Gummigranulatet består traditionellt av återvunna bildäck som har krossats till små kulor. En del av fyllnadsmaterialet försvinner ut i naturen mer eller mindre spårlöst. Bland annat sker det genom snöskottning eller genom att granulatet fastnar i skor och kläder och följer med spelarna hem. Gummikulorna räknas som mikroplast. 

– Vi tycker att våra underlagsrapporter visar att stora mängder granulat försvinner från konstgräsplaner varje år. En del av det här svinnet hamnar i miljön. Det tycker vi har blivit tydligt i och med det här uppdraget, säger Elisabeth Österwall, handläggare på Naturvårdsverket. 

Vet inte exakt omfattning av problemet

Myndigheten anser att alla som äger eller ansvarar för en konstgräsplan ska jobba med problemet och vara medvetna om det.
– Det är viktigt. Särskilt eftersom det finns enkla saker man kan göra så därför tycker vi att alla ska göra det, säger hon, och konstaterar att det finns oklarheter gällande hur stora mängder som försvinner från konstgräsplaner.

– Vi tycker att det är tillräckligt allvarligt att man ser att granulaten försvinner från planerna för att man ska vidta åtgärder. Det tycker jag att alla parter ska kunna vara överens om. Trots att man inte vet den exakta omfattningen av problemet, säger Elisabeth Österwall. 

Finns inte vetenskaplig kunskap

I rapporten konstateras att det inte finns tillräcklig vetenskaplig kunskap för att kunna dra säkra slutsatser om hur mikroplaster från däck, vägar, konstgräsplaner och nedskräpning sprids till hav, sjöar och vattendrag och vilken miljöpåverkan detta har. 

”Samtidigt är förekomsten av mikroplaster i haven – även i svenska kustvatten och sötvatten – ett faktum”, står det att läsa i rapporten.

Med hänvisning till försiktighetsprincipen uppmanar Naturvårdsverket till åtgärder som kan genomföras till rimliga kostnader, trots de osäkerheter som finns. 

Uppsamling vid dagvattenbrunnar, dräneringsanläggningar, reningsanläggningar och avvattning är några exempel på tekniska lösningar som myndigheten räknar upp.