– Det är här vi brukar sova. Sen kommer vakterna och säger att vi måste gå ut. Ibland får vi sova i kyrkan och någon gång hos en kompis, säger han.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Utkastad från utbildningen
Det har tagit tid för oss att hitta varandra på Stockholms Central, men efter flera missförstånd över telefonen får jag tag på Mubarak Shah Mirzayi och hans kompis Hassan Mahajer.
– Det är svårt att hitta i Stockholm. I Uppsala gick det snabbt, jag visste var allt fanns, säger Mubarak Shah Mirzayi.
Han skämtar och håller en lättsam ton. Vännen Hassan Mahajer är tystare och när han talar gör han det helst på dari med Mubarak Shah Mirzayi som tolk. Men under samtalet visar han mig ibland bilder i sin mobil. En föreställer resterna av byggnader efter en serie bombattentat i Afghanistan som begicks nyligen – ett av dem i staden Ghazhi, där Mubarak Shah Mirzayi bodde innan han flydde. En annan är bilden av en vän som inte finns längre, tagen dagen före hans självmord.
Tiden i Uppsala, där både Mubarak Shah Mirzayi och Hassan Mahajer brukade gå en grundläggande utbildning för nyanlända på Celsiusgymnasiet, fick ett abrupt slut för några månader sedan, när de fyllde arton.
Flera avslag
Familjehemmet där Mubarak hade bott fick inte längre några pengar för att ha honom i hushållet och Migrationsverket förklarade att han var fri att hitta sitt eget boende om han inte ville bo i något av deras vuxenboenden.
– Socialtjänsten sa att jag måste flytta och ville ha plats för nya i familjehemmet, säger han.
Sedan kom det tredje avslaget på Mubarak Shah Mirzayis asylansökan.
– De sa att jag måste åka tillbaka till Afghanistan. Att jag var vuxen och kunde klara mig själv där. Men de har fel, säger han.
Men problemen var inte slut där. Efter att Mubarak Shah Mirzayi flyttade iväg till ett kringflackande liv på kyrkors golv och vänners soffor förklarades nämligen hans ärende som avslutat – han hade blivit papperslös. Men det visste han inte ens om själv. Kommunikationen mellan honom och hans juridiska ombud hade inte fungerat.
– Det är fruktansvärt, säger Liisa Korvenranta, som arbetar med Stadsmissionens fadderhemsprojekt. Hon har kommit i kontakt med Mubarak Shah Mirzayi i samband med protesterna kring Norra Bantorget, där han har deltagit. Mubarak frågade varför han inte längre fick några pengar från Migrationsverket, och när Stadsmissionen kollade upp saken fann de att hans asylärende avslutats och att han hade förklarats papperslös.
”Misslyckats med informationen”
– Någonstans har man misslyckats totalt när man inte nått fram med den informationen. Jag gissar på att han har haft en dålig tolk eller advokat. Det handlar om hans liv, säger Liisa Korvenranta, men tillägger att det här är vanligt.
Det var ett par månader sedan hon kom i kontakt med Mubarak Shah Mirzayi och två vänner till honom. Det hade halkat ur sin skolgång när de hade blivit av med sina familjehem och var inte medvetna om hur många avslag de hade fått.
Ingen ersättning
Det är möjligt för asylsökande att hålla igång ett ärende även efter att de har fått ett tredje avslag på sin ansökan, som alltså ska vara deras sista. Men det kräver ett välinformerat och aktivt juridiskt ombud. Hade Mubarak Shah Mirzaiy haft det så hade han kanske kunnat få fortsätta att söka asyl i Sverige, till exempel genom att hävda verkställighetshinder. Nu kan han i stället deporteras.
Men avskrivningen av ärendet har också andra väldigt kännbara effekter. De 1 700 kronor som asylsökande får av Migrationsverket för att klara sig varje månad dras in. Mubarak Shah Mirzayi berättar att han klarar sig genom att äta frukost i kyrkan och med vänners hjälp. Kompisen Hassan Mahajer är i samma situation.
Båda är fortfarande ofta i Uppsala, men trots att Uppsala kommun snart kommer att besluta om ett nytt boende för unga ensamkommande som har fyllt arton så omfattas han inte av insatsen.
”Politikerna lyssnar inte på oss”
Medan Mubarak Shah Mirzayi kom direkt från Afghanistan på flykt till Sverige så har Hassan Mahajer länge bott i Iran. Hot och orimliga livsvillkor är det som förenar deras berättelser. Mubarak Shah Mirzayis mamma, pappa och två yngre syskon blev mördade av talibanerna i Ghazhi.
– Det gick inte att leva ett vanligt liv. Vi kunde inte gå till jobbet eller skolan på morgonen. Vi fick hålla oss inomhus för att det var talibaner på gatorna. Sedan kunde vi gå iväg. På nätterna kunde de gå in i husen, berättar Mubarak Shah Mirzayi.
Vad skulle ni vilja säga till politikerna, vad tycker ni att de ska göra?
– Jag vill inte säga något. De lyssnar ändå inte på oss.
Men ni har varit vid Norra Bantorget och protesterat?
– Ja, men det hjälper inte. I flera månader har vi varit där. Ingen lyssnar, säger Mubarak Shah Mirzayi.
