxen. Vill du berätta?

– Jag behövde vuxen bekräftelse som liten, så när han sa det blev jag först glad. Men reflekterade mer på det efteråt, hur han kunde använda ett ord som använts som skällsord mot mig. Det fick mig att fundera på hur ­normalt det begreppet är, och en del av språkbruket i vårt samhälle. 

– Det tog jag med mig in i polisen. Det var inte sällan jag mötte på poliser som använde ett nedlåtande och rasistiskt språk om andra. En slags dold rasism som blev en del av vardagen. Det blev normaliserat och inte något andra tänkte på. Mycket av språkkulturen har blivit bättre inom delar av polisen, men det krävs också att vi är fler som säger till och förändrar inifrån. 

Idag är du polis. Något som är en slags röd tråd i boken är din egen komplicerade relation till uniformen. Från soldaterna du mötte på som liten, till hur dessa känslor väcktes på nytt när du gjorde lumpen. Hur är din relation till ­uniformen idag?

– Många i min närhet drar paralleller mellan uniformen och min svårighet för auktoriteter. Jag blev egentligen polis av en slump, det var ingenting jag föreställde mig som liten. Något som jag tror påverkade mig var att jag inte hade dåliga associationer till svensk polis. Mitt första möte med svensk polis var på flyktingförläggningen, jag var van vid en annan typ av poliskultur i Libanon. Men de som besökte oss var trevliga, lättsamma och bar ingen uniform. Att de var så och att polisen senare i livet sa att de gärna vill ha någon som mig i kåren var två positiva upplevelser. 

– Däremot så har jag haft svårt för grönklädda soldater. Polisen signalerar inte krig på samma sätt, uppdraget är egentligen tydlig: trygghet och demokrati. 

– Samtidigt behöver vi också människor i kåren som har dåliga erfarenheter av svensk polis. Människor som förstår den bilden av polisen också. Kulturförändring inom svensk polis sker ju när kåren breddar sig och tar in fler perspektiv. Det kan vara frågor om rasism eller sexism så har det varit på grund av att vi är flera inom yrket som lyft och uppmärksammat detta. 

– Ett annat sätt att förändra bilden av svensk polis är också att vara synlig. Jag gick med på Twitter för flera år sedan efter att jag såg att alla poliser på Twitter var likadana, med liknande åsikter. Men svensk polis är mer nyanserad. Jag förstår de som har dåliga associationer, men det är ju just de som ska bli poliser!

Vem vill du ska läsa boken?

– Boken innehåller flera lager, men är i grunden en hoppfull bok. Jag vill att den ska visa hur vägen till integration går genom att hjälpa en annan att hitta den. Och den vägen behöver inte vara spikrak, den pågår hela tiden och varje dag. Dessutom så vill jag att alla som brinner eller på olika sätt bryr sig om de frågor vi tampas med i Sverige – kriminalitet, integration, rasism – ska läsa boken. Jag vill att den ska bli ett möte. Så att fler ska få en större förståelse för andra.